Det är ett behov vi alla har – det finns där även om vi inte ens tänker på det. Visst alla är vi olika, alla behöver vi olika mycket, vid olika tillfällen. En del behöver få bekräftelse från många, ofta o ”stort” – det räcker inte med en kram, något ord… det krävs ”mer” för att personen ska känna att det får bekräftelse o det behövs om o om igen.  Andra behöver bara märka att dom syns, just då i den situationen. Eller att man betyder något för någon… att dom tänker på en o vill kunna visa mer än kanske ett ord på telefon eller ett sms.

Som oftast så finns det någon speciell som kan ge den där lilla extra känslan, den där man vänder sig till för att känna att man duger eller gjort något bra eller att det finns någon där när det är tungt. Jag pratar alltså nu inte om den där formen av bekräftelse som man kan få från vänner, från arbetet osv utan det där lite extra lite på djupet, det där som finns inom en på ett helt annat plan. Det där som ger mest – ialla fall för mig. När jag väljer att vända mig till någon om något…

Många tänker ofta på att det är i sorg vi behöver det där, när vi är ledsna, när vi har det jobbigt. Håller med, då behöver man någon som finns där – stöttar genom att bara finnas där o ge kramar o vara bollplank eller någon som mer aktivt kan ge hjälp.
Men det är lika viktigt o ialla fall jag kan känna ett större behov av att dela med mig av glädje, när något gått bra. Kommer ihåg när jag fått högt betyg på ett matteprov, alla rätt, högsta betyget – jag går hem o känner att all glädje försvinner – jag hade ingen att dela det med. Jo visst vänner, massor av vänner o det är härligt dom ger en del – men inte den där speciella…

Vad sker om man inte får respons när man blottar sig o visar att just nu, just i denna situation så behöver jag …
Ja även det är nog olika – man kanske kastar sig iväg o söker det på annat håll… det blir lite desperat sökande efter mer o mer, ytligt men istället mängd. Eller så kanske man ”dör” lite i taget o låser allt inom sig istället… man vågar till slut inte öppna sig, men tror inte man duger för att få den där bekräftelsen man behöver - alla är vi ju som sagt olika.

Och som med det mesta – det här med att få bekräftelse ger så olika resultat. Får man det växer man, får man det inte dör man långsamt…

(mina små hjärnspöken är ganska söta - som Casper ....)

Sitter med tårar i ögonen, har gråtit, vet inte varför egentligen, dom bara kom – tårarna. Många tankar far runt, inget viktigt, alltså inga personliga tankar som kan vara anledningen till eller sökande efter svaret varför tårarna rinner idag.

Mera tankar om varför man gråter utan att veta varför? När det inte finns någon direkt anledning…
Är det tårar för att man är glad, lättad, lycklig eller är det för att det ligger saker där som oroar, som man trycker undan o inte orkar ens tänka, ta tag i??? Ja vem vet, eller ja kanske man vet det ialla fall… även om man inte vet orsaken så vet man ialla fall om man har en bra eller dålig känsla inom sig.

Jag vet ialla fall att jag borde ta o göra min tårta – o prova göra egen lemon curd. Allt finns hemma, bara lite ont om tid o lusten försvann…  Men å andra sidan är det ju inte Mors Dag än… så tiden finns, blir bara till att ”fuska” lite.

Jag vet också att jag måste på något sätt ta mig till Elgiganten o köpa en ny dammsugare, sen förbi Jysk o köpa mig en ny madrass – och få hem den. Vill ha för att få lite hemtrevnad blommor i mina lådor o krukor, byta lampa utanför… om jag ska fortsätta – måla byrå, montera en byrå/skåp, rensa upp lite mer, plocka undan – finns hur mycket som helst… men det viktigaste är det första – för att kunna städa o för att kunna sova.

