Jag har en ledig kväll/natt - o sitter här o känner "vad gör jag nu?" har plockat med det jag ska, har inget mer som är "måste". Hur ska jag fördriva den här kvällen/natten då? Ja det blir surfa, läsa... eller så går jag över o tvättar min bil grundligt invändigt istället...

Men seg efter natten, köra 5 h 30 min sträck körning tar... så skönt få sova ut ordentligt på morgonen. Sen bara vara utan tanke på tiden - plocka lite här, fixa lite där.... gått en promenad, hämtat ett paket köpt mer jord o krukor - ja just ja jag ska plantera om - se där nu hittade jag en bra kvällsaktivitet. Haft ett trevligt tel.samtal - med planer för resten av sommaren *ler*. Blir lite ändringar, men det gör inget vissa saker får gå först o det blev en bra ändring för då kan jag vara hundvakt åt äldsta dotterns hund, hon ska åka på en spontansemester vecka till Cypern med sin pojkvän. Så då ordnade det sig bra, o jag kan alltid ta med Keischa om det är något jag vill göra, hon är inte direkt liten men otroligt snäll att ta med om man vill åka någonstans.

Har rensat mina kantareller som jag fick igår av en snäll vän - dom ska jag äta till något gott imorgon. Idag blev det lite sallad, lätt att göra o äta. Riktigt längtar till att få smaka - svamp är så otroligt gott. Kanska ska ta mig tiden att trava med ut i skogen en dag, plocka egna.

En fluga gör ingen sommar.

En bra fråga till det citatet är, ja men var är sommaren, för nog finns det flugor... fler än en! Det är lite tråkigt att det inte kan vara ialla fall runt 23-25 grader på dagen o sen runt 16 på natten - få sommarkänslan lite mer än nu. För jag kan inte säga att jag hunnit få den där riktiga känslan att det ÄR sommar än. Undrar om den ens hinner komma??? Ja innan det är dags för hösten.

Den här gillade jag *skrattar*

Skylt i resebyråfönster: Gör som sommaren. Tillbringa vintern på Kanarieöarna.

Den som hittade på den var kreativ utöver det vanliga, att göra något roligt o bra av ord, på ett lekfullt sätt.... fast sen kanske man kan fylla i eller ändra "Gör som sommaren, ha semester söderut".

Lite kryp i kroppen - ska nog ta en promenix....

ialla fall, det var riktigt skönt att sitta ute en liten stund o läsa. Även om det går lite trögt att läsa, igen, mot vad jag är van vid. Kunde sträckläsa en bok utan problem på några timmar, det går inte idag. Nu blir det en stund då o då, boken räcker å andra sidan väldigt länge. Nackdelen är att högen av "vill-läsa-böcker" ökar... trodde jag skulle kunna läsa på jobbet - nattpassen vardagar trodde jag var perfekta för att ha lite tid över att läsa - men tji fick jag. Det är inte så ofta det blir den tiden stillasittande. Men klagar inte *ler*

Nu dags att samla ihop o komma iväg - ska hämta lite paket som kommit med posten - ett som stora dottern ska ha - sol - o after sun krämer :)

Det blir verkligen helt fel när man är van att börja ledigheten på söndagsmorgonen o det flyttas ett dygn - så jag slutade efter ett nattpass sön/mån. Helt plötsligt tog mina lediga dagar slut på tok för fort, det blev fredag o dags att åka hem o jobba. Ingen brådska utan det är lite tid att vänja in mig o inse att det faktiskt är fredag o dags att jobba - ta tåg o buss hemåt.

I onsdags, tror jag det var ialla fall *ler* - regnade som sjutton, jag hade bil o ju lovat att leverera små presenter till min systers barn. Jag bestämmer mig för att åka över mitt på dagen fast att jag vet att min syster jobbar - antigen är någon hemma o kan ta emot, annars vet jag att jag kunde ställa av presenterna på altanen tills någon kom hem. 

