Go´morron världen

En härlig natt, med en ny dag som vaknade sakta helt underbar. Solen gick upp, himlen lovade massor… vad som blir av det löftet får jag se när jag vaknar till om någon timme – det ska försöka sovas ialla fall lite.

Inatt har kunderna varit… ja jag håller mig till att säga att dom varit just kunder…  men guldklimpar har funnits.
Som en kund som glatt direkt förkunnande att ”jag är en av stans snälla….” – på vilket jag svarade – va skoj, men finns det elaka ??? Sen visade det sig att vi arbetat på samma arbetsplats o det blev att glatt samtal. Det här är en sådan här person som jag mer än gärna skulle samtala mer med, en jag gärna lärt känna mer…
Eller paret som skulle iväg på semester till varmare breddgrader – ni vet hur det är när man kommenterar något till sitt sällskap, lite efter, när man inte tror den det berör hör… som nu, dom hoppar ur, jag tar ut deras väskor önskar dom glatt en trevlig resa o hoppar in i bilen – precis innan dörren går igen hör jag henne säga till honom ”men tänk en sådan otroligt trevlig förare” – det är vi ju alla, alla mina kollegor, vi är trevliga *ler*.
Men så har vi väl för det mesta lika trevliga kunder …

Har njutit av lyxen som följer med detta jobb o mina arbetstider - se soluppgången varje morgon lika unik, lika vacker o ändå så olika varje morgon.

Idag fyller min mamma, mina döttrars mormor år. Vi önskar henne en härlig dag *ler* Vi hade gärna åkt dit o firat henne, men ibland så förhindrar vissa val att man kan göra som man själv vill/önskar.
Idag blev det så…. mitt val blev såhär pga av andra ”omständigheter”.

Men kanske hon ska vara glad att slippa höra oss ta i o sjunga ”ja må hon leva…” det är inte vackert *ler*….  Hoppas dagen blir så bra den bara kan bli.

Själv ska jag krypa ner i min säng som igår fick nytvättade lakan – men jag är så besviken på dessa, det är noppor överallt, det ser smutsigt ut… nej tacka vet jag mitt set med Gant´s lakan, vill ha ett set till – dyrt men så värt det… mmmmm ljuvliga att sova i o ser nya ut även efter tvätt, inga noppor här inte….

Idag *ler* har jag lite tur så…..  ska bara tänka positiva tankar o tänka på det roliga – helt lägga allt annat åt sidan – stänga in mitt egna lilla hjärnspöke som far runt med för många tankar jag inte får riktigt i ordning för tillfället…

Så Hipp hipp hurra för mamma

Ha en underbar härlig dag alla ni andra

Och sov gott till mig själv *ler* - under mina prinsessan på ärten filt hög – ja det är fortfarande lite kallt här hemma, så värmeljus o filtar får värma mig, även om jag nog drömmer mig bort lite om att värmen kommer av en viss speciell person ;)

Min nya lilla orkidé – en Cymbidium hybrid (kan vara en ice cascade) måste nog ta o börja skriva upp namnen på dom när det blir flera sorter. Nej jag tänkte inte bli helt galen o skaffa många olika varianter. Jag tror jag kommer hålla mig till phalaenopsis – älskar formen på dessa blommor. (på önskelistan står högt upp storblommande varianter). Men samtidigt så kommer det säkert smita in en o annan variant, det är oundvikligt. Som 20 kr plantorna från Coop – Cambria, och nu då denna cymbidium och sen finns en önskan om en vanda, att hänga upp o låta rötterna vara fritt o dekorativa på sitt sätt. Kanske det blir en vanda till nästa år eller så…

Så här kan den kanske komma att likna

Nu har jag ju fastnat för att prova lite olika sätt att ha mina orkidéer – jag har dom som ”vanligt” i genomskinliga plastkrukor o bark, jag har några i vanliga ytterkrukor, andra i glasvaser, sen har jag tagit bort all bark för vissa plantor o provar semi vatten kultur o full vatten kultur. Har lite tankar på att fortsätta prova någon annan metod, som dessa små ”vattenkulor” eller att fästa plantan vid en träbit för att hänga på en vägg. Jag vill prova ha en hängande i fönstret i duschen… ja det finns många tankar sen får jag se vad som blir genomfört eller inte.

