Har jag alltid älskat att få ge, positiva överraskningar är det jag pratar om. Det som gör att man känner hur glad den andra blir, hur det uppskattas.

Igår fyllde några speciell år, ja faktiskt både en av mina härliga väninnor, men också min älskling. Födelsedagar är speciella o får inte gås förbi *ler*

Fick låna min snälla väninna/arbetskamrats bil, sov lite på fm efter nattens arbetspass, sen tuffade jag iväg uppåt. Valde att köp blommor på plats, dom skulle inte må så bra att vara utan vatten så länge var min tanke, o även att jag skulle ta o äta lite lunch på Subway – eller tanken var så, för jag har aldrig varit på Subway o ätit tidigare, det var första gången i söndags påväg hemåt. Den jag provade, lika som Han med stort H *ler*. Mums vad god den var, Han har god smak (men det visste jag ju redan ;) ), så varför inte slå två flugor med en smäll? Blommor o lunch.

Nu åkte jag lite snabbt hemifrån så paket, kort o allt var med, men inte skrivet eller inslaget. Men jag hade ju god tid på mig, sitter på parkeringen o fixar till allt, så att det ska vara fint – jag tycker lika mycket om att fixa till fina personliga saker att ge, som att själv få. Jag var inte ensam på köpcentrum igår. För det blev en fika med lillasyster o hennes dotter, dom var dit för att handla fotbollsskor o skydd. Det är en liten teaterapa, ja inte min syster alltså utan hennes dotter *ler*.

Jag har också turen att springa på en annan gammal vän som jag inte sett på evigheter, bara hållit kontakten med på nätet. Det var skoj, måste helt klart ta o se till att tiden räcker att åka o träffa henne också när jag är där uppe…

Presenterna o blommor blev mycket uppskattade, roligt att göra små fåniga men otroligt personliga saker som får en sån otrolig uppskattning. Vi hade också en skön avkopplande kväll, ni vet bara vara nära, huvud i knä, kramas, pussas, småprata… för att sen somna in nära o sova sött o hårt tills klockan ruskade liv i oss … talade om att nu var det dags att börja dagen.

Saknar ju bara så mycket direkt… men snart så är det lediga dagar igen.
Kommer nog då försöka låna bil igen, åker ju förbi Uppsala, där min lilla syster ska gå igen lite jobbigheter o vet att det är lite knepigt att få till det där med att ta sig fram o framför allt tillbaka – inte skoj åka kommunalt när man är opererad. Så då kan jag svänga in o göra lite nytta, kan jag så självklart kör jag henne från Uppsala hem till henne. Vet att det är sån hjälp man verkligen behöver.

Efter dagens promenad så känner jag en liten längtan efter att solen ska titta fram o värma upp lite. Det är dags att vårkylan släpper taget nu...

Bredvid någon, få höra ”Go´morron, va härligt det är med dig här…” det kommer jag nu att åka hem o sakna otroligt mycket – ett par dagar. För det är bara börja räkna ner igen tills nästa gång vi får tillbringa några dagar tillsammans.

Pratade med en väninna igår om det här att lära känna en ny person, för att inleda ett förhållande. Hur svårt det kan vara – det där med att öppna upp sig. Man har en del bagage med sig, sånt som gör att man av olika anledningar kanske är lite försiktig. Visst det finns dom som kastar sig in i förhållanden för att dom har svårt att vara ensamma, dom tar sig nog inte tiden att lära känna först, dom tar det med vägen…

Själv efter 11,5 år sen jag skilde mig, år där jag haft få förhållanden – närmare bestämt 2 st. Det ena direkt efter o det andra lite senare. Men jag är inte desperat utan väldigt försiktig, jag går inte på någon förälskelsekänsla, jag vill lära känna, vill veta hur personen är innan jag släpper loss mina känslor lite mer fritt… visst hjärtat kanske man inte kan styra helt o hållet *ler* men man kan backa undan, välja nya bekantskaper på ett tryggt sätt….

