Jag gillar inte att vara frustrerad, jag gillar inte att känna en inre oro där jag inte kan koppla av. Jag har lätt för att bara vara, göra inget, läsa eller pyssla hemma med något. Men det är allt annat än lugn o ro inom mig just nu. Det är kryp o oro, det är en frustration inom mig som jag inte blir av med…

Jag har promenerat för att kläcka ägg i pokemon, jag använder circle pro lite då o då, tills jag är trött o inte orkar fokusera så att det blir rätt… ja för att ta upp några saker som jag gjort sista dagarna…

Jag är less, vet bara inte på vad o då är det svårt att göra något åt det… jag har mina aningar om vad som gör att jag känner såhär. Jag känner mig på något sätt maktlös, jag vill, jag vill göra… men lite svårt att göra ensam, det är inte min grej… det blir aldrig bra att göra det ensam heller – för min del alltså.

Nu är det inte heller en sak som gör att jag känner såhär, det är två, två saker där den ena gör att behoet av det andra blir än mer påtagligt…

När jag började läsa ”Hångla mer” så var det ord där som inledning, en fråga – ”Hur vill du ha ditt liv?” Dom här orden, fraserna – det är två – ja även dom två… passar bra in på sakerna som är två dom också, eller hur? Men dom här orden, med sina frågor kom tillbaka till mig just nu ikväll när frustrationen kryper i mig…

Det ena:
”När någon i din omgivning känner sorg, vill du sitta och tafatt hålla din hand på personens axel, säga något intellektuellt och bjuda på något sött och äckligt för att få dem att tänka på något annat?
Eller vill du låta dem omfamna dig så att du kan ta emot deras tårar och deras smärta?”

Nu tänker jag självklart att ”någon” är någon som står mig nära, någon jag bryr mig mycket om. Och då är svaret lätt, jag vet vad jag vill då… o jag vet vad jag vill få när jag känner sorg, när jag vill gråta, när jag känner smärta…

Det andra är:
”Vill du småpussas och säga något intellektuellt och bjuda på geléhjärtan eller vill du hångla dig svettig och fullkomligt förlora dig i din partner?

Samma sak där lätt svar…. Kan man få börja med att få några geléhjärtan, småpussas lite för att sen låta det övergå till att man förlorar sig fullkomligt i varandra?

Så kort svar på frågan: ”Hur vill du ha ditt liv?” blir – fullt ut, med passion i allt jag gör. Jag vill ta vara på resten av livet, jag vill uppleva, jag vill ta mig an utmaningar, jag vill planera o genomföra drömmar…
För lite mer än 3 år sedan hade jag sagt att det där vill jag o kan jag göra ensam, som singel. Och visst även idag så vet jag att jag kan göra det ensam – men idag vet jag att jag inte vill göra det ensam. Jag vill ha någon vid min sida att göra allt det där tillsammans med. Att njuta av livet tillsammans.
Livet är för kort för att slösas bort.

Så då var frågan ”Hur vill du ha ditt liv?” besvarad – fullt ut, passionerat tillsammans med någon.

Men då kommer nästa fråga, ”Vem vill jag dela mitt liv med?”  - inte nu så att jag menar vem i meningen en viss namngiven person – utan mer vem i meningen vilken typ av man, hur vill jag att min partner ska vara, han som jag vill dela mitt liv med.

En sak har jag lärt mig under alla åren jag varit singel – alla åren jag pratat med mina vänner av båda könen som letat efter en partner, gått på minor, blivit sårade eller dom som hittat rätt… Ja för dom finns dom också, som ”lärare” till hur man ska göra för att hitta sin rätta partner.
Det jag har lärt mig är att sålänge man inte kan svara på följande frågor, så kommer man inte heller kunna hitta den rätta för en själv, man kommer bara hoppas o gå på minor.

Alla frågor är på något sätt sammanflätade, man kan inte riktigt veta (svara på) den ena utan att också få med dom andra. Allt hänger ihop.
Det här ordspråket som säger att man måste älska sig själv innan någon annan kan göra det – ja det stämmer. Det är först när man själv vet vem man är, vad man vill – som man är trygg nog att kunna vara en bra partner. För det är ju inte bara det att hitta rätt partner, man ska vara rätt o en bra partner också. Alltså inte bara få, utan även ge. Det är så ett bra förhållande byggs upp o blir hållbart.

