När det är dags för pension, när jag är några år äldre än jag är idag – hur kommer jag vara då? Hur kommer min hälsa vara?

Det här är en fråga som då o då kommer upp, något jag då o då tänker på. Framför allt när jag kör sjukresor med äldre som varit inne o träffat läkare, tagit prover eller opererats. Man träffar då verkligen på alla sorters människor. Det gemensamma för dom alla är väl just att dom har något dom måste till läkare för.

Jag träffar på människor som har cancer, som åker på intensiv behandling för första gången o berättar om sina upplevelser, personer som gör resan för andra eller till o med tredje gången o deras berättelser om hur dom upplevt, hur dom lever o hur dom upplever det nu. Jag träffar på dom som opererar höfter, knän, handleder… som haft stroke, eller dom som bara åker in då o då för att hålla lite koll på värden. Ja det är bara för att nämna några saker som dom människor jag träffar på o får förmånen att prata med, få lyssna på dessa härliga människors liv, öden.

Jag märker också en viss skillnad i hur dessa människor tar det som sker dom i livet. Om dom ”ger upp” eller om det är ”fighters” människor som tänker leva vidare, visserligen lite anpassat liv efter vad det nu är dom fått som gör att det bästa av sitt liv så gott det går. Dom låter inte saker stoppa deras liv förrän det verkligen är stopp.

Jag vill bli en sån gammal tant – som kämpar på, som har ålderskrämpor men låter inte dom hindra mig från att göra det jag tycker om att göra – vad det än är den dagen – promenera, umgås med vänner, resa, pyssla med trädgården eller någon annan hobby.

Jag hoppas att jag kan få vara som min mamma, att visst det kommer ålderskrämpor, kanske någon annan sak som gör att man inte direkt kan studsa runt som en 20-åring. Men att jag är lika pigg o aktiv efter att jag fyllt 70 år, som hon är. Att jag orkar promenera kilometer efter kilometer varje dag, att jag är aktiv i föreningar på olika sätt, har en hobby som jag orkar o kan fortsätta med även efter at jag fyllt 70. Min mamma är just allt det där, hon har sina krämpor, saker som livet satt sina spår på oss med… det är inte bara att kliva upp o inte känna av sin kropp. Men det hindrar henne inte hon är aktiv både i bostadsföreningen där dom bor, hon har en hobby som gör att hon är aktiv hemma varje dag, ja kanske flera gånger om dagen – hon promenerar med sina hundar flera kilometer. Hon åker iväg ofta för träna, tävla med sina hundar – samt att hon är aktiv där också.

Så vill jag också kunna få vara efter 70 års ålder. Vara så aktiv, ha ett aktivt liv med massor att göra som jag orkar o kan göra. Även om det finns lite krämpor som känns av – men ändå ganska så frisk (ser på alla jag träffar i mitt yrke o jämför) o att kunna göra det jag gillar att göra, hålla på med mina intressen… vara aktiv så länge det bara går. Inte bitter, inte elak, kunna se vad som är rätt o fel...

SÅ hoppas jag att jag kommer få ha det när jag blir äldre.

För mig personligen blir svaret nej, det är ingen tävling. Jag har aldrig förstått mig på dom som verkar tro att det ger mer bekräftelse om det är mest synd om dom....

Alla människor behöver självklart bekräftelse, synas som individer, vara omtyckta, betyda något för någon. 

Men alla söker inte den här bekräftelsen på samma sätt - dom flesta får den av sina nära, sitt jobb - dom behöver inte vara "värst", dom behöver inte kunna allt, vara bästa på allt, vara mest sjuk, eller något annat där det är mest synd om dom... nej dom flesta får det som sagt på ett annat sätt, ett mer normalt sätt.

Men att söka bekräftelse, synas för att det är mest synd om dom eller att dom kan allt - är dock inte samma sak som att veta vad man är bra på, vara stolt över det man kan. Det är heller inte fel att berätta om saker man går eller gått igenom, man har ändå varit med om något som gett en upplevelse, som gett en mer kunskap o erfarenhet. Men det är stor skillnad att prata om det, att bolla med andra, vara informativ, berätta ... mot att gnälla, att använda sig av det man går/gått igenom som en tävling om att vara "värst"

Eller det här med att veta allt, att alltid kunna mest o rätta andra. Tala om hur bra man är, att man är bäst. Rätta andra i saker man egentligen inte har en aning om vad det gäller... 