Så att kunna bli vän med någon på nätet, prata, prata – först ganska allmänt, om gemensamt intresse, om vardagen, ja allt sånt där man prata om när man lär känna varandra lite mer. Sen när man känner att den här personen har samma tankesätt, samma värderingar, liknande mål osv. då går det över o blir en vänskap, en djupvänskap som gör att man pratar lite mer om sig själv, om vad man känner, pratar med varandra om saker som gör en glad, ledsen, arg, besviken, irriterad. Om förhoppningar, drömmar. Man bollar saker som man ska kanske ska göra något val angående. Man är ganska anonym ändå när man lärt känna varandra på nätet vilket gör att man öppnar upp mycket mer än om man stöter på varandra irl från start o börjar lära känna varandra.

Sen känner man att man faktiskt vill träffa sin vän, sitta o prata framför varandra. Se om man trivs lika bra i varandras sällskap som genom att skriva till varandra eller prata med varandra.
Det är få jag träffat, som jag har som vänner via nätet, få jag ens delar mitt telnr med så att man kan prata i telefonen. Varför, ja för att jag helt enkelt inte känt att jag velat… kanske för att jag inte vill ge fel signaler, om personen i sig kanske är mer ute efter en relation än jag…  när jag träffar någon så känns det att personen är någon jag vill lära känna närmare – se vad som sker.

Och det kan gå åt hållet att man tappar kontakten, att man blir bra vänner eller att man sakta får ett mer intimt förhållande som leder till något mer fast. Och det är inte dumt när det sker, när hjärtat får bestämma, öppna upp sig o få börja känna den där härliga varma känslan…. O se vart den tar en vidare….

Ser framåt med stor glädje :)

ge stora budskap ...

Den här veckan vältrar jag mig i vardagslyxen att inte göra något alls, bara vara. Som man säger, bara vara i nuet. Jag planerar inget, jag bara gör det jag känner för just nu….

Det första jag gjorde var att sova ifatt mig – det behövdes, för det var lite ont om sömnminuter i söndags. Men nu börjar jag bli som folk igen, hjärnan börjar snurra åt rätt håll igen. Har kopplat av med massor av mjuk musik som får mig att må bra, sen har jag läst. Promenerade igår o hade turen att himlen öppnade sig o regnet öste ner över mig – man kan säga att jag var mer än blöt när jag kom tillbaka till hotellet. 

Den här gången har vi fått vara lite kreativa – med hotellrum, inga möjligheter att laga mat, men gå ut att äta, näää inte varje kväll…. Fick låna en perfekt kylväska av min väninna/arbetskamrat – den går att koppla in på el så att den håller kylan. Så det har gått bra att ha mat med hemifrån, som vi sen värmt i micron som finns att låna. Men en sån här ska jag helt klart köpa mig, perfekt när man reser lite längre, eller är borta över någon natt. Den fungerar ju både i cigarettuttaget i bilen o sen vanlig kontakt inomhus. Det är som ett litet bärbart kylskåp.

Jag tycker själv att jag bara slängt ihop något lätt, men sen när jag serverar det så blir jag varm av glädje. För det uppskattas så enormt – ja all mat jag gör tas emot som om jag vore en otrolig kock – det är jag inte. Men det värmer o det gör att det är skoj att pyssla om den jag tycker om på det här sättet. Med omtanke se till att saker flyter på lätt för honom, med mat så slipper han tänka på det o sen massor av närhet. Och ännu mer närhet *ler* o lite till…. Jag har ju alltid älskar kramas, vara nära, kroppskontakt, men alla gillar det inte på samma sätt o i samma mängd som jag när jag älskar någon. Annars är jag precis tvärt om, vill inte ha folk för nära…. Att då träffa någon som njuter av, kopplar av, laddar batterierna på samma sätt – genom närhet, kan det bli bättre? Näää inte mycket inte *ler*

Dags för lite lunch…. En tur ut på ”byn” o se vad jag kan hitta för gott – en sallad känns för kallt, men en hamburgare helt fel – pizza nääää tack….  Men något ska jag nog hitta *ler*

Vardagslyx - eller vad man ska kalla det.