Nu tror inte jag personligen att man kan ha 100% svar på alla dessa frågor som har med ”livet” att göra. Saker förändras, jag förändras – utvecklas – men man kan ha svar som är en bra grund, det som inte ändras, svar som ger en trygghet i vem jag är, vad jag vill… kanske svar till 80-90% - resten ska få vara obesvarat för utrymme att just utvecklas.

Så en bra start är att fråga sig själv – Vem är jag? och Vad vill jag?
Nu behöver inte det här vara så invecklade eller djupa frågor som man kanske först tänker när man läser dom. Det kan vara så enkelt som att veta om jag är en person som vill ha djupa samtal, har jag humor, är jag vårdande, är jag en person som vill vara en del av tvåsamhet eller är jag en mer självständig person som värdesätter min egen tid mer än tiden tillsammans med någon. Vad vill jag? Är karriären viktig, vill jag lägga min tid på att träna eller någon annan hobby. Vill jag göra saker ensam eller tillsammans?

Svaren på dom där frågorna smälter ju också in i svaren som frågan – vad jag värdesätter – ger. Om jag värdesätter egentid, pengar, hälsan, resor, boende, standard… vill jag vara ute i svängen o umgås eller är det viktigare att få tid hemma o koppla av… Som jag ser det så alla dessa svar kan vara svar på alla dom där tre frågorna – så hårt är dom sammanflätade, som jag ser det.

Den fråga som jag tror många missar och som kanske är den viktigaste – att inte bara se vad jag vill ha, vad jag behöver… utan se vem är jag o vad kan jag ge till min partner. Är jag en person som vill bli omhändertagen, är jag en som vårdar – vill jag ha o ge på samma nivå…

Jag vet idag vad jag vill, jag vet nog ganska säkert ”vem jag är”… jag är också trygg i vad jag vill ha för egenskaper/personlighet hos en partner o vad jag kan ge i ett förhållande.

• Jag tänker aldrig vara någons tidsfördriv igen, tills något ”bättre” dyker upp. Vara någon som boostar för att den andre ska klara sin vardag, tills någon ”bättre” dyker upp.
  
  
• Någon som vill mig väl, som finns där för mig i alla lägen, precis som jag finns för den. Inte bara när allt flyter på utan även när det blåser stormar.
  
  
• En person som vet sina egna fel o jobbar på dom. Att personen känner sina rädslor utan att vara fast i dom. (Ingen vill vara tillsammans med någon som är rädd för ensamheten, hur ska man säkert veta att personen valt mig o inte bara någon för att slippa vara ensam)
  
  
• Jag vill ha en person som är balanserad i sitt humör och inte far upp o ner i sitt humör. Att det finns en trygghet på insidan. Inte någon som är emotionellt obalanserad, som man inte riktigt vet på vilket humör den kommer vara på – för sker något under dagen, i personens liv så kan den inte på ett samlat sätt inte med massa drama…
  
   
  
  
  
• En person som behandlar andra respektfullt.
  
  
• Och som är medveten om att perfektion är en illusion. Att förstå o känna empati för sina egna o partnerns brister o sprickor. Kunna se att det är även den delen i våra sätt som gör att vi är den vi är, se skönhet i imperfektionen.
  
  
• Att det finns humor, att man kan skratta tillsammans. Inte humor som att skoja bort saker. Utan kunna skratta tillsammans – att skratta till är något vackert, det är afrodisiakum av hög grad. Det gör att allt blir mjukare o mer positivt.
  
  
• Förmågan att lyssna, viljan att försöka förstå varandra. Prata uttrycka sina känslor o tankar, kunna kommunicera för att lösa olika saker som kommer i vägen på livets resa. Att kunna handskas med konflikter på ett ”mjukt” sätt – att ingen av parterna ska köras över eller känna att den behöver backa undan, eller att man hela tiden, varje gång ska ha rätt ”no matter what”. Kunna kompromissa!
  
