Läste en artikel där man beskrev 2 olika förhållanden som man kan vara i, A- eller H-förhållande. Där bokstäverna mer ska tittas på hur dom ser ut inte var i alfabetet dom står.

Att ett A-förhållande var just att parterna var beroende av varandra, man lutar såg mot varandra o försvinner den ena rasar sen andra. Man har ingen individualitet alls, det enda som existerar är förhållandet, det som symboliseras i A med strecket i mitten. Tas det bort faller inte bara förhållandet utan även individerna platt ner. Takpelarna som ska bära upp ett tag, hänger på varandra o klarar inte av att bära upp något alls.

I ett A-förhållande finns det rädsla för ensamhet, att inte klara sig ekonomiskt, socialt. Man ser brist på självständighet, man måste ha någon där, man gör sig behövd på alla sätt man kan eller visar att man behöver sin partner för annars klarar man sig inte. Det finns emotionell omognad som en grund för förhållandet, att man inte klarar sig själv, man måste ha någon.

Även om A-relationer kan ses som svåra att få att fungera i längden, så visst kan det fungera OM både personerna har samma behov, att man spelar med samma regler. Att man låter hela sitt självvärde och känslomässiga välmående ligga i att man har någon, ansvaret finns i att den andra personen stöttar en hela tiden. Ett stort beroende av varandra.

I en H-relation, där är individerna självständiga, trygga o står stadigt på egen hand. Man vandrar sida vid sida tillsammans o strecket i mitten är förhållandet där man som individer möts. Här känner varje individ sitt eget personliga värde o livet faller inte samman om en relation tar slut, här finns inget osunt beroende o relationen andas mognad.

Tycker det här var en bra liknelse för att visa hur relationer kan vara. När jag ser H-relationer så ler jag, o känner att så vill jag också ha det.

Jag ser många relationer som är A varianten, men ännu fler där det är något mitt emellan, o det är väl också det jag gått igenom, den formen av relation o jag undrar hur man ska förklara den. Det är när den ena är trygg o självständig som i en H-relation o den andra är som en behövande icke självgående individ som från en A-relation. Vilket bara ger slitningar o irritation i längden o jag tror inte heller det går att rädda upp när det gått så långt.

Eller är det då bara så att man startat som en A-relation o den ena utvecklas o reser sig, o orkar inte stötta den andra, känner sig kvävd av den andra som då visar mer o mer av behovet att ha någon att luta sig mot.
Eller var det en H-relation från start, eller verkade vara, sen kommer saker in som gör att den ena ramlar o börjar luta sig lite för mycket.
Kan det vara då man säger att man vuxit ifrån varandra? Man har helt enkelt olika behov, gå bredvid varandra eller kvävande behov av den andra?

Intressanta tankar om vad för relation man vill ha o hur viktigt det är att vara självständig som individ även i en relation.

Tänk jag har haft ledigt. Men även om det är 2 nätter ledig så känns det bara som en dag ledigt – tiden behövs till att sova ifatt sig lite o sen så försvinner ändå dagarna när jag inte vänder om dygnsrytmen – har kvar vakna nätter.

Just nu är jag tröttare än vanligt, går på nässpray o panodil. Så ont i kroppen, varm o täppt – men det går över, känns mest när jag vaknar, väl kommit igång så är det bättre.

Lördagen, nattpass, alltid skoj o lite mer att göra när det är lönehelg, lite mer fart så att säga. Nu var det lite andra aktiviteter som också upptog mina tankar, känslor o kropp – ja man kan nog säga så… Det kändes ialla fall… o det får gärna ske igen, o utvecklas… *ler* även om det just nu är frustrerande.
För det vill jag – ja att det ska ske igen, o framför allt att det kan utvecklas – bli ”mer”, mycket ”mer”.
*ler* Tänk att man kan bli så frustrerad o samtidigt må så bra, bli så glad.

Och nu har vi börjat som dom har inom vården – delade pass *ler*… man jobbar o sen åker man hem o loggar ut ett par timmar, för att fortsätta jobba lite mer = lite längre in på morgonen. I lördags passade det mig väldigt bra, var inte alls dumt att åka hem en liten stund *ler*.