Tydligen så ska man inte kunna operera bort sin livmoder idag 2015, på annat sätt än genom att skäras upp. Eller så var det så att man kan ta bort livmodern med titthål sålänge det inte är cancer. Så fort man har cancer så måste man skäras upp.

Tydligen har man gjort en titthålsoperion så är det en gastric bypass, man gjort.

Det fick jag lära mig när jag läste i min systers blogg - http://larkans.bloggplatsen.se/2015/06/26/11127021-nytt-jobb/#kommentarer

håller med personen som sakligt la upp en länk o uppmanar till att läsa fakta....

"http://www.1177.se/Gavleborg/Tema/Cancer/Cancerformer-och-fakta/Cancerformer/Livmodercancer/

Jag rekommenderar "Mig" att scrolla ner till delen som handlar om Behandling/Operation."

Man ska vara lite försiktig i vad man öser ur sig - speciellt på nätet där det finns kvar... det kan slå tillbaka!

Vänder man sig alltid till samma person, har man flera förtrogna? En liten tanke jag funderat över lite då o då. Tar man allt med någon eller delar man upp saker o tar med olika personer?

Jag vet flera i min omgivning under åren som verkar ha ett stort behov av att få ösa ur sig till allt o alla… Det här var något jag märkte när jag var mycket yngre första gången, då fanns det inte nätet där man kunde blogga eller hålla kontakten med andra på ett lätt o snabbt sätt, lära känna många nya personer för att samtala med, o då även ta tillfället i akt att köra ”tyck-synd-om-mig”. Det finns mobile idag så inte nog med att man kan prata med varandra var man än är, hemma eller ute, påväg någonstans, man kan smsa eller chatta med något program som finns. Möjligheterna är otroligt stora att hålla kontakten med gamla vänner o finna sig nya.

Åsnan känns igen på sina öron, den dumme på sina ord

Men då, förr då, hur gjorde dom här personerna då??? Ja jag vet inte hur dom flesta gjorde. Men ja vet att jag hade en i min närhet, jag brukade säga att personen kunde ta telefonkatalogen o börja ringa från A på första sidan o sen prata med alla som lyssnade, bara h*n fick ösa ur sig o få lite medhåll. Det spelade ingen roll om h*n kände personen eller inte, kunde det blir lite medhåll så östes det ut utan eftertänksamhet om till vem det östes o vad som östes…. Många gånger var det ju friserat från personens håll o den egna inblandningen glömdes helt bort.

Idag är möjligheterna ännu större att för stunder hitta nya personer som kan bekräfta o ge energi för fortsatt – tycka-synd-om. Men man ska vara medveten om att det här tycka-synd-om inte alltid är riktat just så att det blir att det är personen som man ska tycka synd om, nej det kan vara vinklat så att det är någon eller några andra som man bör hålla med om är ”dumma”. Eller tala om att dom är bra som orkar, som kämpar som går vidare… fast egentligen så stampar dom på samma fläck.

En lögnare tror vi inte, inte ens när han talar sanning. 

                                                             -  Marcus Tullius Cicero

Själv är jag mer nogräknad med vem jag säger vad till, jag kan vara allmän, jag kan fundera o ta upp saker som jag diskuterat med vänner om. Det blir självklart mina tanka, mina åsikter o värderingar. Men inte så djupt av mig själv.

Det där djupa det lämnar jag enbart ut till mina närmaste som jag släppt in i den där sfären som ligger närmast mig. Och det är inte så många som för tillgång till den sfären. Det är självklart min partner när man lärt känna varandra så väl att man känner att det här förhållandet ska man bygga vidare på. Det är en otroligt skön känsla att ha en partner man kan dela allt med, bolla allt med. Det är en trygghet som jag uppskattar – en mental närhet som jag anser ska finnas där mellan ett par.