  
• Jag vill ha någon att planera saker tillsammans med, se fram emot saker tillsammans med, uppleva saker tillsammans med, prova nya saker, utmanas tillsammans med.
  
  
• Jag vet idag att jag värdesätter tid man har tillsammans, att egentiden inte ska vara den viktigaste på fritiden utan det är att göra saker tillsammans. Att man är delaktig till en viss del i varandras intressen. Jag vill leva tillsammans, inte parallellt för att ha någon…
  
  
• Någon som är lika villig att lära känna mig, mitt sätt, mina positiva sidor samt negativa sidor – så att han förstår mig o vad jag behöver. Liksom jag vill lära känna honom på samma sätt… veta när man ska ge en spark i baken eller när det är en kram som behövs, veta när tystnaden räcker eller när man ska lirka ur vad som finns inombords o bubblar.

Jag vill ha passion, jag vill bli sedd, hörd, förstådd. Jag vill kunna skratta o gråta tillsammans. Jag vill ha romantik, uppvaktning, erotik, sex, ömhet, överraskas. – det jag vill ha, vill jag få ge. (o det ska uppskattas att få) 

Visst låter det lätt?? Det är ju så alla vill ha det… ändå är det så svårt. 

Hur vill du leva ditt liv?
Lever du det som du vill eller…??? För att leva det liv du vill krävs det små förändringar eller stora val som ändrar allt???

Denna helt underbara engelska serie, med damen i förorten som vill vara överklass. Jag såg serien mycket förr, sen såg jag en del av en slump härom natten. Så jag skrattade, det är en bra serie. Den är sådär lagom fånig o så tyspiskt ”icke amerikansk”. Antar att det är olikheten med just alla amerikanska serier som gör att man gillar engelska serier. Framför allt humorn är så totalt olika.

Hyacint Buckets som envisas med att uttala efternamnet uttalas som Bouquet [bokej], för det låter finare, mer överklassen. Jag kan inte låta bli att småskratta åt hur otroligt tunnelseende hon är, hur hon inte märker hur folk runt henne himlar med ögonen o försöker undvika henne. Hon gör dom mer eller mindre ”galna” på olika sätt… Men samtidigt är hon ju så oförarglig på ett sätt, men så okänslig för alla andra runt omkring sig.

Det är en sån där lagom serie att kika på när man vill ha något att göra, men inte orkar engagera sig i något som har en handling där man måste ”hänga med” utan man kan bara slötitta. Det är ju aldrig någon direkt annorlunda handling i just Skenet Bidrar, för varje del har i stort sett samma handling.

godaste godis jag någonsin ätit - tänk det är inte ens choklad!!!!

Det är dessa Ginger Chew - dom kallar det för kola, vet inte om jag hade kallat det så, men visst det är lite segt, lite kola-likt, men kan också liknas vid t ex winegum. 

Oavsett - dom är bara för goda.... okey, man ska gilla lite sting, lite starkare smaker annars är dom helst fel. Men det är helt naturligt godis så inte nog med att dom är goda, dom är "nyttiga" för att vara godis *ler*.

Prova dom här   

Läste något om det här med kärlek, att älska, att hålla kärleken levande i ett förhållande så att det inte dör. Det är något som inte bara finns där, det är som muskler, man måste jobba lite för att få dom, upprätthålla dom annars försvinner dom… men gör man det på rätt sätt så är det inte annat än trevlig, skön sysselsättning. Jag kan bara hålla med, det är inte det här disney eller romantiska filmer/böcker som är verkligheten, det där när allt är underbart o svävande hela tiden.
Det finns ingen magisk formel för att få evig kärlek, så där som man kanske önskar sig. Men är orealistisk o letar man den kärleken kommer man få leta, byta partner, leta mera o aldrig hamna i det där man kanske söker – den äkta starka kärleken o gemenskapen med en partner.

Den verkliga kärleken, att älska, den där som växer fram efter förälskelsen, när vardagen kryper in i livet. Då när man fortfarande ändå känner samma pirr, passion för sin partner, en djup värma av att ha personen där vi sin sida. Det är inte dom stora sakerna – nej det är dom små små detaljerna som kanske kan ses oviktiga men som ändå just är basen och sakerna som säger ”jag älskar dig” på ett äkta sätt.

