Det är ett schema vi alla går igenom när något sker oss som stör vår vardag, vår trygghet. När det är något som blir väldigt jobbigt. Har märkt att det inte alls behöver vara så stora saker som att förlora någon nära anhörig, även om det är kanske den situationen som är den som startar upp den starkaste processen.

Även andra saker kan trigga igång den här processen. Som förändringar på jobbet, att kanske att man måste byta jobb, kanske att man måste ändra på sitt boende, att barnen flyttar eller något annat sker som gör att situationen runt eller med barnen blir jobbig, att något sker som upprör känslomässigt - man blir utsatt för någon som vill såra en medvetet, eller förstöra för en.

Alla är vi olika individer o alla reagerar olika starkt, på olika situationer – men det är också var man står i livet som påverkar hur stark den här saken som sker tar på en o hur processen att hantera sorg/kris kommer se ut.

Ibland kan man gå igenom en situation som för andra utanför kan verka liten mot att t ex ens barn dör. Det kan ses som ”mindre” utifrån – men ingen vet ju egentligen vilka känslor som dras igång inom den det berör. Hur många gamla saker som poppar upp o ställer till det, kanske det blir så att det här som ser litet ut, sker i en fas av livet där man är lite extra känslig, där då saker bubblar upp igen som gör att allt blir större. Man ramlar tillbaka till något gammalt man trodde sig ha kämpat sig igenom….

Så står man där helt plötslig o känner lika som det där man trodde man tagit sig igenom. Då är det många saker som ska bearbetas – delvis det nya som skett som startat upp, det gamla man trodde man tagit sig igenom  o kanske det jobbigaste av allt, vetskapen om att gamla saker kunde ”skada  göra ont” även efter att man trodde man kommit över det. Att märka att man inte alls var så stark som man trodde…

Att ta sig igenom en sak en gång, första gången är en sak. Göra det en gång till är okey, det är lite som att det jobbiga behövde få vila lite för att man sen skulle ta tag i det igen, den där slutgiltiga gången…. Men när det som kommer upp igen – då blir det ialla fall för mig den jobbigaste gången. För då är allt gammalt, jag trodde det var borta o så att märka att så var inte fallet….

Det blir många djupa känslor o tankar som far runt i huvudet då. Jag har också märkt att det inte bara är jag som reagerar o agerar så, märker runt mig att det är mer vanligt än man tror o kanske man inte ens är medveten om vad som är nytt o gammalt… man bara känner allt i en stor gröt som blir ”för mycket” – att man inte är värd mer, att man aldrig får vara lycklig, aldrig lyckas med något osv.

När jag själv hamnar i den här processen, ibland kan det ta ett litet tag innan jag märker att jag faktiskt är där... eller att jag märker att någon nära mig hamnar i den. Då letar jag upp att läsa om dom olika stadierna, för att påminna mig lite om vilka dom är, hur dom ser ut. På så sätt är det för mig lättare att både ta mig igenom dom själv men också kunna förstå  o stötta någon nära som hamnat där.

Nu är den här processen olika för varje individ men också olika i olika situationer o var man är i livet – det är något man alltid måste tänka på. Och man måste acceptera att alla är just olika i hur en sorg/kris hanteras…. Även om det finns saker som stämmer för alla, men av olika grad o tid.

“Att gå vidare i sorgen är att förändra sitt tänkande

från att försöka glömma till att orka minnas".

Faser:

1, Chockfasen – Förnekelse

Den första fasen som kan vara från en kort stund upp till några dygn. Här håller man så gott man kan verkligheten ifrån sig, man orkar inte o vill inte ta till sig det som hänt. Ibland måste personen som är i fasen få vad som hänt upprepat för sig flera gånger, eller att man upprepar för sig själv vad som skett… 
I den här fasen kan man vara allt från hysterisk o utåtagerande till paralyserad, helt förlamad.

