Direktlänk till inlägg 23 juli 2015

När barn håller saker hemliga för en förälder ….

Av Svensson Svensson - 23 juli 2015 06:41

Det här en sak som förvånar mig, att det ens sker. Min tanke är då vilken kontakt har dom då egentligen med den föräldern. Då o då kommer man i kontakt med situationer där det här blir så klart o stort. (tänker då på barn som är yngre o bor hemma - alltså inte stora barn som flyttat hemifrån)

Jag tänker lite på mina barn o hur dom varit – att visst kan dom hålla saker hemliga först, direkt när något sker – för att någon ber dom eller för att det är något som berör dom själva. Men det går bara att hålla det här ”hemliga” för en kort stund. Sen så kommer det alltid fram i någon situation – när man pratar om något – det kommer ”när vi gjorde det, eller när vi var där…” o kanske andra saker som gör att man förstår som vuxen att oj nu sägs något dom hållit hemligt ett tag.
Mina barn lärde sig snabbt att det var ingen mening med att ens försöka undanhålla saker för mig för jag visste antagligen redan eller fick reda på ganska snart – lika bra berätta själva.

När deras pappa o jag var precis på slutet av vårt äktenskap så skedde saker som han inte ville skulle avslöjas till mig – jag var borta en helg… han träffade en kvinna…. Tror ni mina barn var tysta om det??? Näää det är klart dom inte kunde, inte så att dom kom direkt o skvallrade – men det tog bara någon dag så berättades det att han varit iväg…. o setts skjutsa hem den här kvinnan.

Och det är väl så jag inbillar mig att barn agerar, kanske inte skvallrar direkt men att det liksom läcker ut ändå när dom pratar. Speciellt om dom har en bra kontakt med sin mamma (eller pappa om det är tvärt om) dom kan inte hålla hemligheter då.

När barn hamnar i situationer där det finns saker som inte ska fram till den andra föräldern – t ex pappan träffar någon, o även när barnen är hos honom. Vad för kontakt har barnet med mamman om det inte någon gång läcker ut något som gör att mamman förstår….

Det här är något jag upplevt själv, o jag kan inte låta bli att undra – hur var kontakten mellan ”son o mamma” egentligen… eller någon av barnen. Nu hade föräldrarna flyttat isär, så det var inget att pappan smet iväg o tog barnen med för att träffa en älskarinna eller så… Det var väl mera så att äktenskapet var slut även om skilsmässan inte var startad, dom hade flyttat ifrån varandra. Mamman hade lite svårt att acceptera riktigt att det var som det var… eller så var det mer svårt att acceptera att pengar som fanns försvann samtidigt med honom.... dom hon länge hängt kvar för att få ta del av.

Hur som helst så umgicks vi alla, vi två o barnen, hans o mina – o vi gjorde saker tillsammans – ändå så sas aldrig ett pip, det andades inte ens något som mamman kunde ana något om. Nu var det så att inget var hemligt eller ens att pappan bad barnen att inte berätta… Det var mera ett eget val – att inte berätta något, att inte ens prata om vad som gjordes hos pappa.

Det här är något som jag ofta funderat över – vilken kontakt finns där då mellan mamma o barn? Det kan absolut inte vara någon bra relation ialla fall. Inte som jag ser det. Och varför sker det ens, att dom inte berättar för henne något alls.
Inte heller hans mamma nämnde att hon träffat mig – det var som att ingen ville kommunicera med mamman, ingen ville berätta något alls. Där vet jag att det inte direkt var för att inte göra henne ledsen – nej det var av helt andra anledningar…

Men visst är det lite sorgligt att en mamma har så dålig kontakt med sina barn att dom håller saker hemliga för henne – jag undrar då hur hon agerat o reagerat under deras uppväxt för att det ska bli så.

Jag är otroligt glad över hur min kontakt med mina tjejer alltid varit – visst vi har haft våra duster av olika anledningar – o vi har ”surat” var o en på sitt håll någon dag. Men sen går det inte längre *ler*….

Småprat, Tankar, Funderingar, Värderingar, Ås

Dela

Carina

23 juli 2015 07:43

Skulle mina barn hålla tyst om något, så att jag känner att det blev som en hemlighet. Då skulle jag bli ledsen och undra över min roll som mamma, var hade jag misslyckats. Jag tror som du skriver att barn läcker ur sig saker som de varit med om. Och det oavsett om det är saker som någon bett dem hålla tyst om eller inte. Det kommer fram för barn tänker inte i längden att det var hemligt.
Så avstår de från prata om saker som skett, det de gjort, då måste man som mamma fundera vad som gått snett.

Svensson Svensson

23 juli 2015 08:14

jag skulle också undra över samma sak, vad blev fel o varför?

Alvis

23 juli 2015 08:39

Hej! Vilken jättesöt och läsvärd blogg du har, Verkligen! :)

Kika gärna in på min blogg och lämna en kommentar eller två.

Vem vet, min blogg kanske är något i din smak? KOLLA GÄRNA!!

Ha en bra dag, Kram! ^^

http://PeaceOfLove.bloggplatsen.se

23 juli 2015 14:04

Ja jag hoppas att mina barn har det förtroendet för mig, så att de känner att de kan berätta oavsett vad det gäller.
Jag hoppas och vill själv tro att det är så, för mitt mamma hjärta skulle verkligen gå i tusen bitar om man en dag får veta att det inte är så.
Men man kan ju också tänka som vuxen att tex inte sätt sina barn i den situationen där de ska "tänkas" hålla tyst gentemot den andre föräldern.

Inredningsidéerna haglar

Kommentarer (0)

Av Svensson Svensson - 2 december 2019 21:00

ner över mig - jag vill göra det, jag vill ha så, det där var snyggt, hur ska jag göra om det där mer personligt o "jag"... Det är verkligen skoj att låta kreativiteten flöda, ta in idéer spotta ut dom i massor, ändra, vända vrida, hitta nya l...