Ibland läser jag underbara kärleksförklaringar som par ger till varandra - har en i tanken som verkligen fick mig att tänka; "Jag vill också kunna sätta orden så på känslor jag har" - orden hon skrev var bara så... ja det går inte att sätta ord på det *ler* 

- men tycker inte alls att jag kan det, orden förmedlar aldrig vad jag känner på samma sätt som det jag läste den gången.

Men så ibland så hör man låtar där vissa meningar kan på sätt o vis säga det jag känner - inte alls lika bra men ändå nära... 

Eller så är det kanske bara så att mina egna ord är för nära mig, mina känslor, för öppna, för sårbara så dom finns inom mig, i min privata dagbok... vem vet *ler*

You are beautiful, like a dream come alive, incredible

And I want you to know baby

Constantly, boy you played through my mind like a symphony
There's no way to describe what you do to me
You just do to me, what you do
You are magical, lyrical, beautiful
You are...I want you to know baby

Eller ännu bättre - för såhär kan det verkligen kännas ... det går inte att låta bli att ta på eller det går men varför avstå från någon man tycker om, njuter av... att ta i någon man älskar???

Can't keep my hands to myself
No matter how hard I'm trying to
I want you all to myself
So come on, give me a taste
Of what it's like to be next to you
Can't keep my hands to myself
And you should know if I could
I'd breathe you in every single day
Can't keep my hands to myself
Give me your all and nothing else
Oh, I, I want it all
Can't keep my hands to myself
I mean I could, but why would I want to?

Ofta under som senaste åren har jag stött på så många som både valt partner o stannat kvar i förhållande av alla möjliga o omöjliga anledningar. Det finns dock en del varianter som är mer vanliga än andra.

När det gäller val av partner så kan det vara för att inte behöva vara ensam, man tar den man får för man får inte den man vill ha. – Ja jag har faktiskt till o med från en man hört det svaret när han fick frågan – men du sa ju att du inte alls gillade henne, varför är du nu tillsammans med henne? Han svarade; ”Jag får inte den jag vill ha, hon har visat att hon vill ha mig så….”

Men vanliga varianter är också att få någonstans att bo, att klara ekonomin, att man vill skaffa barn o den andra verkar vara en bra förälder…

Att stanna kvar i ett förhållande så är väl den absolut vanligaste orsaken ”för barnen”, sen kommer ekonomin, boende, att det är jobbigt att gå igenom dom förändringar som kommer av att avsluta ett förhållande/äktenskap.

Jag kom att tänka på just dom här sakerna igen – jag har funderat en hel del på just det här – varför man har svårt att bryta upp, varför man stanna eller varför man ens gör ett visst val från start.

Jag har stannat kvar för barnens skull så jag vet hur dålig den ursäkten är o jag ser idag på mina tjejers val i vissa situationer hur jag påverkat dom negativt genom att inte ta tag i saker långt tidigare – för sent nu att göra något åt det mer än att stötta o finnas där o prata om min egen erfarenhet. Men visst gör det ont i mig när jag ser likheter o vet att det är mitt ”fel” dom har lärt sig från mig att göra fel val o agera på fel sätt för sitt eget välmående.
Jag har också pratat med många som till slut brutit upp o som säger samma sak – Fy f*n vad dum jag var, varför såg jag inte det negativa i att stanna kvar för barnen.

Samma har jag faktiskt också gjort ett stort fel när jag valde att gå in i en relation, alltså det var av fel anledning, även om jag även då blundade hårt för det. Och sen även en gång ett mindre fel….
Det mindre var för att tysta vänner o visa att jag hade rätt, förhållande fungerar inte för mig – valet föll på en kille jag från start visste att det inte skulle hålla länge – exakt, jag fick rätt, hela 3 veckor – räknas det ens som förhållande???
Det stora var att jag fick känslor för en man, men visste att det inte skulle bli något, så jag blev mer öppen för en annan man som flirtade o uppvaktade mig. Där la jag ner tid o energi för att bevisa för mig själv att det var rätt val …

Men så tänker jag vidare o har tänkt just i dom här banorna väldigt länge… o kommit på att det är inte okey att göra dom här valen av dom här anledningarna… man ska älska den man är i ett förhållande med, verkligen älska passionerat – det ska inte vara vänskap, det ska inte vara för barn, ekonomi, boende eller gammal vana eller rädsla för ensamhet.