2, Reaktionsfasen – Ilska

Nu har man börjat inse vad som skett, man har slutat förneka. Istället kommer frågan ”varför” ältas om o om igen. Man kan också hamna i olika grader av ilska när man nu inser vad som hänt o samtidigt kommer frågan ”varför” som aldrig får något bra svar.
Här sätter olika former av försvarsmekanismer in, det är psykets som försvarar sig mot det jobbiga – man kan jämföra det med hur immunförsvaret skyddar kroppen när den drabbas av någon sjukdom. Försvarsmekanismen är inget som personen medvetet startar, det sätter igång av sig själv.

Exempel på olika försvarsmekanismer:

• Regression: Man återgår till en tidigare utvecklingsnivå — man kan helt enkelt börja med sådant som man gjorde när man var yngre. 
• Förnekelse: Man vet egentligen vad som hänt och vad det innebär men man accepterar det inte och förnekar att det har hänt. 
• Projektion: Man lägger ansvaret för det som skett på omgivande människor och händelser fast man kanske egentligen själv känner skuld. 
• Rationalisering: Man försöker att använda förnuftiga tankegångar för att minska betydelsen av förlusten. 
• Isolering: Man håller borta sina känslor från det som faktiskt skett, man kan prata om det som skett men man kan inte känna känslor runt det som skett.
• Bortträngning: Man glömmer helt och hållet bort vad som hänt, det är så svårt att bära att man gör sig en bild av verkligheten där förlusten inte ägt rum. Just bortträngning är en försvarsmekanism som ofta leder till stora psykiska problem längre fram i livet och som försvårar den "friska" sorgeprocessen. 
• Undertryckande av känslor är en försvarsmekanism som är medveten och innebär att man vet om att man försöker hålla borta sina känslor för att det kanske inte känns passande att plocka fram dem i alla sammanhang. Vad gäller undertryckande av känslor kan det ibland handla om att det är omgivningen som anser att den sörjande borde hålla sina känslor inom sig i vissa situationer och detta kan göra att sorgeprocessen blir svårare för den som sörjer. 

3, Bearbetningsfasen

Här kommer en fas som varar allt från sex månader upp till två år efter händelsen. Det är en fas där man kan försöka förhandla, man vänder o vrider på saken, hitta egna bra förklaringar, hitta svar som man kan förstå på ”varför”, man kan hamna i depression där allt känns helt hopplöst som om man aldrig kommer bli glad igen.
Det är en tid där det går väldigt upp o ner. Man ser framåt ena stunden o verkar ha accepterat, för att i nästa stund hamna tillbaka till att se bakåt, inte vilja se framåt. Men man kommer märka att det blir mer o mer tid av att se framåt, acceptera o mindre tid till att fokusera på det som skett.

4, Nyorienteringsfas – Accepterande

Här kommer man in i en fas där man accepterat det som skett, man börjar se framåt, man kan minnas det som skett utan att känslorna blir för starka. Man kan minnas utan att det blir jobbigt på det värsta sättet. Här tar man upp sitt gamla liv, eller gör dom förändringar man alltid velat göra – man passar på, eller förändringar man kommit fram till att man vill göra. Den här fasen kommer alltid finnas som en del av ens liv – det är kanske det man kallar livserfarenhet man tar med sig vidare för att ta sig an livet o nya situationer som uppstår, både ta vara mer på positiva o inte fastna i negativa. Många kan till o med se sig som starkare efter det som skett.

Det kan som sagt vara bra att ha ett humm om vad som sker i dom olika processerna, båda för sig själv men också när man kommer i kontakt med personer som är i sorg.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ner över mig - jag vill göra det, jag vill ha så, det där var snyggt, hur ska jag göra om det där mer personligt o "jag"...    Det är verkligen skoj att låta kreativiteten flöda, ta in idéer spotta ut dom i massor, ändra, vända vrida, hitta nya l...

https://www.youtube.com/watch?v=LfBDvQvkjgM https://www.youtube.com/watch?v=DoZ19QmNQy4 ...