Men jo då, barn o man var hemma, så jag kunde lämna av o barnen fick öppna sina paket, inte så mycket men litet. Och jag fick en så varm tack kram av den 15-åriga grabben, jag blev både paff o så glad. Hur ofta får man spontana kramar av en 15 åring *ler*. Och klart att jag då också måste få en kram av lilla fröken också *ler*. Som hade fullt upp med att stå framför spegeln o använda det hon fick - väldigt nöjd över att hon nu hade samma som jag o mina döttrar o tänk hon hade exakt samma som mig för vi hade till o med samma färg *ler*.

Och vilken tur att jag fick för mig att spontant svänga förbi för dom var påväg ner till södra delarna av landet för att hälsa på farmor o farfar. Nu han hon få sitt paket innan *ler*.

Igår kväll ville jag verkligen stanna tiden, eller låta den gå väldigt långsamt... ville bara få vara kvar där, nära, mysa, umgås, prata... vill absolut inte åka hem. Distansförhållande är verkligen inget för mig märker jag. Men allt går ju om man vill eller hur, o ibland får man ha det på ett sätt man kanske inte valt om man kunnat - ialla fall ett tag, det är värt det. Och även om det här inte är riktigt min grej så är det verkligen värt det. 

När det är dags för pension, när jag är några år äldre än jag är idag – hur kommer jag vara då? Hur kommer min hälsa vara?

Det här är en fråga som då o då kommer upp, något jag då o då tänker på. Framför allt när jag kör sjukresor med äldre som varit inne o träffat läkare, tagit prover eller opererats. Man träffar då verkligen på alla sorters människor. Det gemensamma för dom alla är väl just att dom har något dom måste till läkare för.

Jag träffar på människor som har cancer, som åker på intensiv behandling för första gången o berättar om sina upplevelser, personer som gör resan för andra eller till o med tredje gången o deras berättelser om hur dom upplevt, hur dom lever o hur dom upplever det nu. Jag träffar på dom som opererar höfter, knän, handleder… som haft stroke, eller dom som bara åker in då o då för att hålla lite koll på värden. Ja det är bara för att nämna några saker som dom människor jag träffar på o får förmånen att prata med, få lyssna på dessa härliga människors liv, öden.

Jag märker också en viss skillnad i hur dessa människor tar det som sker dom i livet. Om dom ”ger upp” eller om det är ”fighters” människor som tänker leva vidare, visserligen lite anpassat liv efter vad det nu är dom fått som gör att det bästa av sitt liv så gott det går. Dom låter inte saker stoppa deras liv förrän det verkligen är stopp.

Jag vill bli en sån gammal tant – som kämpar på, som har ålderskrämpor men låter inte dom hindra mig från att göra det jag tycker om att göra – vad det än är den dagen – promenera, umgås med vänner, resa, pyssla med trädgården eller någon annan hobby.

Jag hoppas att jag kan få vara som min mamma, att visst det kommer ålderskrämpor, kanske någon annan sak som gör att man inte direkt kan studsa runt som en 20-åring. Men att jag är lika pigg o aktiv efter att jag fyllt 70 år, som hon är. Att jag orkar promenera kilometer efter kilometer varje dag, att jag är aktiv i föreningar på olika sätt, har en hobby som jag orkar o kan fortsätta med även efter at jag fyllt 70. Min mamma är just allt det där, hon har sina krämpor, saker som livet satt sina spår på oss med… det är inte bara att kliva upp o inte känna av sin kropp. Men det hindrar henne inte hon är aktiv både i bostadsföreningen där dom bor, hon har en hobby som gör att hon är aktiv hemma varje dag, ja kanske flera gånger om dagen – hon promenerar med sina hundar flera kilometer. Hon åker iväg ofta för träna, tävla med sina hundar – samt att hon är aktiv där också.

Så vill jag också kunna få vara efter 70 års ålder. Vara så aktiv, ha ett aktivt liv med massor att göra som jag orkar o kan göra. Även om det finns lite krämpor som känns av – men ändå ganska så frisk (ser på alla jag träffar i mitt yrke o jämför) o att kunna göra det jag gillar att göra, hålla på med mina intressen… vara aktiv så länge det bara går. Inte bitter, inte elak, kunna se vad som är rätt o fel...