Min vardagslyx denna vecka innefattar massor av promenader, massor av koppa av tid, läsa läsa läsa... lyssna på musik, ta o pyssla om mig själv med lite mina spa-tid. 

Äta gott, njuta av glass i solen, njuta av naturen....

För att inte tala om massor av närhet, pratstunder, mysstunder (nej då menar jag inte sex...) utan bara just vara nära, tillsammans, kroppskontakt... bli ompysslad, få pyssla om.... o ja då jag tänker njuta av massor av sex också... Jag tänker ladda batterierna i massor....

Tittar på nyckelringarna jag fick - söta o speciella - jag förstår att jag fick, passar bra för veckan :)

Nu ska jag ta mig en lång promenad - jag ska äta glass o sätta mig i solen ett tag.

Fundera lite på o formulera orden till inlägg jag tänk på under föregående vecka... tiden har bara inte räckt till så dom har fått legat o mognat på sig lite :)

Det är ett schema vi alla går igenom när något sker oss som stör vår vardag, vår trygghet. När det är något som blir väldigt jobbigt. Har märkt att det inte alls behöver vara så stora saker som att förlora någon nära anhörig, även om det är kanske den situationen som är den som startar upp den starkaste processen.

Även andra saker kan trigga igång den här processen. Som förändringar på jobbet, att kanske att man måste byta jobb, kanske att man måste ändra på sitt boende, att barnen flyttar eller något annat sker som gör att situationen runt eller med barnen blir jobbig, att något sker som upprör känslomässigt - man blir utsatt för någon som vill såra en medvetet, eller förstöra för en.

Alla är vi olika individer o alla reagerar olika starkt, på olika situationer – men det är också var man står i livet som påverkar hur stark den här saken som sker tar på en o hur processen att hantera sorg/kris kommer se ut.

Ibland kan man gå igenom en situation som för andra utanför kan verka liten mot att t ex ens barn dör. Det kan ses som ”mindre” utifrån – men ingen vet ju egentligen vilka känslor som dras igång inom den det berör. Hur många gamla saker som poppar upp o ställer till det, kanske det blir så att det här som ser litet ut, sker i en fas av livet där man är lite extra känslig, där då saker bubblar upp igen som gör att allt blir större. Man ramlar tillbaka till något gammalt man trodde sig ha kämpat sig igenom….

Så står man där helt plötslig o känner lika som det där man trodde man tagit sig igenom. Då är det många saker som ska bearbetas – delvis det nya som skett som startat upp, det gamla man trodde man tagit sig igenom  o kanske det jobbigaste av allt, vetskapen om att gamla saker kunde ”skada  göra ont” även efter att man trodde man kommit över det. Att märka att man inte alls var så stark som man trodde…

Att ta sig igenom en sak en gång, första gången är en sak. Göra det en gång till är okey, det är lite som att det jobbiga behövde få vila lite för att man sen skulle ta tag i det igen, den där slutgiltiga gången…. Men när det som kommer upp igen – då blir det ialla fall för mig den jobbigaste gången. För då är allt gammalt, jag trodde det var borta o så att märka att så var inte fallet….

Det blir många djupa känslor o tankar som far runt i huvudet då. Jag har också märkt att det inte bara är jag som reagerar o agerar så, märker runt mig att det är mer vanligt än man tror o kanske man inte ens är medveten om vad som är nytt o gammalt… man bara känner allt i en stor gröt som blir ”för mycket” – att man inte är värd mer, att man aldrig får vara lycklig, aldrig lyckas med något osv.

När jag själv hamnar i den här processen, ibland kan det ta ett litet tag innan jag märker att jag faktiskt är där... eller att jag märker att någon nära mig hamnar i den. Då letar jag upp att läsa om dom olika stadierna, för att påminna mig lite om vilka dom är, hur dom ser ut. På så sätt är det för mig lättare att både ta mig igenom dom själv men också kunna förstå  o stötta någon nära som hamnat där.

