Så enkla saker som ger så mycket - ändå glöms det bort....

Jag älskar smycken, mest ringar o armband. Förr hade jag alltid klocka - fick en när jag fyllde 40 av mina döttrar - den verkligen älskade jag. Bara det att den måste ha krympt, ja själva boetten alltså - för det är svårt att se vad klockan är sen ett tag tillbaka... I o försig det är en liten klocka, men små korta visare o inga markeringar för siffrorna - så lite kan jag skylla på det. 

Hade i o för sig klockan mest som smycke ändå...

Den har varit "borta" ett tag o jag har trott att den just varit helt borta - men så har jag hittat den *ler*. Ska lämna in den o se om det enbart är ett byte av batteri som behövs...

Men ska väl då också ärligt erkänna att jag påverkats lite, så att dragningen åt att ha klocka igen har vaknat till... o då den jag fått av mina tjejer visst är en jag verkligen älskar så är den inte bara lite för liten det är "fel" färg också.... blå. 

Så i helgen var vi in på en klockaffär o jag råkade då se två klockor som jag tydligen fastnade för jag har tänkt mer o mer på dom efter att vi gått därifrån - egentligen "samma" klocka bara olika färg på boetten o olika armband.

Men så var jag in på vår klockaffär o såg en annan som jag också fastnade för - mycket... 

så nu har jag lite svårt att välja - vilken ska jag ta ...

Jag tar mig lite specialist hjälp *ler* o bad ELsklingen om råd, o fick ett bra råd som jag ska följa - han ger alltid bra råd.

Som en liten fortsättning på föregående inlägg, om att man aldrig ska ge upp, man ska fortsätta kämpa sålänge man kan... inget är försent.

Som att vara med o tävla, rocka loss ordentligt inför stor publik o vara över 70

vilken kvinna - vilken utstrålning - vilken röst...

ja tack så vill jag också vara när jag är över 70.... ja förutom rösten då, den har jag ju bara för mig själv i duschen *ler*

Helt otroligt -en film om en människa som ger så mycket inspiration. 

Man kan klara allt man vill - man får bara inte missa tron på sig själv, sin egen vilja o man får aldrig missa dom små framstegen, dom små sakerna på vägen. 
Sätta upp ett mål dit man helst vill - men ha små delmål på vägen som är lätta att uppnå för att man ska känna sig stolt över sig själv.

Ibland så kanske man enbart kommer halvvägs mot det mål man satt upp - men halvväg är en bra bit längre än ingen alls.... så även då har man gjort något fantastiskt.

Legat o småkikat på serier på Netflix, dom liksom bara får gå i bakgrunden. Så ibland ser man något, hör en låt eller något någon säger som fastnar lite extra. Det kan vara något som jag bara konstaterar att jag håller med, minnen av en låt, eller något ställe jag gärna vill se. Men det kan också vara något som får igång tankar – ofta är det något jag redan gått o funderat på, det bara väcks lite till liv igen.

Det här jag hörde imorse var inget av det egentligen, det var mera att det gav en tanke ”ja det där stämmer”.

Han uppnår en dröm, något han länge velat göra, han känner själv direkt att han blev inte så glad som han trodde, det kändes inte som han trodde….
Han var inte ensam så det fanns personer att glädjas tillsammans med, men ändå inte.
Så åker han iväg till henne, hon som betyder något för honom… o säger att han inte blev så glad som han trodde han skulle över att nå sitt mål, o han visste varför, hon hade inte varit med o kunde dela upplevelsen.

Och jag tänker tillbaka på vissa saker som skett i mitt liv – när jag faktiskt till o med blivit ledsen fast jag borde varit glad. För det fanns ingen där att dela den här glädjen med.
Visst fanns mina barn där o mina vänner – men ingen speciell o det är ofta just med någon speciell man vill dela dom här stunderna med.