Jag skulle känna mig väldigt nervärderad som kvinna/person om jag fick veta att min partner valt mig eller stannar kvar i förhållandet av någon annan anledning än att han älskar mig. Visst det kommer alltid finnas många småsaker till i ekvationen, det kommer också gå upp o ner – men grunden, basen som alltid alltid ska finnas där är just kärlek, att man älskar varandra.

Hur ska man kunna bli lycklig – vara lycklig om man blir fast i förhållanden eller går in i förhållanden av andra anledningar?

Egentligen är det både elakt o jäkligt egoistiskt att göra så, ha någon, behålla en relation där det inte bygger på kärlek, tillsammans med ganska lika värderingar o mål i livet?

Den här bilden som startade upp mina tankar idag – den är så klockren – ibland undrar jag om vuxna kan älska på riktigt, verkligen bara känna o älska – varandra. För det går bra att ha den kärleken till barn, vänner osv… men för få har det till varandra det finns så många andra saker som istället håller samman….

Jag pratade med min stora dotter igår… vi skrattade en hel del just i det här hur lika hon är mig i mycket, jag visade henne dock inte hur ledsen jag var inombords när jag ser hur mina val påverkat henne så att det blivit negativa effekter…
Men det jag tänkte på var när hon sa – att hon ibland frågar sin pojkvän hur han står ut med henne…. Svaret bli alltid – ”för att jag älskar dig”.
Det är just så det ska vara….

Tittar på texten på den andra bilden – rad för rad – o tänker… inget av det som står där kommer ske om man är tillsammans för att man älskar varandra – det är när kärleken inte funnits eller tagit slut som det andra kommer in… att man sårar varandra på olika sätt, att man irriterar sig på varandra, hittar fel på varandra o inte vill göra förändringar/kompromissa för varandra…. Varför fortsätter man då ändå???
Visst uppbrott är svåra, man ser inte alls fördelarna direkt – men dom kommer, men är man olycklig, varför inte ta det lite mer jobbigt en kort tid för att ha chansen att hitta lycka, få må bra???

Det lustiga är att alla som är i förhållanden/äktenskap som inte är bra tycker dessa anledningar är så bra, det är så det är o så ska man göra – men inte en enda säger sen efteråt att det var rätt, utan snarare – varför gjorde jag det inte tidigare??? För min egen skull, för min partners skull o för barnens skull (om det finns barn).

Ja nu vet jag också att det inte enbart var bilderna i sig som startade upp tankarna, dom fanns där redan efter samtal med min väninna både när jag var o hälsade på henne o telsamtal under veckan…. Vi pratade om just den sådan situation…

Ja människan är ett konstigt djur som agerar o gör lustiga val, som blundar för saker som vi inte vill se, för då måste vi ta itur med det o det kan vara jobbigt…  Vi krånglar till saker på många sätt… vi är rädda för att göra fel…. o det enda vi gör är just hindrar oss själva o iblandade att verkligen bli just det vi alla vill - glada, lyckliga, harmoniska o älskade 

Jag har gjort mina misstag, jag vet hur det blev, o hur jag mått, därför är jag noga med att aldrig gå in i en relation ett förhållande om det är för någon annan orsak än att jag känner starkt för personen, blivit förälskad o känner att det kan bli kärlek. 
Jag kommer heller aldrig någonsin stanna kvar i en relation om jag tvivlar på att min partner inte älskar mig - har provat vara i en sådan relation, det äter upp en o drar ner en... man blir sakta mer o mer osäker på om man duger som person... 

Så never ever, igen - det ska vara känslor, kärlek, samma värderingar o mål i livet - annars får det vara.....

Hjärta bultande, fjärilar i magen, svettiga handflator, fånigt leende ...

Varför våra kroppar avslöjar oss när allt vi vill är att verka lugn och samlad?

För att förstå detta, kan man ta en titt på den kemiska cocktail som finns i våra kroppar o om sätter igång att bubbla när kärleken är i luften.

Oxytocin
Efter den inledande, passionerad stadium av förälskelse, när känslan av att bli djupare fäst vid den andra personen sker det tack vare hormonet oxytocin. Det gör också att vi vill vara nära till vår partner, därav smeknamnet – ”Cuddle hormonet"

Kärleken är blind
Områden av hjärnan som ansvarar för rädsla, negativa känslor och värderingar är avstängda och fungerar inte som annars. Detta är anledningen till att vi känner oss så nöjda med världen och ingenting kan gå fel när vi är kära!

Rodnande
Vi börjar känna oss varm och rodnar när vi är attraherad av någon tack vare de höga nivåerna av noradrenalin (liknande adrenalin) i blodet.