SÅ hoppas jag att jag kommer få ha det när jag blir äldre.

Oj, redan - har verkligen halva 2015 redan gått? Jag har då verkligen inte alls hängt med här, riden har bara rusat fram. Men bara inse att dagarna går lite väl snabbt fram, lika bra utnyttja varje enskild dag till fullo, inte missa någon av dom.

Jobbat natt, ska sova lite till för jag ska ut o fika med min väninna som kommer förbi här idag. Gäller passa på när vi båda har lite ledigt. Har också varit o fixat till mina ögonfransar igen, lika bra hålla efter så blir det inte så mycket o långa stunder att ligga still.... stackars hon som gjorde mina idag så mycket hosta som jag har, det var host host hela tiden.
Men fint blev det ialla fall - kom på att jag måste hämta ut månadens Glossybox också - den hade dom inte lagt i brevlådan denna gång. 

I natt hörde jag ett intressant samtal - det var några män som skulle iväg utomlands o jobba - egna firmor - har ingen aning vad exakt dom gjorde - men det kvittar för det viktiga var samtalet om hur den unga genererationen verkligen har missat hur saker går till... nu var det flera olika situationer dom tog upp med den jag kommer ihåg, det som fastnade var den om en ny kille som då jobbat första månaden o fått första lönen. Han ringer till lönekontoret o påtalar att han fått helt fel lön. Hon som gör lönerna undrar då självklart hur, vilket fel. Jo han hade fått för tok för lite. Han hade räknat ut det antal timmar han jobbat o han hade fått många timmar för lite lön....
Hon tittade på saken, räknade o sa nej det stämmer...
Men sa han, jag går upp kl 5.20 så det är ca 1,5 h för lite lön varje dag.
Ja sa hon du får gå upp precis vilken tid du vill, bara du är på plats kl 7 för det är då arbetspasset börjar....
Det gick inte helt in för då säger grabben - ja men jag åker hemifrån kl 6...

ja sa hon fortfarande så är arbetstiden från kl 7

Det här var tydligen inte för ovanligt... den yngre generationen sista året tror på allvar att man ska få lön även restiden, eller när man då måste gå upp.... så dom har kallt räknat med att få betalt även den tiden som går åt att ta sig fram o tillbaka... Som en av en helt annan generation så kan jag inte låta bli att fundera - HUR tänker dom då???

”Klok blir man av erfarenheter – erfarenheter får man av dumheter”

Längtar så att helgen ska ta slut, så att jag får lediga dagar - ja ja jag vet har precis haft. Men har man distansförållande så längtar man konstant efter dom här lediga dagarna *ler*. Och just nu bubblar det väldans mycket härliga varma känslor av ren o skär lycka o kärlek inom mig... det är en häääärlig känsla.

Ibland har jag tidfördriv att se till vad som skett på dagens datum bakåt i tiden - både historiska händelser o kända personers födelsedagar...

Så gjorde jag idag...

Egentligen inget som skett 1 juli som är sådär som jag kommer ihåg eller något man bör minnas.

Det enda jag kände var något "viktigt" något jag själv känner igen - det var inget som skett utan personer, först en kvinna, hennes födelsedag var 1 jul 1906, Estée Lauder, vem känner inte till det namnet eller varumärket? 
Sen är det Sidney Pollack, här är det nog mest namnet för jag kan nu inte komma på exakt vad han gjort - skådespelare o regissör, filmproducent - kanske det sista är det jag mest tänker på i samband med hans namn.

Sen kommer det lite mer "moderna" namn som har sin födelsedag idag - John Farnham -49, Dan Aykroyd -52, Uno Svenningsson -59, Carl Lewis -61 (friidrottare), o Pamela Anderson -67.