Sen om jag tänker efter, för snabbt svar blir nog att jag i stort sett kan prata om allt med alla vänner – o det kan jag – men det blir nog så att man ändå väljer att prata om olika ämnen med olika personer. Det är nog mest naturligt att det blir så tror jag. Som saker som sker på jobbet är det en vän/arbetskamrat som får höra, hälsan blir någon som förstår den biten o gått igenom liknande.

Vet att mina vänner gör samma sak, fast ofta kanske man inte ens tänker på det.
Vissa saker kan man ta med alla, andra saker tar man med några o sen det där mest privata tar man med väldigt väldigt få. (eller kanske har jag en hemlig blogg där jag skriver o delar med mig av alla smarriga hemligheter om människor som finns runt mig på något sätt –  verkligen hänga ut alla,  för att ösa ur mig o få  medhåll, inte tänka på att jag därmed också hänger ut mig själv o min egen inblandning - o kloka människor klarar av att läsa mellan raderna o förstår  att det som skrivs är en friserad sanning som ska passa för att jag ska framstå som den utsatte, att man ska läsa med en nypa salt o förstånd o skala bort det absolut värsta  ;) )

Visa män ändrar åsikt, aldrig de dumma.

Sitter här o fördriver 30 min innan det är sista rycket för detta nattpass. Har rullat på ganska så bra. Jag försökte komma undan turen till Stockholm, eller Friends Arena - men det gick inte riktigt *ler*. Inte så att jag inte kan eller är orolig eller rädd för dom här körningarna, det är bara oftast så stressigt när det är mycket folk o många bilar - framför allt taxibilar som jagar kunder. Mitt jagande består tack o lov enbart i att hitta min kund i röran. Men som alltid - ja än sålänge, så gick det fort o bra även det. 

Blev dock väldigt förvånad över att man som taxi utifrån, alltså inte en av Stockholmsbolagen, trots att det var förbeställd bil, inte fick åka in framför för att hämta - jäkligt dåligt tycker jag. Men det gick lätt att hitta grabbarna som hejjat på vårat svenska fotbollslandslag till seger. Själv fick jag nöja mig med att höra på radion.

Inatt eller faktiskt några dagar har jag funderat över detta med facebook, o hur det tydligen är så att det är där all sanning sker. Det är där man kan se vilka som är vänner eller inte, vilka som är tillsammans, vem som har ett förhållande eller inte... det är den enda sanna sanningen!

För något år sedan tog min väninnas förhållande slut - hon var väl inte helt med på att det skulle ta slut utan ville ha honom tillbaka.Han däremot var helt avslutad o flyttade varje liten sak från hennes boende tillbaka till sitt. Till slut fanns bara en sak kvar, en stor sak som det behövdes större bil o bärhjälp för honom att flytta.... kommer så väl ihåg när vi lunchade o hon säger tryggt att han kommer tillbaka, han behöver bara en paus. Jag frågade hur hon tänkte, han höll ju på att flytta alla sina saker.

Jo hon visste för han hade inte ändrat statusen på fb, där stod fortfarande att dom hade ett förhållande. 

Jag bara skakade på huvudet o undrade hur man tänker då?

Behöver jag säga att såfort han flyttat sista saken ändrades statusen? Han visste att det var lugnast att låta allt vara innan allt var helt klart. Smart man *ler*

Samma med det här att vara vänner - det är tydligen där man ska se om man är vänner eller inte. Folk är snabba att bli vänner o sen såfort det är något som går emot dom så tas personen bort som vän. Det är lite som att tala om att dig vill jag inte ha att göra med, men man vågar inte säga det rakt i ansiktet - vad som felat, varför man inte känner att man vill vara vänner längre. Nepp man bara tar bort personen från vänlistan på fb så är det klart.

Gör någon något som inte passar - straffar man den genom att ta bort den från vänlistan på fb. Det här med att man kan ha olika åsikter, inte alltid har tid med varandra, inte gillat nog ofta inlägg osv - det är väl inte samma sak som att man inte är vän, inte vill ha personen i sitt liv?