Beroende av kärlek
Känslan av eufori, lust och njutning orsakas av en massiv frisättning av dopamin, som är vår samma reaktion man får av opioider som kokain. Det är också anledningen till att kärleken är så beroendeframkallande och svårt att avstå från helt, tappar man det med en söker man efter någon annan att känna såhär för/med.

Hjärta hoppar över ett slag
Både adrenalin och noradrenalin gör att hjärtat slår snabbare och orsaka att ”klappande” känsla som gör att du känner att det hoppar över ett slag.

Svettas
Adrenalin som far genom blodet gör att du svettas, vilket är samma reaktion som vi har när vi är stressade eller rädda.

Fysisk attraktion
Inom millisekunder, vi vet om vi hittar någon fysiskt attraktiv eller inte. Detta är en gammal funktion eller mer så att våra hjärnor hjälper oss att hitta en partner.

Fjärilar i magen
Att ”fladdrande” känsla i magen kommer på grund av adrenalin i kroppen. Det är liknar hur vi känner när vi ska gå på scen eller är under stress.

Slutsats
Även om det finns mycket mer i att älska någon, att vara kär än vetenskap, så kan det vara intressant att veta om kroppens signaler när man känner sig attraherad av någon.

Sitter o tittar på tv, så kommer stunderna av reklam då man slutar titta, ja till o med reser sig för att göra olika saker - kissa hunden, hämta kaffe, svara på sms, ringa ett kort samtal för något barn vill nå en.....

Men nu bara stannade jag till o tittade - det var reklam från Arla om en ny produkt, Grädd-Mjölk - för att få den krämiga smaken men en lättare känsla??? Men kan man inte ta en lättare variant av grädde då eller kan man inte blanda själv??

Det här känns verkligen som en totalt onödig produkt o bara för att jag tänker så kommer den säkert bli jätte populär - en storsäljare....

Ja jag hade tillgång till bil, min väninna var ledig, jag var ledig så jag passade på. Vi bestämde oss för att ”dejta” – ja va sjutton vi kan väl kalla det så, vi får ju inga andra dejter så… *ler* Eller nej nu ljög jag, ska inte skriva att vi inte får. För det får vi, om vi vill… mera att vi valt bort den biten båda två, för lite tid framåt – av olika anledningar, men näää inga dejter med män för oss. Ja om det inte är ”rätt” man som vill, då finna inget som kan få oss att säga nej *ler*

Förutom mina nostalgiska minnen på vägen ner o upp. Så hade vi ett trevligt dygn tillsammans, vi måste skärpa till oss o göra om det oftare – vi är lite för dåliga på det där… vi vet varför i o för sig, vi jobbar lika mycket båda två o lite udda – hon dag o jag natt… Sen är det 16 mil mellan oss, inte direkt en sträcka man åker bara för en fika på kvällen. (Eller ju när jag tänker efter, det finns dom som gör det – kör den sträckan enkel för att fika *blink)

Det finns också en annan liten orsak att vi inte ses oftare som är en liten skillnad mellan oss – hon har bil, men gillar inte köra, jag har ingen, men hade gärna kört *Ler*… lite sned fördelning där ser jag. Men om vi inte kan träffas tidigare så kommer vi ses… nu ska vi se, tror det var första helgen i maj (det där måste jag ta reda på exakt datum så jag kan se till att vara ledig)  som vi ska åka ner till Göteborg, på fest. Japp jag ska på fest – herre gud det var evigheter sen jag var på fest överhuvudtaget – måste hitta något snyggt o lite ”speciellt” att ha på mig i klädväg, men såg en video igår som gav mig en bra idé. Tror det kan bli riktigt bra o då inte bara snyggt utan att jag trivs i kläderna. Det måste jag annars har jag inte skoj.

Vi gick en lång promenad o jag fick se alla ställen som hon brukar fotografera på sina promenader. Det var kanske inte den absolut smartaste vägvalet – det var blött o kladdigt – så man var blöt om fötterna o byxorna skitiga upp till knäna (tur det finns tvättmaskin) för att inte tala om hunden som tur var är svart från start, annars hade han varit det efter promenaden hur som helst.