en av mina cambria

Just nu njuter jag ialla fall av att se att mina små försök verkar fungera jätte bra på dom flesta plantorna, några är i sämre skick o jag har ännu inte riktigt fått fart på dom…  men så är det ju, man vet aldrig när man köper dom vilken kvalitét det är på själva plantan – en del ser dåliga ut men är starka o kommer växa på sig, andra ser fina ut men kommer inte orka oavsett för dom är svaga. Men man pysslar om dom som man gör med sina djur o barn märker jag – o jag har också åkt dit lite på det sättet *ler*.

Men nu var det just om min nya orkidé jag tänkte skriva om – jag tyckte lät skoj att prova något nytt, helt ärligt visste jag inte ens hur den såg ut eller ens vad det var för sort – men tyckte det var skoj att prova något mer. Så den lilla plantan, delad från resten fick komma till mig. Men det var en resa som tog lite längre tid än tänk. För att packas o postas onsdag så är man ganska så säker på att den ska komma fram torsdag eller senast fredag – men inte då – helgen gick åt att försöka hitta paketet – men inte då, helger är i o för sig dumt att ens prova få tag på något överhuvudtaget. Men så på tisdagskvällen ”hittar” jag paketet o kan ta det med hem. Nu är ju då kl 21.30 lite sent att göra annat än packa upp, inspektera hur plantan mår – den var helt klart tagen av trippen, torra rötter o sladdriga mjuka blad, ja flera var vikta o jag var rädd att bladen skulle vara förstörda. Men efter en natt i en vas med enbart vatten o nu på förmiddagen planterad i en kruka med bark så har den piggnat på ordentligt o jag tror att bladen klarat sig bra, dom flesta har ialla fall rätat ut sig fint.

Nu hoppas jag att jag kommer kunna ge den här den miljön om omvård som den vill ha. Jag blev ju lite extra förtjust i den när jag läste lite om den – jag är ju svag för allt som kommer från Australien så det kändes inte fel att läsa varifrån den kommer.

Nu ska jag pyssla om den så gott jag kan o hoppas på blommor igen nästa år.

Inte helt rätt text för att sätta ord på känslor som finns.... men andemeningen är så träffande när vissa lite bakomliggande saker bubblar upp o tar över mina tankar... vet inte varför, men det har varit väldigt många tankar, mycket tid som gått till att gå igenom vad som var, vad som hände....

Ser datumet o det klingar lite sådär i bakhuvudet som om det är ett datum jag bör komma ihåg… och ja det borde jag *ler* även om det är förgångna saker så kanske det är så att man bör komma ihåg, ialla fall tills man får något annat som utbytes minne. Men sen vilka årtal det gäller var lite knepigare att komma på, blev tvungen att räkna baklänges – men är ändå osäker på om det är helt rätt eller…. Tja kvittar, det är ”bara” minnen.

20 april för 30 år sedan – se nu kom jag på hur jag ska räkna o få årtalen rätt ;) – döptes min äldsta dotter, alltså 1986, då snöade det ordentligt o det låg till o med kvar flera centimeter snö på marken.
1985 samma datum gifta jag mig… kommer aldrig glömma hur fint nunnorna gjort i kyrkan – satt massor av tussilago i bänkradernas koppar för värmeljus *ler*, den här dagen ösregnade det o ja jag menar verkligen ösregn, lite som om någon står o häller hinkar ner över oss. Året före, 1985 den 20 april träffade jag det som då på dagen 1 år senare blev min man, hmmm här kommer jag inte alls ihåg vad det var för väder. Men jag kommer ihåg att han kom hit, vi var till Joar *ler* o vi dansade tillsammas, ingen av oss dansar normalt, men den kvällen var en av de få gånger vi faktiskt dansade – kommer till o med ihåg låten :) . Det blev nästan 20 år tillsammans, på gott o ont. Som det mesta är.