Men tydligen så är det så.....

Roligast är ändå när någon beklagar sig över att någon inte vill ha dom i sitt liv längre, inte vill vara vän, inte ha kontakt - men sen själva tar bort personen som vän, på fb. Vem är det så som inte vill ha kvar kontakten längre????

Jag kan ta att man tar bort mig från den listan en gång, kan vara av misstag....

men blockeras jag - eller tas bort flera gånger - då även om jag inte personligen lägger så stor vikt vid att det som sker på fb är den enda sanningen - så är lite droppen även för mig runnen över kanten. Om någon plockar bort mig, om o om igen så får den faktiskt ta på sig den delen helt själv, att det var det egna valet .... gnäll sen inte, beklaga sig inte hos andra, tyck inte synd om sig själv - stå för vad man själv gjort istället....

Jag håller nu kanske inte sådär jätte aktivt kontakt med alla, det vet mina vänner om, dom vet att livet levs utanför fb, utanför sms o telefon. Den tiden är mer till dom närmaste som barn o partner samt jobbet.... Men dom vet också att jag alltid finns o har tid om det behövs, liksom jag accpeterar att dom inte alltid hör av sig, att det är tyst då o då, men jag vet att behöver jag dom så finns dom där..... tystnad är inte samma som att man ska in o ta bort o blockera på fb för att straffa o sen tycka synd om sig själv o säga "hon ville inte ha kontakt med mig..... jag som...." 

Samma detta med förhållande - tydligen så har man inte ett riktigt förhållande om man inte skrivit in det i sin status på fb. Oj oj så många det är som är singlar då fast dom varit gifta i många många år *Ler*... dom har bara valt att inte ha med sånt på statusen. 

Ja jag småskrattar bara åt dessa tankar o tänker att det är bra att  mina närmaste har samma värderingar som jag har i vad som är viktigt o att tystnad mellan varandra inte är detsamma som att man avslutat kontakten...

"Det enda sättet att få en vän, är att vara en."

Älska o Älskas

Sitter o får i mig lite frukost, småsurfar lite - lite mellantid nu fram tills folk börjar röra lite på sig o avbytarna för dagpassen dyker upp. Så lite världsnyheter intas också. Hamnar på en lite artikel om Indien, en idisk minister ska ha sagt att det finns inga våldtäkter, allt sker med ömsesidigt samtycke. 

Enligt Tota Ram Yadav, som är minister i indiska delstaten Uttar Pradesh, vill kvinnor bli våldtagna och tillåter därför män att våldta dem. (men så snällt av dom stackars männen som offrar sig... *hör min ironiska ton*)

Hur kan en man, som är ett ansikte utåt för ett land sitta o säga något sådant till journalister? Lite som att slippa ta tag i det problem som verkligen är stort i Indien. Våldtäkter och då även gruppvåldtäkter som gjort att det blivit stor uppståndelse, både i o utanför landet.

Jag blir så less på personer som försöker rättfärdiga våldtäkt med just det här sättet att resonera. Att det inte är annat än så att personen vill bli våldtagen, vill ha sex på det brutala o nedvärderande sätt som sker. För vem vill inte det? Och vem vill inte må så dåligt psykiskt efteråt som man gör? 

Jag tänker då att alla dom som yttrar något så dumt borde bli våldtagna själva. Få känna av den där känslan av maktlöshet o tvingas till något man inte vill.

Sen ruggigt att en politiker inte vet vad ordet samförstånd innebär... verkar ju vara som att den här indiern tror att det räcker med att en person (eller en grupp) vill o den utsatta inte kommer undan så räknas det som samförstånd *ryser*. Det är ändå år 2015 o man borde ha personer som styr landet som vet skillnad på vad som är rätt o fel, vad ord betyder.... 

Så kommer en vandrande tanke - en tanke som går vidare från att kvinnor våldtas o man rättfärdigar detta med orden att kvinnor vill....

Vad säger man när ett barn utsätts för samma sak? Är det också barnets vilja, är det uppfostran eller....

Och om en man våldtas, av en annan eller flera män? Vad säger dom om det? 