Små skrattar lite åt mig själv o alla måsten som finns eller som man skapar själv, Så tänker jag vidare på stunden med tårar – o att man just då, i den stunden känner sig så otroligt ensam o sårbar, som om all hud försvunnit från kroppen o man är som ett stort öppet sår, känsligt  tål inget alls.
Ensam?? Ja det är den känslan – ändå vet jag att jag har så många runt omkring mig som bryr sig om mig som finns här som ställer upp lyssnar stöttar…. Mina barn, min syster, mina nära härliga vänner som är mig så nära. Helt underbara människor o ändå är det inte dom jag behöver just i den här stunden, just i den här känslan…

Lite sol lite värma vore inte helt fel alls…  det är lite för kallt o ruggigt… även om det också innebär att jag kan tända massor o massor av ljus o njuta av att kvällarna inte är så jätte ljusa *ler*

Imorse var jag så trött att jag ramlade i säng o somnade hårt – för hårt, missade samtal från både min lilla dotters pojkvän o senare sen ett samtal från henne. När jag väl vaknade så fanns ialla fall ett sms från hennes pojkvän. Hon hade varit med om en olycka med bussen hon skulle åka med till jobbet vid 8a tiden imorse….
Hon var sydd, hon var hemma….

Det första jag tänkte på var att bussen krockat i korsning, i rondell, kört på ett djur eller något sådant…
Läser vidare o kopplar att det skett på bussterminalen i Uppsala – hmm, vad nu har hon blivit påkörd? Varför hur…????

Inte heller det var rätt  - hon hade satt sig på bussen som vanligt längst bak för att få lite lugn o ro på resan till Bålsta där hon jobbar.

Hon berättade när jag pratade med henne att hon var sydd i bakhuvudet att skylten slagit i henne hårt, att hon först blivit så chockad att hon bara tänkt – jag hade inte använt bälte. Tydligen hade hon också sagt det högt flera gånger så en annan resenär får stoppa henne o säga till henne – var glad att du INTE satt fast med bältet…

Hon hade noterat när hon satte sig på bussen att den började rulla 2 minuter för tidigt – oj, vilken tur jag hann med. Sen stannar bussen o börjar backa… o det första hon tänkte sen var att det var kanske för han var för tidigt iväg… den tiden på morgonen är det många bussar i omlopp på bussterminalen -skolbussar, o alla andra bussar…
Sen bara hör dom hur det smäller till – bussen har då backat över en stolpe eller ska vi säga börjat flytta på den låga stolpen  - det är den gula som ligger på marken. När man tänker efter är det tur att ingen stod vid den o ”blippade” sitt kort för att resa…. Vill inte tänka vad som skett då…

Sen går allt så fort – hon får en smäll i bakhuvudet o kastar sig åt sidan, mot golvet…  bussen har backat in i en stolpe med skylt. Låter inte så hemskt… ser inte heller sådär jätte hemskt ut på bilderna utifrån som fanns med i UNT direkt på nätet….

Fick låna en bil, stora syster var tvungen att jobba – så jag åkte själv. Fick krama om henne, se hur hon mår, prata med hennes pojkvän… tur dom bor så nära sjukhuset att dom snabbt kan vara där om hon blir sämre, hon ska inte vara ensam på 48 h.

Hon satt längst bak, mot väggen precis där skylten gick in.... svårt att fatta när manser bilderna att hon klarat sig så pass som hon gjort - hade hon haft bälte, hade hon haft långsammare reflexer osv.... vill inte tänka tanken ens

Hon ritade o förklarade – då gick det upp för mig, men fan (sorry svordomen men det var känslan) vilken tur hon haft… då kom det fram om glassplitter, det hade kunnat kommit i ögonen osv…. Glas?? Ja det var inte en vanlig skylt det var en digital skylt som hänger för att visa vilken buss som ska gå, när nästa kommer osv… ingen direkt liten skylt…. Ändå går det inte riktigt upp för mig vad som skett, hur det sett ut inne i bussen ända tills jag fick se bildena…. Herre Gud, jag börjar skaka…. Min lilla dotter hade otur på ett sätt att det skett, men har haft änglavakt helt klart – att hon inte satt fast med bältet, att hon kastades framåt åt sidan o ifrån skylten…. Hade hon suttit fast hade hon kunnat ha krossats mellan skylt o bussens vägg…. Att se bilderna – då går det upp för mig… Vad som hade kunnat hända. Hur det hade kunnat gått….

Helt klart oavsett om jag tror på änglavakt eller inte så tror jag på den nu… 

Men för mig är det inte "tonight" utan "this morning" *ler*

Sitter o pratar lite med en väninna som jobbar på en skola om det här hur barn/ungdomar beter sig i olika situationer.
Samtidigt ser jag ett inlägg i en grupp på facebook:

Att se sina barn
lyckliga är den
bästa känslan i
hela världen.