Tänker lite på det här med förhållande, kontakt, närhet… hur lustigt det kan vara att man har någon som man klickat med o kan prata om allt, hur lätt som helst. Sen inleder man ett förhållande o man tycker otroligt mycket om personen, men ändå är det inte till den man vänder sig, det är för svårt att öppna sig o dela saker som är på djupet, att man inte känner något intresse eller tilliten att söka stöd o tröst när något sker.
Sen tar förhållandet slut – o DÅ så känner man helt annorlunda, helt plötsligt får man vara stöd, blir kontaktad o har helt andra samtal med så mycket mer djup än man någonsin haft.

Känns lite konstigt, det finns många tankar på varför? Men visst känns det bra.
Men ändå lustigt att det kommer det där man ville ha, när det är över?

Igår, var det en jobbig dag, många tankar o känslor, jag inte ville varken ha eller ta tag i, då blir det annat som blir det som märks utåt… Har fortfarande inte varken tagit tag i det o då inte kunnat bestämma mig för hur jag ska ta mig vidare – det är lite för jobbigt, gör lite för ont. Bara det att jag erkänner att det finns där, att det är jobbigt o att jag inte vet vad jag ska göra vidare med detta… Ja det är ett steg framåt, att inte förneka det helt… Måste självklart ta tag i det o göra något, ta ett beslut av något slag. För det kommer bara äta upp mig inifrån annars.

Bästa är att jobba då, för då har man fullt upp, jag har så bra arbetskamrater att jag kan få skratta mycket, lämna det andra hemma….
Men jag vet att jag egentligen skulle vilja få krypa in i en famn, gråta ut o bolla, prata, få lite stöd i mina tankar. Det är verkligen just i situationer som dessa som jag känner mig ensam, riktigt ensam. Vänner i all ära, jag älskar mina vänner, jag är så tacksam över dom…. Men….

Idag har jag hållit igång, japp det är ett bra sätt att inte tänka *ler*….
Har skrivit in mitt schema för februari, kikat på ett datum lite framåt för något lite speciellt – hoppas det fungerar (kanske jag ändå har börjat få lite aning om vad jag ska göra angående det som är jobbigt) sen har jag aktiverat mig med ett träningspass, en promenad, hämtat ett paket, bakat en semmel kladdkaka o en rulltårta, samt gjort egna doft ljus. Japp här har det varit fart på tanten, ja just ja jag har sprungit runt lite o dammat o torkat också… inte direkt planerat mera spontant, ha något att göra.

Kladdkakan, lätt att göra, doftade underbart av kardemumma o kommer bli väldigt fin o smarrig dekorerad o färdig att äta. Det ska på grädde, men jag tänker ta o använda upp resten av mandelmassan o blanda med grädden.
Egentligen tänkte jag göra en med mandelmjöl, men när jag såg vad en liten påsa av det kostade så – näääää, jag är inte överkänslig för något, så det fanns ingen anledning att betala den summar för att baka…. (Över 100 kr för ca 500 gr.)

Rulltårta var första gången jag provade på att baka, o det gick över förväntan – fluffig god – men inte helt nöjd med fyllningen – men man får prova sig fram lite så att man får den som man själv vill.

 

Det höll på att bli kolasnittar också men hejdade mig, samma med tunna grahamskakor – hade inte grahamsmjöl hemma, orkade inte ta mig iväg o handla. Får ta dom där godsakerna en annan dag :)

Istället tog jag o plockade upp allt i mitt paket o provade att göra egna doftljus, på soyavax. Va lätt, så skoj o det doftade ljuvligt. Orkidée/Jasmin. Nu ska ljusen få ”vila” helst 1,5 vecka för att doften ska ”sätta sig” o bli riktigt bra sen när man tänder ljuset. Men det är svårt när man gör något för första gången, man vill prova direkt :).

Nu ska jag bara dekorera burkarna så att dom blir lite fina, antar att jag kommer att prova både måla o gravera på dom. Ja inte nu på engång men framåt – sen dom egna burkarna kan man alltid använda igen o igen så då kan man göra dom lite extra fina.