Dom som är lite kända som dött just den 1 juli är - Nostradamus född 1503 dog 1566, det är väl någon som inte gått förbi någon även om han levde för väldigt många år sedan.

Solen lyser - jag ska vila lite till för att sen ta mig ut o vara lite social *ler*

Ha en riktigt bra dag

Att ha dåliga blodvärden är jobbigt för alla, speciellt om det är mycket låga värden o man går o dras med det länge utan att kolla upp det. Man bara känner sig dålig, trött, orkeslös eller har symtom man inte alls kopplar ihop med just den saken.
Det ger så många mindre roliga biverkningar, andra saker blir värre….

Inte bara att man blir trött o yr, man tappar hår, naglarna blir dåliga… symtom för Willis-Eckbom Disease, känner direkt av det mer när blodvärdet sjunker. Det är så jag håller lite koll på när det är dags att gå iväg o kontrollera värdet. Inte för att jag gillar varken att ha mer symtom av det eller att jag gillar nålarna som då blir ett måste – så är jag tacksam för att jag på det sättet ändå kan hålla koll på när det är dags att utsätta mig för nål igen.

Sen har jag en annan sak jag kan kika på – det är när jag blir otroligt sugen på is. Japp du läste rätt, is. Isbitar ska det vara. När värdet sjunker blir jag mer o mer sugen på is, knapra på isbitar. Vatten duger inte, det måste vara is. Vet inte varför, läkarna skrattar ialla fall glatt åt det roliga i just detta fenomen – jag skrattar ju själv åt det.

Men nu sen min operation så har jag fått ett stabilare Hb-värde på straxt över 100. Man ska ju ha som kvinna 120-125 i Hb så när det är 61 så kanske men bara kanske det är lite för lågt.

Skrattar fortfarande lite åt sköterskan som tog första provet på mig efter operationen – på mitt återbesök – jag hade 98 o hon sa förskräckt oj oj det där var inte bra. Jag säger istället glatt ”Yes” nu har det vänt o såhär bra har jag inte haft på länge. Hon ser frågande på mig o jag säger bara – kika i journalen *ler* - vilket hon gjorde o kom tillbaka  säger ”yeah” så bra värde du har – så skratta vi båda. Allt är ju relativt eller hur *ler*…

Har även fått höra att om han inte träffat mig, sett mig, vetat hur jag var, vad jag gjorde - jobbade som vanligt o lite till.... så hade han inte trott på att man kunde göra så med så lågt värde.... 

Men visst erkänner jag att många gånger var det ren viljestyrka som höll igång mig.

I oktober förra året tog jag bort min livmoder, det var egentligen inget direkt val jag gjorde, det var mer ett måste. Jag hade valet att fortsätta vara dålig, trött, yr, andfådd för inget – samt hela tiden hålla koll på blodvärdet som rasade ner ner ner o hade attans så svårt att gå upp igen. Inte ens med järndropp eller ”blodpåfyllning” blev det riktigt bra. Det blev lite bättre o sen rasade det ner till lite för låga nivåer. Det är inte hälsosamt att ligga under 70 – så lågt ner som 61 i Hb.

Orsaken till varför det är såhär är delvis saker som att min kropp bildar o lagrar röda blodkroppar väldigt dåligt. Om man sen då som jag hade en otroligt riklig mens i många dagar (minst 12), då får kroppen inte så stora möjligheter att återhämta sig.

Orsaken till mina stora blödningar vid mens var myomer, som under åren växte på sig mer o mer o var ganska så stora till slut. Läkaren ville operera bort livmodern för något år sedan – jag vägrade, många tror att det beror på att jag inte vill bli av med livmodern, att jag skulle känna mig mindre kvinnlig. Men så har jag aldrig ens tänkt, o för mig sitter inte kvinnligheten i livmodern, om jag kan få barn eller inte. Och jag är också gjort mitt – jag har fått tre barn o det räcker gott.