Jag kan inte göra annat än att hålla med – det är en av den härligaste känslan man kan ha. Se sina barn lyckliga, må bra, ha ett bra liv.

Så får jag en låt i huvudet – Genesis, Jesus he knows me

jag har alltid sen första gången jag hörde låten småskrattat åt texten, framför allt följande meningar:

Just do as I say, don't do as I do

Won't find me practicing what I'm preaching
Won't find me making no sacrifice

(Så kom jag till att lyssna på gamla godingar, den här gången är det Phil Collins som skränar i högtalarna *ler*)

Tillbaka till det här med hur barn/ungdomar (skriver bara barn från nu men menar även ungdomar) agerar i olika situationer o med andra människor. När man ser på hur föräldrarna/vuxna i barnens närhet agerar så ser man hela tiden likheter.
Om sker ska lösas med aggressivet, om det är mycket att lägga över skulden på andra, om det är att göra val utan att ta reda på fakta, om det är att dra sig undan, eller lägga all skuld på sig själv… finns många olika varianter men det som är att man kan se samma mönster hos föräldrarna som hos barnen.

Ändå vet jag att alla föräldrar försöker lära sina barn, uppfostra dom så att dom ska få ett lätt liv, att dom ska lösa konflikter på ett bra sätt, att dom ska ha ett bra socialt liv… för man vill sina barn så väl. Ofta kanske man till o med vet av egen erfarenhet att vissa saker, visst sätt inte är den bästa lösningen, så man försöker med ord berätta ”hur” man på ett bättre sätt tar sig genom livet. Men så tänker man inte på sitt eget agerande, man fortsätter själv i sina egna banor som kan vara så fel, det är inte det bästa sättet i situationer som uppstår. Kan vara sätt att vara eller sätt att agera.

Det värsta är här att hur mycket man än pratar o berättar, förklarar så kommer ord bara vara ord o inte ha någon som helst tyngd om man sen själv agerar tvärt emot. Barn härmar bättre än lyssnar på ord, dom orden blir tomma när dom vuxna i närheten gör på ett sätt som är tvärt emot… så dom härmar.
Nu är det så barn gör för att lära sig, gäller alla djurslag, bebisar härmar dom vuxna för att lära sig.

Men det är svårt att se sina egna ”fel” hur man själv agerar tvärt emot – det är ofta invant sätt som bara sker.
Jag vet själv flera saker jag nu efteråt med facit i handen gärna hade gjort annorlunda om jag vetat hur mycket barn ”härmar” o sen gör samma misstag trots att dom vet utgången o trots att jag pratat om det, förklarat o gett råd.

En sådan sak är att jag borde ha skilt mig långt tidigare – inte alls tänkt att mina barn skulle få växa upp i en familj med båda föräldrarna – jag ser idag nämligen hur många saker som blev fel – hur jag vek mig, tog saker, inte sa ifrån… jag har sett samma agerande hos mina tjejer i deras förhållanden. Och det är inte så konstigt, dom har ju sett o lärt sig, dom härmar, dom lyssnar inte.

Många pratar om hur man själv blivit påverkad som barn, oftast är det när det är ”större” saker – man lägger skulden på föräldrarna, man får en del att som vuxen att jobba med för att komma förbi sina automatiska sätt att agera o må, som kommer från detta. Men ofta glömmer man att det gäller även åt andra hållet – våra barn tar efter oss, lär av oss.

Barn borde vara den del av våra liv som får oss att tänka till, som får oss att ändra på beteenden vi har som inte är så där jätte jätte bra. Barn kan vara dom som får oss vuxna att tänka mer på hur vi agerar o beter oss i olika situationer o mot andra människor. Så att vi inte bara säger orden utan även visar med hur vi själva gör.

Nu är ingen av oss perfekta, alla är vi unika, alla har vi våra fördelar o våra lite mindre bra sidor. Men är man medveten om sina mindre bra sidor, visar barnen att man är det o att man vet när man gör fel, att man jobbar på att ändra på dåliga vanor – det gäller alla dåliga vanor man har… Då kommer man som vuxen att vara mer till hjälp för sina barn än när man ser alla andras fel men inte sina egna o att det är sådant som barnen härmar.