Saknar, saknar, så jag saknar…. och längtar, det är inte riktigt klokt, jag är förvånad, snopen över hur starkt jag känner…

Ja nu snöar det igen :)

Ja att bli förälskad är en sak, att se fördelar med att utveckla ett förhållande istället för att vara ensam när man träffar någon. När man hittar saker som gör att man försvarar valet av partner när valet är allt annat än att man faktiskt blev kär – som att man vill ha en familj, som att man inte vill vara ensam osv…  Men det finns egentligen bara vänskapliga varma känslor mellan personerna, inte den där kärleken som finns mellan par som håller ihop länge länge – hela livet med fortsatt passion.

Kanske man tror att man har det där som behövs för att hålla ihop resten av livet. Man är ganska så tolerant när man är förälskad, när man startar upp ett förhållande – man tror delvis att saker som inte känns bra kommer att ordna till sig – jag menar allt kan ju inte stämma? Man får kompromissa, man hittar lösningar.
Och det stämmer, det gör man – i början – men om det finns saker som inte stämmer så kommer det att bli saker som istället särar o söndrar….

Kanske det är så att man borde ha sett direkt o förstått att det inte skulle hålla, eller så inse att man istället växt ifrån varandra. För alla utvecklas, o ett par som håller ihop utvecklas tillsammans åt samma håll…  men allt för ofta så utvecklas man åt varsitt håll o då är det svårt att hitta tillbaka.

Att det är viktigt med kommunikation, det vet vi alla. Det ska vara en bra kommunikation, där man både får tillfälle ett uttrycka sina egna behov, men att man också lyssnar, man löser saker tillsammans. Så det är inget nytt utan det tänker nog alla på som en första punkt om man frågar vad som är viktigt för att ett förhållande ska hålla.

Sen kommer det här med närhet, intim närhet, passion som hålls levande. Och ingen ska tro att det hålls levande av sig själv, så som det kanske är i början. Man får jobba lite på det här, hålla igång det kanske är mer rätt sätt att uttrycka det. Att man lär känna varandra mer o mer på djupet. Det är inte att ta över o passa upp på den andra men att man ändå vet t ex hur man vill ha ägget, eller mjölk till kaffet… det är mer att man känner till, kan uppmuntra ens partners drömmar o förhoppningar. Att dom här sakerna också går lite hand i hand med varandra, par som har totalt olika drömmar kommer ha svårt att fortsätta ett förhållande.

Så finns en tredje punkt som jag inte direkt tänker på som en punkt om någon skulle fråga mig, kanske för att det är en självklarhet, eller för att man inte ser det som en punkt på samma sätt som att kommunicera eller ha närhet. Det är en punkt som dom kallar ”Livskompetens” o när jag läser vad som ingår under det ordet så kan jag bara nicka o instämma, det är också otroligt viktigt, att man är på samma våglängd när det gäller dom här sakerna också.

Livskompetens är det här med hur man fungerar i samhället. Att båda låg på samma nivå, hade samma sätt att se på det o prioritera. Det var allt från socialt umgänge, var det viktigt att hela tiden ha många vänner runt sig, att göra olika aktiviteter eller mer viktigt med lugn tid hemma efter jobbet. Till hur viljan o förmågan var att utföra ett arbete, hur man prioriterade o skötte sin ekonomi.

På ett annat ställe kallar man det personlighet, att man ska ha matchande personligheter för att man ska kunna hålla ihop ett förhållande en längre tid, att det inte ska uppkomma för många saker som sliter, ja till slut sliter isär.
Det är inte att man måste tycka exakt lika om allt, det skulle göra det hela tråkigt också i längden. Det är bra med lite olikheter också, men till en viss gräns. För förutsättningar för att få en hållbar relation är att ens personligheter inte är för olika, det leder bara till konflikter o man glider obemärkligt mer o mer isär.
Det är ofta så att den ena i paret märker dessa olikheter långt före den andra, det uppkommer diskussioner o konflikter, för den som märker det är det viktiga saker men för den andra går det totalt förbi hur viktigt det är… man läser in fel signaler på fel ställen.

En annan viktig sak, som är mer viktig än man tror, är att man tar hand om sin egen hälsa. Att par där den ena släpper kontrollen på sin hälsa, hamnar i total obalans tillsammans. Det kan vara allt från att ta hand om sig fysiskt, till missbruk, eller att man inte tar tag i psykiskt dåligt mående så att det till slut får ett övertag.