Nu är den här processen olika för varje individ men också olika i olika situationer o var man är i livet – det är något man alltid måste tänka på. Och man måste acceptera att alla är just olika i hur en sorg/kris hanteras…. Även om det finns saker som stämmer för alla, men av olika grad o tid.

“Att gå vidare i sorgen är att förändra sitt tänkande

från att försöka glömma till att orka minnas".

Faser:

1, Chockfasen – Förnekelse

Den första fasen som kan vara från en kort stund upp till några dygn. Här håller man så gott man kan verkligheten ifrån sig, man orkar inte o vill inte ta till sig det som hänt. Ibland måste personen som är i fasen få vad som hänt upprepat för sig flera gånger, eller att man upprepar för sig själv vad som skett… 
I den här fasen kan man vara allt från hysterisk o utåtagerande till paralyserad, helt förlamad.

2, Reaktionsfasen – Ilska

Nu har man börjat inse vad som skett, man har slutat förneka. Istället kommer frågan ”varför” ältas om o om igen. Man kan också hamna i olika grader av ilska när man nu inser vad som hänt o samtidigt kommer frågan ”varför” som aldrig får något bra svar.
Här sätter olika former av försvarsmekanismer in, det är psykets som försvarar sig mot det jobbiga – man kan jämföra det med hur immunförsvaret skyddar kroppen när den drabbas av någon sjukdom. Försvarsmekanismen är inget som personen medvetet startar, det sätter igång av sig själv.

Exempel på olika försvarsmekanismer:

• Regression: Man återgår till en tidigare utvecklingsnivå — man kan helt enkelt börja med sådant som man gjorde när man var yngre. 
• Förnekelse: Man vet egentligen vad som hänt och vad det innebär men man accepterar det inte och förnekar att det har hänt. 
• Projektion: Man lägger ansvaret för det som skett på omgivande människor och händelser fast man kanske egentligen själv känner skuld. 
• Rationalisering: Man försöker att använda förnuftiga tankegångar för att minska betydelsen av förlusten. 
• Isolering: Man håller borta sina känslor från det som faktiskt skett, man kan prata om det som skett men man kan inte känna känslor runt det som skett.
• Bortträngning: Man glömmer helt och hållet bort vad som hänt, det är så svårt att bära att man gör sig en bild av verkligheten där förlusten inte ägt rum. Just bortträngning är en försvarsmekanism som ofta leder till stora psykiska problem längre fram i livet och som försvårar den "friska" sorgeprocessen. 
• Undertryckande av känslor är en försvarsmekanism som är medveten och innebär att man vet om att man försöker hålla borta sina känslor för att det kanske inte känns passande att plocka fram dem i alla sammanhang. Vad gäller undertryckande av känslor kan det ibland handla om att det är omgivningen som anser att den sörjande borde hålla sina känslor inom sig i vissa situationer och detta kan göra att sorgeprocessen blir svårare för den som sörjer. 

3, Bearbetningsfasen

Här kommer en fas som varar allt från sex månader upp till två år efter händelsen. Det är en fas där man kan försöka förhandla, man vänder o vrider på saken, hitta egna bra förklaringar, hitta svar som man kan förstå på ”varför”, man kan hamna i depression där allt känns helt hopplöst som om man aldrig kommer bli glad igen.
Det är en tid där det går väldigt upp o ner. Man ser framåt ena stunden o verkar ha accepterat, för att i nästa stund hamna tillbaka till att se bakåt, inte vilja se framåt. Men man kommer märka att det blir mer o mer tid av att se framåt, acceptera o mindre tid till att fokusera på det som skett.