För det är ju så att våldet mot kvinnor är stort, det här med våldtäkter är en del av det våldet, men det är också en typ av våld som även finns mot barn o även män. Men just det här mot män pratas det ju ännu mindre om än det som är mot kvinnor.

Även om våld aldrig är okey så verkar det konstigt nog vara mer "rumsrent" - så att man kan ta upp det, prata om det än våld mot annan person som är en man om det är av sexuell natur. För det förekommer det med... överallt. Det är bara mer nertystat på något sätt o av någon anledning....

Visste inte riktigt vilken rubrik jag skulle sätta på det här inlägget då jag redan från start känner att det kommer fladdra runt en del i olika ämnen. Tankarna drar iväg lite hit o dit märker jag.

Att det blivit lite hundtankar nu beror nog mycket på att vänner har haft trevlig start på sommaren. Nyförvärv o gamla familjemedlemmar har varit ute o tävlat – utställningar o det har blivit fina vinster.
Då drar det lite, vill åka med, vara med o hejja på… visst skoj att ställa ut, men så nervöst så jag tycker det är roligare att bara vara med, ha ”marktjänst”. Ska se om jag kan klämma in något besök på närliggande utställning under sommaren, utbudet finna ju – mer tiden som avgör *ler*. Men det vore otroligt skoj att ta en heldag eller två i sommar o vara med o kika.

Min väninna som har o föder upp malteser, tror nog alla i hela världen som vet något om malteser vet vem hon är, hennes kennelnamn o hennes hundar *ler* … men tänk hon har nu bytt ras, det ramlade in en ursnygg ung herre av en helt annan ras i hennes liv. Och när man ser honom både stå men framför allt röra på sig så förstår man att det inte gick att låta bli – vilken hund han är o han har ett smeknamn att leva upp till ”Caesar” – högst upp på tronen *ler*, för mig är det ju ett kunligt namn. I stamtavlan heter han, Shadeacre Custom Made . Nu i helgen var det debut i officiell klass för honom i Vänersborg o det blev cert o BIR. GRATTIS GRATTIS, säger jag till min väninna, Det kommer bli en rolig sommar o roliga år framför er ni två som ett team :)

   "Caear" en snygging

Sen så har jag en annan väninna som jag lärde känna för ja det är ca 25 år sedan, hon har en lite äldre dam som hon då o då ”dammar av” o tar med ut – som till Österbybruk, o det gick väldigt bra ”Mizzty” blev bästa tik. Ch Jangle´s Top Model.

   "Mizzty" en riktig dam

Sen efter sommaren, när det är lite mer vardag igen så har min lilla syster frågat mig om jag kan ”gäst-leda” ringträningar hon har – för att hon själv ska kunna vara med o öva med sin egen hund men även för att det ska bli en ny person för dom andra också, det blir inte så mycket övning på det när det är samma – hundarna lär ju känna. Så självklart sa jag ja… jätte skoj att kunna hjälpa till.

För mig så är det här med hundar – rasrena, korsningar, enkelt… man avlar bara seriöst rasrent, man köper bara seriöst rasrent. Man gynnar inte dom som korsar för att bara få en kul att sälja – tjäna pengar. En tycker jag inte mindre om djuret för det är inte hundens val att födas… det kan vara trevliga individer, det säger jag inget om.
Men det kan lika väl gå åt andra hållet att alla ”fel” kommer fram – avel är alltid ett vågspel o man vet aldrig – men samma ras så är det samma egenskaper som man korsar ihop…. Ska inte bli så  långrandig, i det här med min åsikt om blandraser…. Men jag vet att mina vänner har samma åsikter, vi har lite samma värderingar där, är man seriös, oavsett om man ska ha en hund att tävla med, ställa ut eller bara som en familjemedlem, så väljer man en ras som passar familjen, boendet, hur aktiv man är, vilken plats man har  - letar upp en ras som passar. Och sen en bra seriös uppfödare, man tar det lugnt o väntar på sin hund. Man kastar sig inte in på blocket o köper första bästa bara för att man ska ha en NU…. Eller för att den finns i närheten… o man gynnar inte dom som föder upp bladraser.