Man behöver inte vara exakt lika, men man måste ändå ha ungefär samma mål/drömmar, förhoppningar, prioriteringar, värderingar… annars kommer man till slut ändå hamna på den punkt där man antingen inser det o går isär, lyckliga eller sliter ut varandra o stannar av fel orsaker o båda är olyckliga.

Jag har blivit så väl medveten om dom här sakerna sista tiden – det här med olikheter, det här med att den ena ser det o den andra inte vill se… hur jobbigt det är att inte se, inte vilja se o erkänna utan man hoppas, man kämpar vidare i tron om att saker är bra, kommer bli bra…  men sen när det väl är ett faktum så ser man samma saker som den andra – med facit i handen – om man bara vill se så kan man istället göra något bra av det genom att gå vidare på sin egna väg….

Egentligen är det här med att få ett fungerande förhållande så lätt, men så kommer så många andra saker in så det blir eller mer vi själva gör det så komplicerat…. Vi vill inte se saker, vi har svårt att antigen satsa fullt ut på ett förhållande eller se när det faktiskt är dags att gå vidare…  så enkla saker men ändå så komplicerade o svåra.

Jag har lärt mig mycket sista månaderna – bra saker, som gör att jag idag vet vad jag vill ha, vad jag behöver, vad jag kan kompromissa med, vad jag inte ska kompromissa med… när det är lönt att satsa eller när jag ska se att nu är det dags att istället avsluta, inte slösa mer energi. Hoppas att det är bra kunskaper jag tagit med mig *ler*… det är ialla fall en skön känsla jag har inom mig nu, att kunna se bakåt o ta till mig det som hänt att se... o jag koncentrerar mig inte då på att se någon annans fel, att lägga över ansvaret på någon annan.... nej jag väljer att se sakerna utifrån mig själv så att jag tar lärdom av det o kan utnyttja min erfarenhet i hur jag fungerar o vad jag behöver i framtiden...  det är ett mycket bättre sätt tycker jag att lägga min energi på *ler*

Igår när jag för ovanlighetens skull var ute o jobbade dag, fick jag höra hela Vakna med NRJ, med Roger, Titti o Ola. Annars blir det mest bara en kort stund, nu fick jag småle flera gånger där på morgonen. Jag gillar verkligen att höra den här trion. Dom är verkligen bra på att hitta o prata om olika saker som står i tidningarna, dom där små sakerna man själv kanske missar.

Det var igår prat om lärare man haft o som betytt mycket för en. Och det går väl inte att ta sig igenom minst 9 år utan att stöta på någon lärare som man gillar lite extra mycket, som man kommer ihåg.

För mig om jag ska ta ut en lärare, som jag kommer ihåg o som på något sätt betytt mycket så blir det Catharina som jag hade som klassföreståndare under högstadiet. Det är ju ”några” år sedan jag gick där *ler*… så var det dags för min lilla att börja högstadiet o ny skola, det var möte med alla föräldrar som hade elever som började 7:an, aulan fylld. Rektorn pratade, lärare pratade… alla hade ju lite olika områden att berätta om… så helt plötsligt hör jag en röst, en av lärarna började prata – jag ser inte läraren, det behövs inte … för rösten – poff så var det inte som förälder jag satt i aulan för en kort stund utan som elev… Catharina är inte den längsta personerna men har en röst man känner igen. Och det var skoj att min lilla dotter fick samma lärare som jag själv haft. Hon tillsammans med Rebecca är den enda som faktiskt verkligen lyckats lura mig på 1 april *ler*

Sen var det då vänner, hur många vänner kan man ha, hur många vänner kan man ha nära band till osv. Det blev en liten gissningslek, vad trodde dom andra i studion? Självklart så var det helt åt fanders fel antal som gissades om man ska se till den här undersökningens svar på den frågan. Men inte om man ser till sen hur dom delat upp det här med vilka vänner man har. För det är ju sant, vi har olika sorters vänner, det är ett ord som innefattar väldigt mycket – det är ett ord som behöver ett stöd ord för att man ska kunna förklara mer vilken sorts vän man menar. Lite som att älska, det är också ett ord som ibland kanske behöver stödord eller till o med att man skulle behöva olika ord för det finns så många olika sätt att älska – en vän, en sak, en förälder, sina barn, sin partner… men även om ordet man använder är samma ”älskar” så är känsla man har för personen/saken/situationen väldigt olika.