Det var heller inte sådär vänskapligt när vi skilde oss, vi har inte pratat många ord med varandra sen den dagen heller – som tur är slipper man vara social o artig mot varandra när man inte har småbarn utan så gamla barn att dom faktiskt tar sina egna beslut, nästan vuxna.

Och det var som sagt inget vänskapligt mellan oss efter skilsmässan, bara tankar på den tiden kunde få mig att må riktigt dåligt förr. Nu berör det mig inte alls på samma sätt, jag har packat ner det där. Och att jag verkligen har gjort det fick jag höra bara för några dagar sedan. En väninna säger till mig att det var härligt att höra vilken värme jag hade i min röst när jag pratar om mina barns pappa – även om det inte är så där väldigt gladlynta ord … det här gjorde mig glad att höra, att jag inte längre låter bitter eller ledsen.
Jag var tvungen att tänka till – vad då värme i rösten – om honom??? Men det kanske stämmer, jag är glad över mina barn, han är pappa o det gör att jag är glad att jag träffade honom o han är pappa till mina barn. Vi hade en tid av mycket glädje o skoj, sen att det dalade ut o blev på annat sätt – ja idag blir jag inte upprörd eller ledsen när jag tänker bakåt. Jag kommer ihåg allt, men väljer att minnas det trevliga, det som varit glädje. Och den stora glädjen är mina tjejer – blir varm inombords av att bara tänka på dom *ler*.

Ibland är det härligt att traska lite på minnenas väg – se lita bakåt, se med värme på saker som hänt, när man bara kan minnas med ett leende. Och det är en otroligt skön känsla – att allt det där negativa som kan komma över en när man minns saker som innehållit negativa saker, känslor – att märka att dom är borta – att man inte längre låter dom sakerna beröra en. DET är en himmelsk upptäckt, jag har verkligen lagt det där bakom mig, packat ner det, accepterat, jag har valt att bara minnas det som är fint, det som ger mig ett leende på läpparna *ler*

 ----------------------------------------------------------------

Sen sådär för att byta ämne men ändå hålla mig till samma ämne – i höstas hämtade jag hem ett gäng glada kvinnor som varit på teater i Stockholm. Det som samtalet sen handlade om på vägen hem var bröllop eller mer vilken musik dom skulle vilja ha på sina bröllop om dom nu gifte sig eller skulle gifta om sig … Det fanns klara favoriter hos varje kvinna, en hade samlat på sig så många favoriter under åren att hon skrattade sa att för att spela alla skulle dom få hålla på en vecka *ler*. Jag vet att här någonstans slutade jag att lyssna o kom på mig själv att jag inte har någon låt jag känner jag vill ha med på mitt bröllop, kanske för att jag inte tänker i banan ”gifta mig igen”, det har varit no no never i min värld. Varit gift en gång, det räcker – men vem vet man ska aldrig säga aldrig. Däremot finns det en låt – vars text jag älskar som något jag kan spela när jag har ett förhållande där jag känner att allt verkligen ÄR rätt – att jag hittat rätt…

Men just bröllop och tjejer, nog måste det väl ändå vara något som är bland det mest planerade i förväg, då talar jag om år o år i förväg. Inte alls att kanske planerna är detaljerade så att man vet exakt vad man ska göra – mer att man hittat saker man tänker ”åhhh det vill jag ha, åhhh så vacker….” det kan vara klänning, blommor, musik, tårta, plats… det är väl något som ligger i våra tjejgener *ler*….

Jag ser en video till en låt jag hört säkert miljontals gånger på radion, ja okey, miljon kanske var lite överdrivet, men bara lite *ler*. Det är ju så med populära låtar dom snurrar en hel del gånger per dygn på radion. 

Och jag har inte sett videon, nyss såg jag den o blev jätte snopen, det var inte alls som jag tänkt mig - men så mycket bättre - o igen blev jag sådär på djupet berörd av en musikvideo - sådär att jag sitter med lite tårar i ögonen o bara småler. Antar att jag är i en känslig period där jag märker av saker o tar till mig dom mer än normalt. Som den här videon, blev så varm inombords av att se den *ler*

Avicii -  Waiting for love

Kom på att dom musikvideos som jag känsomässigt tagit åt mig, texten på låten o sen videon, alla är dom svenska... 