Själv kommer jag på att jag saknar o letar efter dom så tussarna nu när dom är med sin matte i Uppsala…. Dom är helt klart för långt bort… men hoppas dom snart hittar hit o sällskapar mig i sängen lite *ler*

Det här är något jag ofta tänker på, balansen mellan att ge o ta. Man kan tänka på ordet ta även som att man får. Det viktiga är ändå balansen att man inte bara är i en cirkel av att ta o ta, inte heller bra att vara i en cirkel av att ge o ge. Oavsett vad det gäller oss människor, naturen så är det balansen mellan dessa två saker som ger det bästa reultatet.

Tänk dig ett träd, där trädet tar näring från jorden för att växa, för att grönska varje vår (den tar) för att sen på hösten fälla alla löven, som förmultnar o blir näring till jorden (den ger). Det här kretsloppet skulle aldrig fungera om trädet bara tar – jorden skulle armas ur, eller att trädet bara ger – löven skulle bara ligga i högar som blev större o större o ta över. Det är balansen mellan att ge o ta som är det fina här i naturen, mellan trädet o jorden.

Samma gäller oss människor, vi behöver en balans i att ge o ta. Vi mår bra av att ge, att bry oss om andra människor, se vad dom behöver, fråga för att kunna ge rätt. Men att bara ge, att bara hamna i relationer av något slag – partnerskap, vänskap, arbete – där man bara ger så kommer den egna energin att utarmas, man kommer till slut inte orka, men kommer köra in i väggen o känna sig utnyttjad. Om man bara tar, tar o tar, bara ser till sina egna behov, bara fyller på sin egen energi genom andra, kommer personer runt omkring en att till slut dra sig undan, dom kommer att försvinna för dom kommer inte få något utbyta av kontakten o dom kommer känna sig utnyttjade av en person som aldrig riktigt ger, aldrig ser behov hos andra människor.

Man kan enbart ta eller ge ett tag – sen så kommer allt i obalans o det spricker. Speciellt också när personer som oftast bara tar inte heller är mottagliga för kommunikation från andra att det inte fungerar, att dom känner sig utnyttjade, överkörda o inte vill ha konflikter. För personer som bara tar är jäkligt bra på att manipulera, få sin vilka igenom, genom det man kan kalla känslomässig styrning av andra. Genom att få andra att tycka synd om dom, eller genom att vika sig för att slippa konflikter av olika slag.
Om man bara ger o ger, men inte får något tillbaka kommer man till slut bli helt utbränd, inte känna sig värdig som individ, utnyttjad o det är bara när man är till lags som man duger. Man tror att man inte är värd att få, så man ger o ger mer o mer tills man helt enkelt på något sätt drar i bromsen o säger ”stopp”.

Vi är helt o håller ansvariga för att vi får den här balansen, att vi både kan ge o ta. Vi måste kommunicera, vara lyhörda. Är vi givare är det bra att se när o varför, hitta ett bra sätt att säga nej, lära oss att även vi är värda att få. Är man en tagare så måste man stanna upp i farten o tänka på att man inte bara kan ta, att det kan vara en anledning till att saker inte går så bra, förhållanden knakar, vänskap inte håller o är så nära som man kanske gärna vill, att det blir konflikter med medarbetare.