Samma är det helt klart med vänner, men har många personer runt omkring sig, som man har kontakt med, man kallar dom vänner men ändå är det så helt olika kontakt man har med dom samma ord ändå. Vilket kan göra att det blir missförstånd.

Enligt den här undersökningen som någon person lagt ner tid o pengar på så kan man bara ha 150 vänner som man har någon form av band till, som man skulle ställa upp för om något hände.
Jag funderar verkligen om det är så många??? Jag vet inte om jag har så många som jag skulle ställa upp för om det skedde dom något. Men klart att nu tänker jag på att ställa upp som mer än att kanske lyssna, låta dom prata, bolla om något som hänt, men tror inte ens då att jag har 150 st.

Det kom ju självklart upp det här med vänner på sociala medier, att man då alltså bara kan ha band till ca 150 st. Men vem har sagt att man har någon form av band till personer man har som vänner på nätets olika sidor???? Jag har lärt mig att det ofta finns andra orsaker till att man får vänner som ligger på ”vän-listan” på olika sociala medier på nätet.
Som facebook, jag har över 1500 vänner där – varför? Ja inte för att dom är mina vänner, eller ens att jag pratar med dom, eller ens vet var i världen dom bor, vad dom gör osv… nej det har blivit så många för att man måste vara vän på facebook för att kunna bli ”grannar/team mates” i spel… för mig helt otroligt dumt, man borde kunna hjälpa varandra i spelen ändå, men nu är det inte så. Man behöver också en gräslig massa personer i spelen för att komma någon vart, så det går fort att få nya vänner på fb. Men jag kallar dom inte ens bekanta egentligen – vad man kan kalla dom, vet inte, men enklast är spelvänner.

Samma sak på en annan sida jag är en del på, ni som finns där vet vilken jag menar *ler*… där finns en funktion att verifiera varandra. Att verifiera är att man klickar i att man vet att personer är den den utger sig för att vara… jag vet att formuleringen för vad man verifierade var ganska dum från start, har ingen aning om det ändrats, har inte läst… men det var något om att man verifierade att personen var den den utgav sig för att vara… Man måste bli ganska nära vänner för att kunna säga att så är det. Det blev väldigt populärt att försöka få så många verifieringar som det var möjligt.. men det förstår väl alla att ingen har 50 personer som kan gå i god för att man är den man utger sig för att vara på ett socialt media.
Själv såg jag verifieringen mer som att man talade om att man hade träffat personen irl, att man kunde säga – den här personen har jag pratat med så den finns som en fysisk person, inte bara ett anonymt nick på nätet. Och det enda jag såg när jag såg att det var en hög siffra på hur många som verifierat – det var hur aktiv personen är utanför nätet, hur många fester, träffar, fika,workshops osv den deltog på…. Att det inte bara var någon som satt bakom skärmen o var helt anonym. Man kunde säga att ja det här är en man/kvinna i ungefär den åldern den påstår sig vara, men inget mer.

Men då går jag tillbaka till dom här 150 vännerna man kan ha… så tänker väl flertalet som jag att det är vänner man har nära sig, det var nog det som även dom andra tänkte på när dom skulle gissa på hur många vänner man kunde ha…
Men sen delas dessa 150 upp, på olika nivåer o när man då såg hur många som var nära så blev siffrorna lite mer i det antar jag tror dom flesta tänker på när frågan kommer – hur många vänner har du som du har nära band till.

Vi har i snitt:

• 5 mycket nära, förtroliga vänner
• 15 bästa vänner
• 50 goda vänner
• 150 vänner
• 500 bekanta
• 1 500 personer vi känner igen.

Och för många är det viktigt att få kommentarer, ”likes” på sociala medier – dom vill synas, dom räknar in hur folk känner varandra o vilken kontakt man har utifrån just den biten…. Men jag själv vet jag att det inte har ett dugg med hur nära vän man är…  det är helt andra saker som för mig gör en nära vän *ler*…. 

Men vad som är en vän, vad man lägger in i vänskap - det är en helt annan diskussion o helt andra tankar... jag vet bara att jag är så otroligt glad över dom personerna som finns i mitt liv som jag kallar just mina nära vänner o mina bästa vänner.

