Så känner jag mig just nu – helt naken utan något som helst ”skydd” runt mig o ingen som helst ork att skyla mig. Det finns ingen ork kvar nu, sista timmarna nu i natt eller ska man säga tidig morgon gick jag nog som man säger på ”ångorna”. Har ingen som helst aning om hur jag tagit mig upp o ner för trapporna sista vändorna. Men jag är inte riktigt klar, det finns några omgångar att gå upp o ner kvar i bilen. Men jag orkade inte ens titta åt lådor eller kassar utan bara ställde bilen straxt efter kl 6 o tog med så mycket jag kunde. In i duschen o nu sitter jag här o känner mig helt avklädd. Känslomässigt då alltså, det är väl så nä musten går ur en så totalt o man tagit ut sig mer än man egentligen orkar.

Sitter o tittar på en skylt som av någon anledning finns uppe o inte nerpackad… läser orden ”Jag förtjänar det bästa!”
Ja så är det ju, det gäller bara att inse det själv, att älska sig själv så mycket att man inte tar det lilla man får, för man tror inte man är värd mer… men det är man – ALLA förtjänar vi det bästa – eller nja, ska jag vara ärlig så ljuger jag när jag säger alla, för det finns dom som inte alls är värda ens ett uns av något…

Men helt klart är det bra ord att ta till sig, att ha som affirmation, eller hur.

Sitter o småfunderar – sy egna kuddar o stoppa, så man får dom precis i den storlek, form o fasthet man vill…. Hmmm ja det kan finnas med på ”att-göra-listan”, som att prova armstickning, som att äntligen ta mig tid o göra smycken. Eller prova på scrimshaw, mixed media … ja ja jag vet jag kommer inte ha tiden till att prova allt, men det är skoj att ha det som framtidsplaner ”det här ska jag prova på”.

Igår hade jag ett arbetspass som mest innefattade att montera i o ur barnstolar av olika storlekar. Det är väl inte så ofta man gör det – någon gång i månaden. Nu fick jag göra det till 3 kunder – för en var det att hämta en liten nyfödd bebis o köra hem mamma o barn. Senare på kvällen var det en mamma med en söt 1 åring som charmigt räckte armarna till mig… jag som inte gillar barn o dom inte mig *ler*.
Fick också montera in en av varje storlek av bilstolar i en storbil, babyskydd, barnstol o kudde…, 3 barn i olika åldrar o föräldrar som missat en anslutningsbuss….
Äldsta, en grabb på ca 10 år, så imponerad han blev av bilen – han gick in i den o bara spontant säger ”ohhh vilken fin bil, vad fin din taxi är”.
Sen när jag startade bilen, för det var ju vår ”party-bil” så tändes ju taklamporna upp – blåa o vita. Behöver jag säga att det blev populärt *ler*…
Under resans början hör jag hur han sitter o tittar på sina pokémonkort – pratar om dom med lillesystern. Så säger pappan att dom är lite tråkiga enligt sonen, för båda föräldrarna har gamla mobiler som man inte kan surfa på. Så grabben brukar låna deras vänners mobiler o kika lite då o då.
Då frågar jag honom vilken är hans bästa pokémon, han svarar vilken som jag inte kände igen, så jag säger att den finns väl bara på korten o inte i mobilspelet… Nej det var så svarade han. Då tar jag upp min mobil o frågar om han vill kika på min??
Ohhh ja fick han.
Sen så tittade han o lillesyster o mamman. Jag hör hur han tittar o ser vissa djur o lyriskt säger åhhh, och titta åhhhh – sen hör jag hur han säger – titta mamma den här katten en Meowth, den kan man evolve, det är då dom blir större.
Då säger jag att han gärna fick evolve, fanns det att göra det så fick han. Jag vet att det inte är någon jag direkt något jag sparar för att göra något speciellt med.
Och så glad han blev, det hade han aldrig fått göra eller se, inte lilla syster heller. Även mamman var delaktig o tittade. Så lycklig han var när han sen artigt tackade o lämnade tillbaka min mobil.

Det känns så härligt när man kan göra någon så där otroligt lycklig med så otroligt lite – för mig var det just lite – bara öppna spelet o låta honom titta o få prova göra något han inte gjort tidigare. Och sen märka hur otroligt glada o snopna föräldrarna var över att han fick låna o titta.
Få ett varmt tack, att en resa som ju börjat fel, trasslat o känts jobbig – inte lätt åka kommunalt med småbarn om det börjar trassla om anslutningar missas. Det är inte ens skoj som vuxen… Men att sen sista biten känna att det här blev ju riktigt bra, det här blev istället en så positiv sak så det var värt det struliga *ler*… sånt värmer.

Sen att komma ut dit dom skulle – wow, att bo så, ja sommar, kanske inte vinter *ler*…. Men så vacker så otroligt härligt – jag njöt av naturen o småskrattade åt stentroll som stod vid vägen.

Så visst – visserligen är det jobbigt just nu (tänk att det kan vara så jobbigt att rensa ur materiella saker, det är ju just bara saker) men det finns också för mycket glädje mitt i allt eller nej jag säger såhär istället – det finns för mycket glädje för att låta det där lilla området på ena kanten, som just nu är framträdande, att få förstöra helheten. Snart märks den inte, snart är den bara ett avlägset minne… Det är som när något helt nytt får sin första repa, kantstöttningen, missfärgning… hur litet det än är det där första märket så syns det – det är stort som en elefant, o det syns, alla måste se det, för det är ju det enda som syns. Sen så går det lite tid, o det kommer någon lite sak till o då helt plötsligt är inget framtränade, det finns där, men det stör inte….

Idag lyser solen denna morgon från en ljusblå himmel – jag ska äntligen krypa ner o sova… för det måste man göra också säger dom.

Sov gott