Det där är en fälla många fastnar i, att man hela tiden trycker ner sina egna behov för att vara någon annan till lags, inte bli bort vald, att duga, att slippa konflikter osv. Men utplånar sig själv bit för bit tills man inte finns kvar som personlighet. Hela ens existens går ut på att vara någon eller några andra till lags. Allt går ut på att göra saker för andra utan att se till sina egna behov.

Tidigare har jag egentligen bara sett det här med att utplåna sig själv från en vinkel. Att man är omtänksam, vill hjälpa till, ta hand om – man är vårdande från start så till den grad att det går överstyr o man tänker inte på sina egna behov, man vill inte göra någon besviken med att säga nej, eller be om något för egen del. Människor runt en är så vana vid att man alltid säger ja, alltid hjälper till, alltid lyssnar… tror inte dom ens tänker på att dom aldrig behöver ge åt andra hållet.

Man är så inne på att få någon annan att på bra att man avstår från att lyssna på den musik man gillar till förmån för den andra, radiokanaler, se vissa program på tv, serier, filmer, val av mat. Kanske till o med val av inredning hemma, val av färger, material, ja till o med sina egna kläder.

Jag har fått lära mig nu att det finns flera olika sätt att utplåna sig själv, att vara andra till lags. Så till den grad att man till slut mår så dåligt att man inte kan ta sig ur den situation man hamnat i. Man rymmer iväg på något annat sätt för att slippa ifrån – om så bara korta stunder. Som att jobba över så mycket det går om det är i hemmet det här utplånande finns, är det tvärt om är man ofta sjukskriven för att slippa gå till jobbet. Man kanske tar till någon form av missbruk, som tröstar eller gör att man för stunden klarar av situationen, eller slipper ifrån den – tränar, äter, spelar, droger….

Att man är till lags av vana för att inte hamna konflikt, man är så inne på att passa upp, inte av omtanke utan för att slippa ifrån konflikter. Det är lättare att säga ja direkt, eller försöka göra rätt innan man ens blir tillsagd, men har inga egna åsikter, ingen direkt egen vilja vad man vill göra/ha/lyssna på/titta på, man väljer hela tiden för att slippa konflikter av olika slag.

När jag tänker efter finns det säkert flera varianter på hur man är till lags för andra, att man utplånar sig själv. Röda tråden i alla sätt är nog just det här att man anpassar sig själv efter någon annans vilja för att det ska vara lugnt, att man söker bekräftelse.

Men alla sätt är just utplånande o till slut klarar man det inte, antingen slår man sig fri eller så går man under helt.
Att slå sig fri, är en ganska så jobbig, smärtsam process som tar sin lilla tid. Först bara klara av att starta den, sen att kunna stå upp för sig själv o sina egna behov, då kommer ofta en fas som är som en ketchup-effekt. För inget sker, så tar man i – sen kommer allt. Man går till överdrift åt andra hållet ett tag. Man sätter gränser, säger stopp o nej, kan köper saker, man gör saker som bara är egna val. Ingen annans behov runt omkring betyder något eller berör en så mycket, man är så totalt inne på att stå upp för sig själv.

Den där ketchup-effektfasen, tror jag behövs, en tid. För att sen fasa ut o man kan hamna där i ”mitten” den där sunda platsen för allt. Där man både kan se till andras behov, finnas där, vara omtänksam, ta hand om, lyssna på vad någon annan vill, göra andra prioriteringar än sina egna – samtidigt som man ser till sitt eget behov, låta någon annan finnas där för en själv, ta emot hjälp o omtanke av andra, tas om hand om, prata med någon om sina inre känslor o tankar inte bara lyssna, be om hjälp o ta emot hjälp. Alltså både kunna ge o ta emot. Den där fina balansen som gör att man mår som bäst. Ja om du inte pratar med dom som bara kräver, dom som startar konflikter så fort dom inte får som dom vill…. Klart att dom inte alls håller med om att balansen av att ge o få är den som gör att man mår som bäst. Dom vill slippa ge, slippa ta hänsyn till andra, dom hittar snart ett nytt offer dom kör över…

Att ta sig ur den här fällan att alltid vara till lags hemma, på jobbet – är inte lätt, man åker berg o dalbana i att man tar sig framåt o ramlar tillbaka till gamla vanor, att man överdrivet att inte köras över igen, att stå upp för sig själv. Man blir ganska så obstinat, som en 3 åring som testar gränser *ler*.  Men vad skönt det är sen när man hamna i den lite mer balanserade tillvaron. Av att både kunna ge – för det mår man bra av, att göra andra glada, men samtidigt kunna få sina egna behov uppfyllda – man får energi, känner sig älskad o man växer. När man då mår bra kan man ge mer…

Det är en fin cirkel, får man ger man tillbaka – ger man något får man det tillbaka. Ja ska man se till ordet karma jag fått med i några inlägg tidigare så stämmer det bra att tänka på även här.

Det är till den punkten jag jobbat på sista åren, att klara av att vara i den här balansen av att ge men även få. Och idag när jag ser på mitt liv o det jag har så måste jag nog säga att jag känner att jag lyckats otroligt bra – mina barn finns där, dom får av mig vad dom behöver, men dom ger också tillbaka i det jag behöver, mina vänner är inte alls längre bara sånna som behöver stöttning utan tanke på något annat, dom lyssnar inte 2 meningar på vad jag har inom mig för att säga att dom förstår o sen går man över på deras ”problem” eller glädjeämnen, mina vänner både stöttar sig på mig men lyssnar också o ger mig stöd. Mitt jobb, är exakt lika, om jag ställer upp, ställer dom upp åt andra hållet. Träffat en otrolig man som ger mig precis det jag vill ha att bygga en relation på – ärlighet o omtanke om varandra.

Jag vet att jag får igen det jag ger i allt jag har runt mig idag. Det är en härlig känsla, en härlig upptäckt.

 

issa

20 april 2015 12:59

Det där stämmer så otroligt mycket. Jag var fast i den fällan med mitt ex (vi var då tillsammans). Jag fick inte bestämma själv och han var väldigt manipulativ. Det slutade med att jag blev en oerhört pessimistisk människa oh var aldrig glad. Självklart får man då skit för detta och allt var en enda ond cirkel. Och självklart är det mitt fel att hela förhållandet gick i kras. Men både han och jag vet vem som vunnit denna kamp och vems fel det är. Han kan bara inte erkänna det..

http://www.izzieblue.bloggplatsen.se

Svensson Svensson

20 april 2015 18:40

Va skönt att du kom loss, för det kan vara svårt - jag vet. Och håller med om att man vet vem som vunnit, vem som har störst del av varför det blivit så fel. Men dom är också den typen av personer som aldrig någonsin kan erkänna att dom gjort fel. Det är bara alla andras fel allt.....

Ha en bra dag
Kram :)

 

Annie

20 april 2015 16:02

Bra skrivet av dig! Så rätt :)

Kram

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

Svensson Svensson

20 april 2015 18:58

Tack .9

kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ner över mig - jag vill göra det, jag vill ha så, det där var snyggt, hur ska jag göra om det där mer personligt o "jag"...    Det är verkligen skoj att låta kreativiteten flöda, ta in idéer spotta ut dom i massor, ändra, vända vrida, hitta nya l...

https://www.youtube.com/watch?v=LfBDvQvkjgM https://www.youtube.com/watch?v=DoZ19QmNQy4 ...