Kramar - ja det är nog en av dom bästa sakerna jag räknar som vardagslyx, att kunna kramas, att visa att man tycker om någon genom att krama om personen. Eller kunna krypa nära o kramas med någon man älskar. Bland det bästa som finns, kramas *ler*

21 januari varje år firas nu Kramens Dag, första gången man publicerade dagen som något att fira var 1986 o har sen dess vuxit som en populär dag över hela världen. Kan man annat än förstå varför?? Jag menar att få kramas.

Jag har en ganska stor zon runt mig som är "min privata" o jag gillar inte heller att folk tar i mig, kramar om mig, klappar mig på armen osv... en del är mycket fysiska på det sättet, det där var jätte jobbigt för mig förr, idag klarar jag av det - men kan bli väldigt jobbigt när folk jag inte tycker om är just fysiska o ska "peta" på en hela tiden. Det är naturligt för dom, inte för mig...

Då tror alla att jag är en person som inte gillar närhet, inte alls är en fysisk person - men det är tvärt om, jag är en mycket fysisk person, jag är i jätte stort behov av att ha den delen i mitt liv. Närhet...
Idag kan jag krama om någon jag inte direkt släppt in i den där privata zonen, utan att jag känner obehag. Jag kan hålla isär det mycket bättre. Och ser det som en naturlig del av att man visar varandra att man tycker om, uppskattar osv... o det känns till o med bra - det känns naturligt till o med.

Har jag däremot släppt in någon där i min privata zon så är det väldigt naturligt o jag mår bra av att kramas. Gäller det min partner så har jag ett jätte stort behov av den här närheten. Och får jag inte den så är man för olika för att det ska hålla i längden. *ler*... det har jag lärt mig.
Men det är stor skillnad på dom här kramarna som jag då ger o kan ta emot - om det är en som är utanför min privata zon eller innanför. Utanför då är det ganska snabba kramar, man kramar om o släpper varandra ganska snabbt. Men en som är innanför får en kram som varar längre... o om jag verkligen gillar personen så vill jag kramas länge länge... 

Så kramas mer o passa på idag - kramas - dela med dig av kramar o leenden. Det är sånt som vi alla mår bra av att både ge o få, o ju mer man får, ger man o då mår man bara bättre o bättre.

Se till att få kramas mycket idag ... det tänker jag göra *ler*

http://www.nationalhuggingday.com/

Ibland finns det inga rätt o fel, det är mer vad som är rätt för dig, vad som känns bra - det är det som blir det rätta sättet. Så med andra ord finns det lika många rätt o fel sätt som det finns människor - ja lite överdrivet kanske men i stort sett så, för ingen av oss är ju exakt lika.

 

Så hur kan man då förklara för någon att det som kan ses som rätt, rätt sak att göra pga av olika omständigheter som finns, att andra runt omkring borde se det som något bra man gör... - att det är när man gör det här “rätt” som folk undrar - vad sjutton tänkte h*n på, hur kan h*n göra så, göra det valet???? Alltså tycker folk att det här som borde vara rätt är väldigt fel....

 

Och skulle det göras något fel i situationen så kommer dom här som borde tycka att det är fel, istället säga - va bra, äntligen, nu sker något bra, nu gör du ett bra val - även om det kanske kan vara fel vanligtvis... men äntligen ett bra val, ta o fortsätt stega på o gör detta till något bra o rätt....

 

Att veta en sak, veta att rätt ses som fel o att fel kommer ses som rätt om det sen utvecklas åt det håll som gör att det blir ett rätt ... för att trassla in sig i orden... HUR förmedlar man det???

 

 

 

Nu ska jag jobba en natt till, sista passet innan ledigt - imorgon ska jag göra Janssons frestelse i lite större mängd :) För jag får främmande som jag vet älskar just min, o som kommer få med sig flera förpackningar hem. Blir en sen julklapp kan man säga... vi har ju inte kunnat träffas över helgerna. Blir inte fel alls att få en kväll tillsammans igen ;)

i en säng, rena lakan, det är en liten sådan där vardagslyxkänsla jag gillar. Jag bäddade rent igår, o i morse fick jag den lyxen att kryp ner mellan lakanen o njuta av känslan. Det var en nöjd känsla jag hade i hela kroppen – ja, ja kanske lite frustrerad då, erkännes… men bara lite eller… - men i det stora hela troligt nöjd.