Han har varit lite försiktig när han flyttade hem till min väninna med familj, men så han ändrat på sig. Då var allt lite läskigt, men nu ska han hälsa på alla vi mötte, han gick lugnt o helt ointresserad av att jaga änderna som gick framför näsan på honom. Han gick lugnt över en bro där det strömmade vatte ljudligt, han reagerade inte utan traskade på efter oss. Min väninna blev lite imponerad där, få hundar går så tryggt med över första gången, det brukar vara lite reaktion över vad är det som är under mig…  Hemma i köket rasade plåtfat ut från skåp högt upp, både hon o jag blev rädda – han tittade mer på oss med blicken, ”ni tanter är bra fåniga o klumpiga” *ler*

Min väninna är utbildad instruktör för hundträning, hon har haft hundar under alla år, men valde att vara utan när sista dog för några år sedan o hon skilde sig. Efter det har hon aldrig känt att hon träffat någon hund där hon känt ”jag vill ha hund igen” men nu kom den känslan – för han var så otroligt härlig lille lakritstrollet som jag hade med. Han är precis så som man vill ha en hund.

Annars så fick vi prata av oss, även här blev det gamla minnen, kanske inte riktigt så gamla så man kan kalla dom nostalgi, än. Men det var minnen från då när vi blev vänner.
Båda singlar, in i en ”värld” som var ny – jag hade några års försprång o kunde visa henne att ”nej du är inte ensam om…”  Sen får vi alla göra vår egen resa framåt, gå igenom faser av livet… men man behöver inte tro att man är ensam, att man är dum som känner saker eller går på visa nitar. För man är väldigt sällan ensam – det finns både dom som är i samma fas o dom som gått igenom fasen tidigare.

Men visst är det ganska intressant att det är så för oss alla att man går igenom faser – precis som när man pratar om steg i sorgearbete – faserna finns där för oss alla, visst vi är alla lite olika, men ändå ganska så lika. Vi är kvar i olika faser olika länge vi reagerar lite olika stark på saker i faserna, men man kan känna igen sig eller andra – för man går igenom dom här stegen oavsett.

Nu ska jag in på Wish o se om jag kan hitta det där jag fått för mig ska ingå i klädseln för festen i maj :) – Fast egentligen vill jag inte till Göteborg i början på maj – mer i slutet o början av juni – får väl ta en resa ner över en dag då med… SKA gå i Slottsskogen, se o känna när azaleorna blommar, så det så.

En liten tanke som dök upp i mitt huvud i måndags när jag åkte hemifrån till min väninna – var går gränsen för när man kallar något ett minne eller när det kallas nostalgi? Visst nostalgi är minnen från tider som varit, men ändå så använder man inte ordet nostalgi för sådant som skett för 1 vecka sedan eller ens 1 år, då pratar man minnen. Eller är det så att det inte bara är tiden som gått som avgör om man istället tänker på minnet som nostalgi, utan även känslan man får kommer in o avgör? Är det att det är minnen som ger oss en lite vemodig känsla av svunna tider som får heta nostalgi?

Hur som helst så tänkte jag då i måndags på minna minnen som nostalgi. Jag såg hur vägen byggt som, dragits om på vissa ställen, men ändå så kände jag igen hus, ortsnamn på skyltarna, tankar jag hade när jag åkte förbi vissa ställen både ner o hemåt. Jag satt under en några månader o pendlade ner till Gränna, 30 mil, varje helg. Vad gör man inte nykär *Ler*. Jobbade in tid så att jag kunde åka vid lunch, på så sätt var jag där nere ungefär samtidigt som han kom hem från jobbet. Inte slösa på någon tid alls. Sen hemåt kom jag nästan aldrig iväg när jag tänkt mig – på söndagskvällen, nej det blev att åka mitt i natten för att lagom komma hem, lasta av, byta kläder, äta lite o åka till jobbet.

Han o jag gifte oss, fick tre barn, var tillsammans 20 år o sen skilde vi oss. Nu var det över 10 år sedan – men när jag åkte bara för 5 år sedan var det jobbiga minnen som kom. Men nu var det med ett leende på läpparna även dom negativa sakerna som skedde, det var bara minnen utan jobbiga känslor. Så det var kanske därför jag tänkte på minnena som nostalgi, gamla minnen som inte längre berörde på djupet med känslor. Utan bara just som minnen. 

Såg bilder på jätte fina virkade torgvantar. Blev helt såld, vill ha vill ha - men NEJ säger jag mig själv, behövs inte nu, du har flera, det är inte kallt... 

Men jag kan virka själv - NÄÄÄÄ tror inte det, när då, när skulle det finnas tid??? 

Hmm prata med sig själv ger inte alltid dom svaren man vill ha kan jag meddela - inte för mig ialla fall *Ler*

Men tänker trotsa mig själv - köpa garn o virknål (hittar inte mina gamla) o sen ska jag nog ge mig på att virka både torgvantar o en duk... något jag kom på nu, bara sådär. Har lyckats med det tidigare så varför inte nu igen ????