Men dessa myomer, som ju vuxit på sig, gav mer ont o mer blödning. Man blir ju bara så van vid att ha det så, man tänker inte på HUR det kan vara utan. Och är man som jag då livrädd för allt vad sjukhus, nålar osv är så drar man på saker o säger nej vill inte av bara farten.
Min mens varade minst 12 dagar o det blödde igenom allt i minst 9 dagar. Jag vet av erfarenhet att när man pratar mycket mens så kan många hålla med o säga att ja dom har också mycket så dom vet… men sen så märker man att deras mensskydd är blå eller möjligen röd ob – kan säga att DET är inte att blöda mycket… det skulle varit drömmen att ha det så. Nej grön on + 2 nattbindor o på mindre än 30 min var det genomblött… DET är att ha mycket mens – det vet alla som varit där. Och smärtan…. Ja det var som att föda barn, att ha värkar som kommer stötvis under förlossningen, konstant i 2-4 dagar – det varierade lite. Sen hjälper inga värktabletter helt på detta heller…. Det var ett par dagar av att vara helt utslagen – vilja krypa ner i sängen i fosterställning – stänga av livet ett tag o vakna upp när allt var över. Och ha den känslan varje månad.

Alla sa glatt att jag skulle bli av med min sprutfobi – det blir man när man gör samma sak flera gånger, ofta o det blir bra, man märker att man inte ”dör”. För det är just det jag gör, jag dör… sen så återuppstår jag igen efter några timmar – katter har 9 liv, dom kan slänga sig i väggen, jag har många många flera. Som när jag skulle få en dunderkur av järn via dropp…. 3 ggr i veckan i 6 veckor, var det sagt från start – innan mitt blodvärde var någotsånär okey var jag uppe i 3 ggr/vecka i 13 veckor…. Lovar att min fobi var värre efter varje gång. Men det var väl det att det aldrig gick helt bra… minsta antal gånger dom fick sticka för att nålen skulle hamna rätt var 3 ggr. Oftast var det 5-7 ggr, det är väl kanske inte direkt det som gör att man känner att det är okey.

Jag fick prova flera olika varianter då jag sa nej till operation – det var spiral, den stöttes bort 2 ggr, det var minipiller, blödde lika mycket för det…. Så till slut då var det bara operation kvar. Men myomerna var stora o läkaren ville först ta ner dom lite i storlek o vem visst kanske det skulle hjälpa – det gjorde det inte … men dom blev ialla fall mycket mindre – tack o lov.

Att äta den medicinen var okey  ett tag – jag blödde inget i 3 mån, 4e månaden satte det igång att blöda ordentligt igen – åka bår från akuten i Enköping till kvinnoklinikens akut i Uppsala… skrapad för att klara det drägligt tills operationstid kunde ges…. Den här medicinen gjorde också att jag tappade hår, håret rasade av mig – det var hemskt – grät nästan när jag tittade på borsten efter att ha dragit den igenom håret EN gång…. överfylld. Tack o lov slutade håret rasa nästan direkt när jag slutade med medicinerna.

Myom i sig är ju en tumör – en godartad o väldigt vanlig, läker ofta ut av sig själv när man kommer i klimakteriet – vilket var min förhoppning, men nu ville inte den sätta igång som jag då önskade…. Som alltid vill man inte så nog sjutton kommer det, vill man får man snällt vänta…

Myomet var så stort att läkaren sa direkt att det inte skulle gå att ta bort genom slidan, så det var bara genom buken, skära upp som gällde…. Men det ville inte jag, inte efter att ha gått arbetslös en tid inte alls mått bra, sadlat om, fått ett heltidsjobb – inte ville jag då vara sjukskriven i minst 6 veckor. Så det var lite diskussioner – så skiner läkaren upp, kommer på att det här är nog en bra anledning till att få leka med deras nya leksak – ni vet män o tekniska leksaker – då skiner dom upp när dom får leka *ler*. Så han kollade av med överläkaren som sa att jo ja det var nog en bra anledning att använda roboten. Prova se om det kunde gå att dela myomet o ta ut det. För då skulle jag bara behöva vara sjukskriven 1-2 veckor.