Det är så detaljer som att kramas, kyssas, vara nära, lyssna på varandra, prata med varandra, planera tillsammans, hjälpa varandra, stötta varandra, peppa varandra, sova tillsammans, se på film, spela spel, gå hand i hand, att man vill vara nära även om man inte gör saker tillsammans, att man vill träffas om så bara någon kort minut  – saker som man gör utan att tänka på som det där som säger ”jag älskar dig”, ändå är det just dom sakerna som säger det på bästa sättet.

Det är dessa små saker, små gnistor som håller lågan vid liv när vardagen är där. Det är det är kärlekens verkliga storhet.

”Till slut kommer du märka att de små sakerna alltid är de viktigaste. De där konversationerna klockan tre på morgonen, de spontana leendena, de där förödande fotona som får dig att skratta, dikterna som får dig att gråta. Böckerna som ingen annan känner till och som blir dina favoriter, en blomma du sätter i håret, en kopp kaffe du dricker när du är ensam… Det är vad som verkligen är värt besväret; de små sakerna som väcker stora känslor”.

Utdrag översatt från ”Entre letras y cafeína” (Bland ord och koffein)

Kärleken skapas varje dag med detaljer, uppmärksamhet och ibland med mod… Att älska innebär att vakna upp varje dag med bara en person i tankarna, att göra denna person lycklig, ta hand om personen och att göra honom eller henne glad.
Verklig kärlek är inte perfekt men har ärlighet, förtroende och respekt som utgångspunkt.

Det är exakt så jag ser på kärlek, på det där jag vill ha… det är passion, det är spontanitet, det är gnistor – då o då, men livet fungerar inte så, att allt är på topp o full fart hela tiden – livet, vardagen är den största tiden ändå… o då måste det finnas andra saker som gör att kärleken man har är äkta, den håller, det är det man känner i dom små detaljerna som är vardagen… kommer inte detta naturligt, eller fallet bort helt så … ja då var det en förälskelse eller någon annan anledning till att man försöker hålla igång en relation… Visst så får man också lägga lite manken till ibland att hålla igång vissa saker som lätt tas förgivet när vardagen ramlar in o tar över. Men det ska inte vara jobbigt, det ska vara enkelt o naturligt ändå, även om man får tänka på det, att hålla igång det.

Det finns fem grundstenar som de flesta långa förhållanden har gemensamt. Det är punkter som gäller åt båda hållen, det är viktigt att påpeka för det finns så många förhållanden där man blundar för verkligheten.

Dessa grundstenar är:

Beundran
I stabila och långvariga relationer uppskattar man den andra personen på ett positivt sätt. Man uttrycker sig inte illa om sin partners egenskaper om man inte först har tänkt till ordentligt och säger det på rätt sätt.

Man är ett team
Det viktiga är att uppskatta relationen som ett ”vi” istället för ”du på ditt håll och jag på mitt”. Det leder till en logiskt slutsats, att båda parterna är ansvariga för relationen. Man planerar tillsammans, man kompromissar tillsammans.

Djup kunskap om sin partner och relationen
I långvariga förhållanden vet man hur man väcker sin partners intresse. Man uttrycker sig även öppet och utan att vara rädd. Man vet vad den andra tycker om, inte tycker om, hur den reagerar. Man har lärt sig varandra o förstår varandra o sin relation.

Man lär sig av svårigheter
I långvariga relationer pratar man igenom och överkommer svårigheter tillsammans. Man sopar inte saker under mattan, eller låter saker bero. Man diskuterar, man vill veta hur den andra känner o tycker. Att överkomma svårigheter är att länkas samman ännu mer i kärlek.

Acceptans
De är medvetna om att det finns svårigheter man kan överkomma och andra inte, och de har lärt sig att leva med det. Faktum är att det verkar vara till fördel att vara olika, och inte en nackdel.

Man behöver inte söka efter en perfekt kärlek, utan efter en riktig kärlek som är enkel och givande.
Att ha en bra relation innebär inte att man aldrig bråkar, utan att man kan reda ut skillnader och leva med dem som man inte kan lösa.