Personligen vet jag hur det är att vara den som ger, den som undviker konflikter, den som gör allt för att vara till lags, den som ger o ger o inte tycker att man är värd att få. Men så hände saker i mitt liv som gjorde att jag hamnade i en vändpunkt… som fick mig att börja jobba med mig själv, att se min egen iblandning o min egen del i varför saker blivit som det blev – rädslan att hamna i konflikt för då blir jag lämnad, rädslan att inte duga, att försöka vara till lags. Hur allt hängde ihop o att jag måste lära mig säga nej, stopp, kräva att få lika mycket som jag ger. Det är inte lätt, det är tufft att rannsaka sig själv i en fas av livet där man känner att allt skitit sig, att allt är slut, att det inte finns några som helst glädjeämnen, att inget är skoj… men allt jobb, alla tårar var i slutändan värt varje sekund. Det var jobbig, det var önskan om att ge upp – men antar att livsgnistan inte tillåter en att gå bakåt när man väl börjat, när man så gärna vill slippa det gamla o få det liv man är värd. Det var inga lätta år – men det gick o jag lärde mig massor om mig själv. Och jag har lyckats med att kunna säga nej, att kunna säga stopp, att ta en konflikt när den dyker upp. På ett ganska så bra sätt, jag viker mig inte o jag aktar mig för att slänga ur mig elakheter som jag sen kan få ångra mig, man ska hela tiden vara medveten om att det man en gång sagt, finns kvar som minnen även om man ber om ursäkt. Man har sagt det av någon anledning, man menade det man sa för att såra…. Sånt finns kvar o är svårt att sen överbygga igen. Man gräver bara sin egen grop som kan bli omöjlig att ta sig ur, det kommer alltid hänga där som något negativt….

Jag lärde mig som sagt det här med att säga nej o stopp, det här går jag inte med på. Men det tog sin lilla tid. Men jag har tagit med mig allt jag var tidigare o det sätt jag då hade – ge o ge, samt den tiden då jag jobbade med mig själv, min personliga utveckling – som en värdefull kunskap. Det är en kunskap jag haft mer nytta av  i nutid än jag någonsin trodde jag skulle få. Jag har haft nytta av allt jag gått igenom, sorg efter min sons död, att i samma tid bli ensam, stå ensam, att även slåss med känslor som en skilsmässa alltid bär med sig, på gott o ont. Allt det här har gjort att jag idag känner att jag kan ha den här balansen, jag ger fortfarande självmant, för det är jag – jag bryr mig, jag är omtänksam, jag ställer upp, jag stöttar, jag är jag med mina värderingar o min personlighet. Men jag har också lärt mig att jag inte bara ska ge, utan jag tar också, jag kommunicerar, jag sätter stopp – vilket gör att jag faktiskt får, det går med automatik att jag får, då jag hittat rätt människor att ha runt mig. Vi ger o tar i balans med varandra. Ibland väger bägaren lite åt ena eller andra hållet – sånt är livet, vågskålen är inte perfekt jämn hela tiden – den väger fram o tillbaka. Men i slutändan så blir det en fin balans. Som med trädet – där väger det mycket åt ena hållet på våren o åt andra håller på hösten – men sammantaget blir det en perfekt balans.

Så är du en person som bara ger o ger, stanna upp ingen kommer tacka dig, ingen kommer att ge dig med automatik när du själv inte visar att du är värd att få. Om du bara tar o tar, stanna upp o tänk efter – kanske är det anledningen till att relationer inte håller, att det blir många konflikter… folk känner sig utnyttjade, styrda o överkörda. Att du inte bryr dig om någon annan än dig själv.
Försök att hitta en bättre balans oavsett vem av dessa du är – kräv att få, eller börja ge. Du kommer märka stor skillnad.

Älska o älskas <3

Jag funderar lite, pratade också med en väninna idag om just det här med att lita på personer. Ska man lyssna på, kan man lita på en person som utåt försöker verka så bra, får det att låta som om dom kan, som om dom absolut inte gör fel, bara rätt, Som både pratar o även idag i internets tid skriver, både tror dom ger råd eller för att avslöja saker, vulgära, privata saker bara för att vara rent ut sagt elak, bara för att förstöra eller på något sätt ”anmäler/klagar” till annan instans.

Det här är något som man kan stöta på ganska ofta idag faktiskt, personer som tror sig vara lite mer på något sätt än alla andra – dom gör aldrig fel, dom har alltid rätt. Dom står lite ovanför alla andra helt enkelt, samtidigt som dom då ska vara så jäkla bra så lyser det igenom hur dom egentligen konstant har offerkoftan på, det är det enda sätt dom vet att få bekräftelse, synas, umgås o styr andra personer.