Ja det var en intressant pratstund min o jag hade, som satte igång mera tankar o tankarna satte igång en vilja att studera beteende ännu mer, lära mig mer om människans beteende – har ju alltid varit intresserad av det.

I natt brann det i ett café som låg i centrum utefter en gågata Jag är inte den här nyfikna typen som bara måste dit o titta när allt sker. Jag känner att personalen som ska vara där när något sker, som brandmän, polis, ambulans osv ska få arbeta fritt. Personer som drabbats ska få vara ifred, det ska inte tå en hop med personer som tittar på det som för dom är en katastrof som om det är en teater. Visst åker jag sen förbi efteråt så klart jag tittar för att se hur mycket som förstörts om det nu är som här i natt en brand.

Jag körde många som skulle hem som varit där o tittat o det pratades om det som skett. Ska jag gå efter det som sas så är det ett under att centrum står kvar idag – för  oj så det brann o det spred sig snabbt, det kom fler o fler brandbilar för att kunna ha kontroll över branden. Och hela caféet samt lägenheterna över är totalt förstörda.

I o för sig så ja det är dom på så sätt att det krävs en hel del sanering efter en brand, det är sot o röklukt som tar sin lilla tid att få bort – jag vet! Men känslan var mer när folk pratade att det brunnit ner, att det inte fanns mycket kvar av byggnaden. Så tyckte ju inte jag då när jag åkte förbi senare….. 

Jag tycker att det är skönt att det inte blev mer, att det inte spred sig mer – det ligger gamla trähus precis över gatan – det hade kunnat bli så mycket värre om ingen sett det här i tid.

Nu kommer vi då till det här om att det är en anlagd brand. För så har tydligen polisen sagt, så står det i tidningen.
Jag hör då hur personer som pratar lägger in att det är anlagt för att någon ville bränna ner just det här caféet. Sånt känns så otroligt stort o hemskt för mig. Jag tänker vidare o undrar om polis/brandkår har samma definition på ordet ”anlagd” som allmänheten.
Jag har inte tittat närmare på det men tänker att det kan vara svårt att bara sådär direkt se om det är anlagd så att någon med flit tänt på för att det ska brinna eller om det är just att något skett som påverkat att det börjat brinna utifrån. Det är alltså inte elledning som är orsaken…  

För mig så kan branden ha startat av ren otur eller kanske man ska säga oförsiktighet. Som att någon suttit där inne vid möblerna o rökt, slängt ifrån sig en fimp utan att riktigt veta om den är helt släckt eller så går någon förbi o sprätter iväg sin fimp också utan att tänka på om den är släckt. Detta är för mig inte direkt anlagd brand även om det är så hemskt att man kan slarva på det sättet med saker som kan få så hemska följder. Som just eld.

Vi kommer kanske få veta vad som skett – när det utretts ordentligt. Eller så kommer det bara som det mesta som sker bara försvinna i massorna, man får aldrig veta svaren på det som skett.

Är verkligen stort om man ser till alla program som finns om detta. Jag tänker just nu på Say Yes To The Dress, TLC.
Så lätt det är för vissa dom vet exakt vad dom vill ha, vad som sitter snyggt på dom. Och ja har någon som betalar oavsett hur dyrt det än blir.

Men sen finns det dom som vet exakt vad dom vill ha, istället har dom en släkting, ofta mamma, som har starka åsikter om vad som är passande eller inte. Självklart alltid tvärt emot vad bruden själv vill ha.
Kan inte vara lätt att jobba i butiken o hitta någon klänning som gör alla nöjda – speciellt när det finns en brud o sen 5 – 10 vänner, släktingar som ska vara med o välja.

Roligast är att se när bruden har en önskan men ingen klänning som ser ut så får den här wow-känslan man är ute efter. Så plockar butiks personalen fram en klänning, helt annorlunda mot vad bruden säger sig vilja ha – men när den väl kommer på så blir det just den där känslan som bruden förklarar att hon söker. Att då se hur bruden lyser upp, man ser på hela hållningen att det HÄR är rätt *ler*

Finns verkligen massor o massor av varianter o prisklasser av klänningar – dom flesta är också grymt vackra, så jag fortsätter att kika o njuta av alla vackra bröllopsklänningar.