4, Nyorienteringsfas – Accepterande

Här kommer man in i en fas där man accepterat det som skett, man börjar se framåt, man kan minnas det som skett utan att känslorna blir för starka. Man kan minnas utan att det blir jobbigt på det värsta sättet. Här tar man upp sitt gamla liv, eller gör dom förändringar man alltid velat göra – man passar på, eller förändringar man kommit fram till att man vill göra. Den här fasen kommer alltid finnas som en del av ens liv – det är kanske det man kallar livserfarenhet man tar med sig vidare för att ta sig an livet o nya situationer som uppstår, både ta vara mer på positiva o inte fastna i negativa. Många kan till o med se sig som starkare efter det som skett.

Det kan som sagt vara bra att ha ett humm om vad som sker i dom olika processerna, båda för sig själv men också när man kommer i kontakt med personer som är i sorg.

Är det något bra i ett förhållande? Alla hamnar vi då o då i någon form av konflikt i vårt förhållande eller relationer. Vi kan bli osams med våran partner eller hemma boende barn. Inget konstigt alls, snarare vore det väl mer konstigt om det inte skedde, inte ofta men då o då.

Ska man då gå o lägga sig osams? Utan att ha blivit sams? Jag pratar nu inte om att man ska ha löst vad det nu var som man hamnat i konflikt om – utan just att man blir sams innan man somnar? Lösa, prata igenom det ordentligt kan man göra dagen efter, när man också sovit på saken, inte är i känslomässig upprörd stämning. Utan man kan just lugnt o sunt prata om vad det än må vara. Men visst är det dumt att bara somna, kanske till o med gå o lägga sig på annan plats, om det gäller ens partner.

Jag har aldrig kunnat förstå dom som bara sopar allt under mattan genom att somna osams o sen vakna o låtsas som om inget hänt. Hur mycket bubblar då under ytan som ouppklarat o som snart dyker upp igen, som gör att man blir lättare irriterad, lättare hamnar i konflikt igen. Man blir bara mer o mer bitter. Det är en otroligt dålig variant att göra så. Och vilken i mina ögon sund person gör så???

Man blir sams, man somnar utan att vara arg på varandra eller ledsen. Man ser till att man ialla fall kommer förbi just det stadiet. Sen kan man istället ta upp o prata om det dagen efter. Ja även om man kanske tycker att konflikten faktiskt bara uppkom för att man var trött eller irriterad på något annat, kanske något man tyvärr tagit med från jobbet – vilket man inte ska, men gör – så ska man ialla fall prata igenom det hela o kanske just konstatera varför konflikten uppstod.  Och när man dagen efter fått lugna ner sig, sovit på saken så brukar man också kunna prata om det på ett bra sätt. Båda får berätta hur dom kände, tänkte o uppfattade situationen, tillsammans ser man att det kanske bara var något som kom av trötthet, eller så ser man klarare på saken o kan hitta en lösning, kompromissa.

Det är på det sättet jag ser att gammalt inte ligger kvar o gror, att man också bekräftar varandra. Har man barn o man som föräldrar hamnar i ett gräl om något är det också bra att barnen får lära sig att man kan hamna i konflikt, det är inte något som förstör, man lär barnen också hur man kan lösa konflikter när dom uppstår. Både genom att man som vuxna mot varandra agerar på ett bra sätt  löser problemet, men också att man gör på samma sätt när man får en konflikt med ett barn.

Det här är super viktigt, en del många faktiskt glömmer, att barn faktiskt även lär sig den här biten från sina föräldrar. Hur man löser konflikter, att en konflikt inte alls behöver vara katastrof utan kan vara utvecklande, hur man kan kompromissa, hur man blir sams, hur man ärligt ber om ursäkt, att man kan ha fel, ingen gör alltid rätt o det viktigaste – att en konflikt inte innebär att det slutar med att en har rätt o en fel, det är inte alls säkert det är den bästa lösningen.

Så jag säger ”Gå aldrig o somna osams, men man behöver heller inte vara vaken hela natten för att lösa problemet, sov på saken, vakna lugnare o prata sen vidare dagen efter, lös det hela utan att känslorna är i värsta upprörda skicket.
Och glöm inte närhet, ömhet, kramas - vara nära efter en konflikt.