Roboten hade dom fått ganska nyligen – dom delade den med canceravd. Så dom hade bara få tider i veckan – det var lite längre väntetid, det var det värt. Ser jag efteråt, dessa robotar dom har nu, när det går att använda, så är det guld för patienten, ja vården överlag kan jag tänka mig. Dom behöver inte skära upp, det blir mindre sår som ska läkas ut. Man är på benen mycket snabbare. Nu visste jag ju också att OM det inte fungerade som läkarna räknat ut så skulle dom öppna på ”normalt” sätt. Så det va min första fråga på uppvaket – ”måste dom skära?”

Det ä ju samma sak vid hjärtoperationer, förr var patienten tvungen till lång lång tid efter att läka ihop. Idag med den här robottekniken så är det en helt annan situation, man slipper det där att skäras upp o man är på benen snabbare.

Jag är imponerad av den här nya tekniken, jag hoppas att det är den som kommer vara det vanliga framåt i tiden så att man slipper skäras upp mer än i speciella situationer. Att det inte ska behövas speciella orsaker för att man ska få operationen med robot o bara titthålen som yttre sår.
Jag hade turen att ha speciella omständigheter så att jag fick göra operationen med titthål. Jag blev också glad att höra att min lilla syster som nyss tog bort sin livmoder för cancer, kunde få operationen med robot. Vet ju att det inte är alla som får den möjligheten, då det är tidsbrist o många som ska opereras. Som jag förstod när jag skulle få min tid väljs de lite mer akuta canceroperationerna först…  dom operationerna som är viktiga att göra så snabbt som möjligt, vi andra får snällt vänta eller som oftast görs operationer än så länge, som oftast på det vanliga sättet. Och om jag ser till hur snabbt min systers operation bokades från det att dom märkte att det var cancer – mot min väntetid så inte var det något godartat hon hade, o jag är glad att även hon fick vakna upp med besked att dom inte behövde öppna för att klara av att ta bort det som skulle tas bort.

Jag är glad att jag inte behövde ta bort allt… dom behöll äggstockarna – så jag kan luta mig tillbaka o invänta klimakteriet när kroppens hormoner säger att det är tid för den fasen av mitt liv…..  min syster däremot som är 15 år yngre, som då tog bort allt pga av cancer o för att verkligen få bort allt så togs även äggstockarna bort, det är bra tycker jag att dom inte chansar utan tar bort allt som kan vara till strul efter ett tag. Men hon får då istället börja med medicin nu för att hjälpa kroppen med hormoner för att nu hamnar kroppen lite chockad i ”klimakteriet” – tur det finns så otroligt bra mediciner idag.

Att ta bort livmodern – trots att jag väntade o var envis att säga nej – var något jätte bra på flera sätt. Delvis piggare o orkar mer, blodvärdet ligger runt 100 i Hb, konstant nu. Håller bara lite koll på det då o då för att vara säker att det inte sjunker – antar att det sitter ifrån den tid då jag måste kolla ofta.
Jag slipper ha dom där dagarna av smärta, det är nog det skönaste av allt. Veta att jag slipper dom dagarna helt nu. Att slippa blöda är också skönt, mest sådär jätte mycket, man slipper ha det ens i tanken när man planerar saker.

Så har du ont när du har mens, har du stora blödningar, kanske dags kolla upp om orsaken är myomer? Och är det tal om att ta bort livmodern, du har dina barn eller åldern där det inte är in tankarna längre – var inte lika dum o envis som jag – gör operationen så fort du kan – livet blir så mycket enklare att leva.