Stunder som är extra känslomässiga – som ger starka känslor av både glädje o sorg. Någon som inte bara finns där att lyssna o dela mina stunder utan delar med sig av sina. Och man bryr sig så mycket om varandra att man känner samma glädje o samma sorg som dom gör, man delar…

”Delad sorg är halv sorg –

Delad glädje är dubbel glädje”

Och den otroliga glädjen man får när man inser att man hittat just den där speciella personen som gör att man upplever mer glädje när man får dela upplevelsen med just den personen. Det är en härlig känsla…. Att man förstår varandra o kan finnas där o dela.

Det har jag - träffat min själsfrände   

Se här - kanske jag ska byta inrikting...

Man kan ju även slå sig in på lärar-banan.... idag verkar det ju inte behövar någon utbildning för att ta hand om våra barns utbildning = framtid....

För några dagar sedan så kom jag att prata om feminism med en arbetskollega – kommer faktiskt inte ihåg exakt varför eller vad vi sa… mer än att jag sa att jag inte var feminist, jag tror på att vi är olika, män o kvinnor o det är bra. Däremot tror jag på humanism, jag vill ha jämlikhet, lika för alla oavsett nationalitet, kön, läggning osv. (Feminism har fått en så negativ klang o säger man feminist så går en del igång o vill dela sina värderingar o varför man ska vara feminist – men dom flesta slår istället bakåt, stänger öronen o slutar lyssna – för mycket extrema åsikter har förstört. Och då jag tycker att alla människor har samma värde o vill se jämlikhet o friheten att själva välja vad man vill vara eller göra, så har jag den åsikten att det är dags att byta ord, använda något annat än feminism för den kampen. Vad är det för mening med att hålla hårt hårt i ett ord som får så många att se svart, sluta lyssna o därmed förstör det man kämpar för??? Bättre låta det ordet gå i graven tillsammans med alla dåliga värderingar ordet står för… o istället bygga upp ett annat ord som gör att man lyssnar o följer med i kampen. – nog om det nu för det var inte det jag tänkte skriva om)

Min arbetskollega säger då att han förstod att jag inte var feminist för jag var inte kvinnlig????

Det där har sen följt mig o jag har diskuterat det här med vad kvinnligt är med vänner. Ja inte om jag nu är kvinnlig eller inte, det kvittar o får stå för varje enskild persons egna tycke o smak – mera vad ordet i sig står för, hur man tolkar det o hur man ser på vad som är kvinnligt o inte.

En väninna sa skrattade att jag borde direkt ha slängt tillbaka en följdfråga till honom för att se reaktionen – ”Tycker du att jag är okvinnlig?” (Vem vet kanske jag tar o frågar honom en dag bara för att retas *ler*)

Diskussionerna med vänner har då gått lite olika – en del har fastnat helt i utseendet, att det är där det kvinnliga ligger.
Att man ska ha långt hår (check det har jag),
att man ska vara kurvig med större byst (check stämmer också)
att man ska ha långa naglar (check den bockar jag också av – naglar är en liten hobby för mig),
att man nästan alltid klär sig i kjol (där blev det bara en liten liten bock, det sker bara då o då)
att man ”vinglar fram” på högklackat (nja… blir väl något som kan ske vid festliga tillfällen, men väljer hellre bekväma skor efter att mina knän ibland blir lite ”gnälliga”),
att man nästan alltid är välsminkad (icke heller här blir det väl en bock, för jag sminkar mig nästan aldrig, har aldrig gjort, mascara o lite ögonskugga då o då, idag är jag lat o förlänger ögonfransarna så att dom ”syns” slipper måla mig, slipper tänka på att fylla på när man jobbat över 8 h, det rinner inte o blir smetigt om jag kliar mig i ögat – jag ser lite piggare ut men mina förlängda fransar men räknar det mest till att se piggare ut – inte att jag sminkar mig)

Någon annan kommenterade med att man är kvinnlig om man är huslig, att man tar hand om hemmet och städar, diskar, tvättar, tar hand om barnen osv. Man vårdar sin familj o tar hand om den genom att vara hemma – för mig är det mer en hemmafru, en kvinna som valt att ta hand om familjen o som trivs med att jobba på hemmaplan. För det är ett jobb även om det inte ger någon lön.