Som att skriva på olika sätt, offentlig dagbok, blogga, böcker där man försöker utmåla sig själv till något man inte är, ofta bättre på många saker – man ger tips, man försöker låta trovärdig genom att dela med sig av sig själv, vad man gått igenom så det är därför man ”kan”…. Men när man sen kika lite lite närmare så visar det sig att råd som ges inte alls efterlevs av personen själv. Det bara låter så bra…. Gör så, tänk si….. kan man lita på sånna råd? Som någon försöker ge andra, genom att ex skriva en bok  - men sen ser man att personen inte alls själv ens kommer i närheten av sina egna råd. Nej det blir ju bara patetiskt o man undrar varifrån dom fått allt dom skriver om, för inte kan det vara något dom själva kan, när dom sen inte alls är i närheten av att använda sig själv av dom råd som ges…

Nej jag tror inte på sånna råd, jag ser det bara som inlärda ord från någon annan, men det finns inget djup ingen egen erfarenhet att förlita sig på som gör att jag skulle ens fundera på att lyssna på det en sån person säger/skriver. Utan att det är ytliga saker som dom vet är rätt ord att använda, ett sätt att synas, bekräftas som duktiga. Det låter ju bra för dom som inte vet. Det är personer som är bra på att, ja man kan säga manipulera, dom låter som om dom kan, men man märker snart om man ställer rätt frågor att det är bara en mask. 

Eller ta någon som börjar hota om att lämna vidare olika saker till andra människor. För att andra ska få veta… kanske låter som okey, man sitter som vän o tycker att visst gör det, det är inte mer än rätt…  Kanske man istället som vän ska tänka – ojsan är det här en sån person, som använder saker att ge igen, att försöka förstöra för andra för sitt eget nöje eller för att se bra ut själv. Vågar jag verkligen vara vän med den personen? Hur länge dröjer det innan det är jag som är den som ska ”avslöjas”…

Så personer som hotar med att lämna ut saker av ren elakhet om andra, det är ingen jag skulle lita på. För man kan delvis vara säker på att det utelämnas saker, som vilken egen roll dom har i det som skett… o man kan vara ganska säker på att en person som utan skrupler gör på det sättet – hotar och/eller använder saker dom vet eller tror sig veta, vinklar allt till egen fördel – dom kommer med all säkerhet även göra det mot vem som helst. Så jag skulle aldrig våga ha den personen som vän… dela med mig till den av mitt inre… för vem vet när det kommer användas mot mig?

När jag hör sånna hot, så hoppas jag bara att personen som blir utsatt ger igen. Inte på samma sätt, alltså inte försöka förgöra, försöka vara elak o förtala – nej utan genom att bara fylla ut den historia som påbörjats, fylla ut med all fakta som personen självklart utelämnar – sin egen medverkan, sitt egna agerande…. För det är ju så eller hur att ska något berättas ska all fakta med…
Som man säger det finns tre sanningar, den enas, den andres o så den mitt emellan som är närmast den riktiga sanningen. Och för att personer som serveras olika saker ska kunna tolka rätt, alltså utan känslomässig inblandning – vilket dom båda parterna självklart har – så måste all fakta läggas fram.

Jag kan säga såhär….  Vissa saker spar jag o har absolut ingen som helst problem med att lämna vidare för att all fakta ska komma med – om jag hamnar i situation där det blir nödvändigt. Jag delar inte med mig mer än om någon annan är berörd o bör veta vad som sagts/skrivits – men jag kommer aldrig tveka att lämna vidare sånt material eller vad jag vet, eller min sida av saker OM jag behöver. Försöker någon ”sänka” mig eller någon nära person så visst gör så, jag sjunker gärna men kommer med 110% säkerhet dra med mig personen ner som startar allt.

Jag ramlar då o då över eller hör om personer som är sånna här, som ska ge råd, som tror att dom vet, som gärna delar med sig av andras privata saker för att försöka framstå som bättre själva…. Men nej tack, jag skulle aldrig våga ha en sådan person som vän. Säger nog bara så också, har du det – en sådan vän, tänk efter, när är det du som kommer drabbas – för sånna personer har inga skrupler o när det inte finns någon annan är det din tur även om du just nu tror att nej inte då, vi är ju vänner.