Jag gillar verkligen det här uttrycket att det är den riktiga kärleken man ska hitta, den man ska söka efter. Inte den perfekta, inte den som är som i sagorna/på film. Utan den där kärleken som är så enkel, som känns mellan en själv o den andra personen även till vardags, den som håller i sig, den som gör att man inte vill vara ensam, den som får en att skina upp o le bara av att höra rösten…

Ja nu är jag helt såld - av en slump så får jag se en bild på ett hästhuvud som "flyter" i luften, drickandes vatten ur en fontän. Det var en så vacker bild att jag bara var tvungen att forska vidare vad det var. 

Det visade sig att det är en brittisk konstnär som heter Nic Fiddian-Green som gjort detta otroliga konstverk. Och han har gjort flera - jag är tagen o bara sitter o njuter av bilder.

Just det här huvudet står tydligen i London, vid Marble Arch men var för en tid flyttadtill Daylesford, Gloucestershire, hemma hos Sir Anthony o Lady Carole Bamford (ja lika bra få med allt *ler* )

Han gör huvudet större eller mindre än den verkliga storleken o vem skulle inte vilja ha en liten damm, fontän på tomten med detta huvud som kommer ner från skyn o fridfullt dricker vatten??? Nja kanske inte i denna kolosala storlek - men ett lite skulle jag inte tacka nej till *ler*

http://www.nicfiddiangreen.com/

https://www.sladmorecontemporary.com/nic-fiddian-green-store

För någon vecka sedan så fanns en utmaning på en av bloggarna jag läser – det var att beskriva sin personlighet. Jag antog inte utmaningen direkt – jag tänkte att om jag beskriver min egen personlighet så blir det bara utifrån hur jag uppfattar mig själv – vem vet kanske det är så att andra uppfattar mig på ett helt annat sätt. Så jag frågade mina barn, mina vänner, några kollegor samt något ex slank med också *ler*

Om jag själv skulle beskriva mig själv, min personlighet med 5 ord (för det var 5 ord man skulle använda) Så skulle jag säga att jag är en omtänksam, lojal, tålmodig, tänkande o obstinat kvinna men humor – fast det där blev ju 6 ord *ler*, men vad gör det.

Vad tycker då dom jag frågade – vad hade dom att säga som jag sen kan sammanfatta hur folk utifrån ser mig, min personlighet. Vilket kommer bli fler än 5 ord det med, även om jag bad om max 3 ord… men tycker att det var väldigt ”lika” syn dom har på mig – känns tryggt då har jag inte för många masker på mig i olika situationer eller med olika människor som jag umgås mycket med o tycker om.

Omtänksam/vårdande/ömsint/kärleksfull – snäll/vänlig – rolig/påhittig – lojal/lugn – genuin – principfast/integritetsstark – analyserade – inåtvänd/hemlighetsfull.

Intressantast för mig var faktiskt att se vad olika saker kom ifrån… o vet ni, jag tycker det här var otroligt intressant o jag ska ta med mig dessa ord, om mig, min personlighet i min vidare personliga utveckling – för det är något man gör konstant, dagligen utvecklas man, lär man sig saker om sig själv, man ser saker man vill förändra eller förstärka… 

(fundera, tankar som far, bolla o pysa ur sig)      

Jag har fått höra att jag analyserar saker för mycket – kanske, kanske inte. Men det är väl så att man börjar göra det i vissa situationer för att inte hamna i något man lovat sig själv att INTE hamna i igen. Man ser på signaler man får mot varandra – för det sker, att en person ger olika signaler o om man själv inte ”vill” se något så väljer man att inte se dessa o istället bara se dom signalerna som ”passar”

Sen vet jag inte om det är vi tjejer/kvinnor som analyserar mest eller om det är så att jag mest pratar med tjejer/kvinnor o kommer då i kontakt med det här att analysera, bolla olika saker fram o tillbaka, samt att få frågor som man vill ha besvarade. Då kommer vi med för många frågor, genomtänkta frågor där det redan finns följdfrågor oavsett vilket svar man får. Har man sen också lite erfarenhet så känner man igen svaren, ursäkterna o sättet att agera. Vilket gör att det är svårt att hitta bra kryphål, eller ett bra sätt att svara, o det blir att den andre känner sig lite tagen på sängen…