Men en väninna – faktiskt hon som sa att jag skulle ställa frågan om han såg mig som okvinnlig – hon sa att om man ser till vad vi diskuterade, feminism o det här med att ha åsikter, starka värderingar om något – vilket jag har. Man klarar sig själv. Då är det många män som ser det som att man inte är kvinnlig. För en kvinna ska vara en ömtålig varelse som han kan få ta hand om, en kvinna ska vara lite sådär som man skämtsamt kan visa henne i filmer, som ett dumt blont våp. Hon ska fnissa barnsligt, kläna lite, vara lite lagom utmanande klädd, inte vara självgående, inte tänka själv, inte ha egna åsikter, absolut inte klara sig själv, gärna lite dålig självkänsla o även självförtroende – det är att vara kvinnlig.

Om jag tänker lite o fortsatt diskutera med vänner om detta så kom vi fram till att det där kan nog stämma en hel del. Att om man är en självgående, tänkande individ med egna åsikter – man klarar sig själv – då är man inte kvinnlig. En man vill få ta hand om, vill inte känna sig hotad på något sätt, han vill känna sig behövd. Och det gör han inte om kvinnan är för självgående.

Det finns nu tack o lov mängder av män som inte hotas av en stark självgående kvinna, utan har ser det som en tillgång, en styrka som par. Han vet också att oavsett hur stark hon är så behöver även hon få stöd, bli uppmuntrad, få vara ”liten” o krypa in i en varm trygg famn då o då. Men hon den starka kvinnan visar inte den här sårbara sidan för vem som helst, låter inte vem som helst komma henne så nära o ge det här stödet, eller visar att hon är ”liten” o kryper in i den trygga famnen o låter honom vara den som ger henne ny energi att ta sig an vad det än må vara. Nej hon är kräsen, o släpper bara in väl utvalda så nära, blottar sig bara för få. Och det är något väldigt väldigt stort o fint när hon väl gör det o det uppskattar dom här männen.

Men det här har inte egentligen heller så mycket med vad som är att kvinnlig eller? Antar att det är väldigt olika från person till person vad som ses som kvinnligt. Likväl till vad som är manligt. Man har helt enkelt lite olika tolkningar på vad dom orden står för.

Hur tolkar jag då själv ordet, hur ser jag på vad som är kvinnligt o inte… hmmm jag tror att mest är det utstrålningen hos kvinnan jag möter om jag ser henne som kvinnlig eller inte – fortfarande är alla kvinnor.
Och det går väl inte att komma ifrån att den utstrålningen som gör att jag ser kvinnlighet sitter hur man rör sig, trygghet i att man är vacker, trygg i sin sexualitet – det behöver inte betyda högklackat, kort kjol, smycken, långa röda naglar, långt hår, urringat. Nej, det är helt klart mer utstrålning än utseendet, det är auran runt kvinnan, att hon själv känner sig kvinnlig utan att överdriva, det bara är där naturligt.
Om jag ska säga något om själva utseendet – kläder, hår osv – så är det viktiga att hitta sin egen stil o känna sig vacker, o utstråla den känslan.

Så till mig själv då, kanske ni som läser undrar om jag känner mig kvinnlig eller inte. Jo det gör jag  – jag känner mig mycket kvinnlig. För med rätt man, min älskling så känner jag mig trygg, vacker o sexig o då förstärks min känsla av att jag är kvinnlig.
Inte sagt nu då att man måste känna sig kvinnlig – det där är som sagt från person till person – men jag gillar det, jag gillar vara kvinna o kvinnlig.

var ju också tvungen att se lite på nätet, hur man tänkte när det pratades om att vara kvinnlig, det roligaste jag hittade då var några tester - att testa hur kvinnlig man var. Självklar bara måste jag göra dom - delvis för att jag älskar att fördriva tid med fåniga tester, men också för att se hur frågor o svar var utformade för att ta reda på hur kvinnlig man var.

Kan väl säga att jag inte direkt blev snopen över hur det var vinklat - det var just det här med om man använde kjol/klänning, högklackat, smink, vilken färg man gillade osv.... 

Vill du också testa *ler* här är en länk

http://environstudios.com/quiz/kvinnlighet.php

Vad är att vara kvinnlig för dig?