Man kan gärna dela upplevelser med varandra – att man förstår varandra i oliks sjukdomar eller skador man kan drabbas av. Det är ett sätt att ventilera sin egna oro eller bara få mer information om något man själv kanske ska göra från någon som gjort samma sak. Men man kan aldrig jämföra på det sättet att jag är sjukare än dig för jag har så stor eller skars upp si eller så…. Alla är vi unika, alla operationer är unika, allas läkning är unika. Så det finns inget som säger att det som ser litet ut är det ”minsta” eller tvärt om. Man ska visa respekt mot varandra o förstå att allas upplevelser är personliga…. Det här märker jag så mycket av nu när jag kommer i kontakt med så många människor med så olika livsöden gällande sjukdomar o skador. Hur olika kämpar glöden är, ja hur dom upplever allt som sker dom. Framför allt glädjen över all ny teknik som finns som gör saker lättare i allt det svåra man går igenom.

Och en sak har jag lärt mig, det är att personer som mer bara informerar om det dom går igenom, berättar rakt upp o ner mest utan direkt gnäll (märker av det privat, på nätet o i jobbet) – är oftast, ja nästan alltid dom personer som genomgår dom jobbigaste sakerna….
Medan dom som gärna gnäller, gärna berättar i detalj om saker, hur ont dom har eller hur hemskt det är – mest egentligen vill ses, få bekräftelse att dom syns o dom vet inget annat sätt än det här med att få andra att tycka synd om dom.

Ha en underbar onsdag!

Ja då sparkar vi igång midsommar helgen á la 2015. Härligt, jag gillar helger man kan fira lite extra på. Med lite tradition, men jag stressar inte ihjäl mig i en hets i att följa någon mall – att man måste vara bästa, göra på största sättet…. Nej jag gillar att man helt enkelt har sin egna lilla tradition, sitt egna sätt att fira. Behöver inte vara i närheten av något  ”måste” eller  ” som alla andra”.

Själv tillbringade jag den första tiden av midsommar i samtal med min älskling – att få höra att jag saknas gör mig varm i hela kroppen, önskade att jag kunde krypa ner nära, nära o få somna så. Men det är snart dags att få göra det. Njuta av närheten, både känna hud mot hud, höra andningen i nattens tystnad. Nackdelen med att bo lite långt ifrån varandra – men tur det finns buss o tåg samt en gullig vän som lånar ut sin bil *ler*

Och det är just det jag fått göra imorgon, låna hennes bil. Så ganska tidigt far jag iväg… eller rättare sagt vi – det var fler som ville följa med, inte missa tillfället. Självklart hoppas vi nu att det går att svänga in vid Litslena o köpa någon kartong havrebollar, o självklart några jordgubbar också till midsommarfirandet.
Tar o firar lite uppåt, hoppas att vädret är lite snällt mot oss i år. Uppehåll o lite varmare än förra året. Sen kan det regna hinkvis med vatten, blåsa småspik o bli svinkallt på kvällen/natten, för då ska jag jobba o vill ha massor att göra *ler*

Igår kom det med posten efterlängtade läderhantverk – jag är enligt min älskling lite för detaljpetig *ler* - tja jag vet vad jag vill ha o beställer jag o ska få det enligt mina önskemål så ja då är jag petig o blir lätt missbelåten. Men det var ändå jätte skoj att äntligen få dom, o får jag bara smälta lite att vissa saker inte är helt som jag tänkt mig så kommer jag bli jätte jätte nöjd. Vet att älsklingen kommer gilla båda hantverken när han får se dom i helgen.
Jag fick ialla fall lite inspiration att prova på själv, göra någon liknande helt själv, få allt precis som jag själv tänkt mig. För jag vet också att det är grymt svårt för andra att förstå vad det är man menar, vad det är man ser inom sig o sen förklarar med ord. Dom tar orden o omvandlar till en bild, som är utifrån vad orden innebär för dom i just den situationen.
Ska man få det exakt som man vill får man göra själv – om inte annat så kanske man blir tyst o snäll o uppskattar mer när man vet hur svårt det är att göra *ler*.

Anmält mig till ytterligare en kurs – hej o hå kommer ha massor att göra framåt, men det är bara skoj. Känner mig peppad o stöttad i det jag har som mål framåt.

Nu ser jag dock mest fram emot nästa vecka, ledig, koppla av, massor o massor av närhet av alla slag som finns *ler*….