Myser, har haft en myskväll uppkrupen i sängen o massa närhet, klagar inte ett dugg, går inte att låta bli att känna mig älskad, till o med avgudad *ler*. Eller det kanske inte är jag... utan min mat??? Näää klart det är jag.

Igår tidigt kom min efterlängtade dator tillbaka - hårddisken hade lämnat in helt, så den var utbytt... bara börja uppdatera o installera igen. Tar det lite pö om pö, har ingen brådska.

Skulle ha varit iväg på frukostträff, men hann inte, blev till att mysa till med frukost hemma - klagar inte över det heller - vem gnäller över närhet o sällskap - väldigt närgånget sällskap *ler*....

Imorgon blir det ännu mer ... jag tackar självklart inte nej, vore dumt av mig.

Ibland ser jag något som väcker ett minne eller att en tanke jag har får fart o utvecklas, ibland är det saker jag hör som får mig att stanna till, tänka till lite… det kan som nyss vara att tv´n går o jag varken ser eller lyssnar på programmet, jag vet oftast inte ens vilket program eller vilken kanal – det är bara ord som jag hör som fastnar. Jag har inte hört något runtomkring – det är bara några få ord som fastnar.

Den här gången var det om att våga, att kasta sig in i någon som kanske kan bli ett nytt förhållande. Att man har djupa mentala sår som gör att man är rädd, det gör för ont, man håller avstånd att hamna där igen.

Orden som sas var att det är svårt att veta när rädslan som kommer i en situation när man känner att någon är intresserad o man själv också känner något – om rädslan är för att såret inte är läkt, eller för att man är rädd att såret ÄR läkt. Vad gör man då, hur går man vidare då, eller ska man backa?
Det kan ibland vara en trygghet att kunna gömma sig bakom mentala sår o skrämmande när man märker att såret har läkt, man reagerar igen på någon annan, man känner, man hoppas, man är nyfiken. Rädslan är så stor att man ska bli sårad igen, att man ska stå där igen med ett ännu större sår. Så man vågar inte tro att man blivit läkt att man fortfarande är sårad o därför ska man inte kasta sig in i något nytt, man måste vara läkt innan man gör det.

Men tänk om det är så att när man är riktigt sårad, när allt är öppet så är det bra att låta sig landa lite, läka lite – men man behöver inte bli helt läkt, det är okey att våga igen o vem vet kanske det är just det som behövs för att man ska läkas helt. En annan person som hjälper till att läka det där sista, som gör att man vågar litar på någon igen, vågar känna, vågar hoppas, vågar se framåt.

För även om man ska läka ordentligt själv, inte lägga ansvaret för sin egen lycka på någon annan, så kan det vara den där lilla guldkanten, bonusen, att någon visar sitt intresse, trampar in o märker att man är rädd, istället visar att dom menar allvar. Att man får känna det där att man betyder något lite extra för den här personen, det där som gör att man vågar släppa dom lite närmare o närmare. För att till slut vara helt läkt.

Men det måste verkligen vara någon med otroligt tålamod, o verkligen känna att känslorna är så riktiga o starka att det är värt att ta det långsamt, att visa att han står kvar, visa att han menar det han säger – visa att känslorna ÄR starka… för det är det som krävs för att man som sårad ska våga igen. 

Så det var en bra fråga – är rädslan man känner när någon visar intresse för en, verkligen att såret inte är läkt eller är det större chans att rädslan ligger mer i att såret faktiskt är så pass läkt att man är redo att våga igen. Jag tror eller får le lite åt mig själv o säga att i mitt fall, det jag har erfarenhet av är att det sista är nog mest riktigt – jag är nog mer rädd för att det ska vara ett läkt sår att jag är redo…. Därmed inte bara redo att släppa in någon utan där skon klämmer, redo att riskera bli sårad igen.
Men när man blir uppvaktad, får en respons som känns in i hjärtat – man känner att personen verkligen menar det som sägs, görs…. Ja då ska man våga, man får inte missa den chansen – det är dumt att vara rädd o låta rädslan styra….

Jag tänker våga *ler*

Lita på ... känna för ... älska o älskas igen <3