Jag pratat med mina väninnor om just detta, inte bara en gång, utan ett samtalsämne som vi tar då o då – är jag ensam om att tänka o analysera. Men nej det var jag då verkligen inte. Det visar sig att alla mina väninnor faktiskt gör precis lika, vi tänker en hel del på saker, runt, runt, vilket gör att man ser saker från olika vinklar. Vi bollar med varandra o hjälper varandra se från andra vinklar, så att man inte låser fast sig i en o samma sak.
Det behövs, för att som oftast kunna bara släppa saken, för man märker att man reagerat spontant med någon gammal rädsla, som har ett lite för starkt grepp om en. Man reagerar utan att tänka till. Så när man fått tänka, fått analysera vända o vrida lite på saken så blir man lugn igen o ser att man reagerade utan att man egentligen behövde.

Så finns det vissa gånger som man kommer på att det var bra att analysera lite för att dom här nya vinklarna visade på andra saker som man också vill ha svar på. Man kan inte bara släppa det.
När detta sker så är det också bra att fråga, diskutera o ta reda på vad som gäller, får svar. För soppar man under mattan nu så kommer det ligga där o växa o en vacker dag vara större än själva mattan som täcker o då exploderar det istället.

Det gäller bara att inte ställa frågorna man vill ställa eller tala om det man vill tala om när man är mitt uppe i en känslomässig röra, utan det ska göras när man som det så bra heter ”sovit på saken”. Man är lugnare, man kan då samtala, o det är viktigt. För om man brusar upp, inte har ett samtal så får man för det första inte sagt det man vill ha sagt på det sätt man vill ha sagt – o den andra kommer inte heller lyssna. Får man svar så är man så upprörd känslomässigt att det inte ens är säkert att man klara av att lyssna på svaret på det sätt svaret sägs. Man hör det man tror sägs, det man är rädd för att höra eller det man vill höra.

Det gäller att man har lugnat ner sig, så att man kan samtala, lyssna på den andra på rätt sätt. Ta till sig det som sägs inte det man tycker eller tror sägs. Oj aj, detta är något som kan vara jätte svårt, något man får öva på. Och jag personligen tror att det är något viktigt i olika relationer – en partner eller nära vänner – att man kan göra detta. Lyssna på varandra på rätt sätt. Reda ut saker direkt, inte låta det ligga o gro.

Så detta med att analysera, tänka kan både vara till något gott, som till något mindre bra. Men uppstår frågor så är det nog det bästa att man får ställa dom. Sen är vi ju alla olika – en del behöver prata, diskutera, dela, bolla, få tips, råd, stöttning. Andra behöver det inte alls utan är mer inbundna. Jag tror att man dras till samma typ av människor – både som nära vänner o partners. För det är då man trivs som mest. Även om olikheter kan vara trevligt, men inte för stora… Kanske är det just därför som jag o mina väninnor har samma sätt, vi analyserar o funderar – bollar, petar på varandra, ger nya vinklar, när det behövs… för att vi är lika, vi trivs tillsammans, vi förstår varandra utan en massa förklaringar.

Vi vet att man ena dagen kan vara upprörd, gråta o kräkas ur sig massor, men att det är just bara det där att man behöver få ur sig något som pyr o osar inombords. Man väljer att bolla med någon man litar på som man också vet kan ge den där andra vinklingen, inte bra hålla med, fråga o få en att tänka till.
Men när det sen väl är ur systemet så är det just borta, det ligger inte kvar o pyr under den där mattan som man sopade allt in under.

Analysera är att:

Beskriva orsaker och konsekvenser 
föreslå lösningar, förklara samband,
jämföra för- och nackdelar.

Så nej, analysera är inget dåligt, om det inte är så att man fastnar i någon dålig känsla utan kan leda en fram till att förstå, att verkligen lägga saker bakom sig.

My face above the water

My feet can't touch the ground,

Touch the ground,

and it feels like I´m drowning

Everytime you are not around

I wish I could make it easy

Easy to love me.

I'm looking for the right words to say

It feels like I'm drowning