Direktlänk till inlägg 6 augusti 2015

Hur ser man ärr från psykisk misshandel?

Av Svensson Svensson - 6 augusti 2015 03:35

Ja hur ser man det, hur ser man att någon misshandlas psykiskt? Det går knappt, det går absolut inte för någon utomstående att se att det sker, kanske någon nära kan ana att det sker, men kan aldrig vara säker heller. Ofta är det också så att man som psykiskt misshandlad inte ens vet om det själv, för många ser just misshandel som något fysiskt – att vara fysiskt misshandlad är något helt annat, lättare att både förstå för offret själv att den utsätts för men även för omgivningen att se.
Att bli slagen, nertryckt med fysiskt våld, vara rädd, få märken som ska döljas. Men andra kan se märkena om man inte döljer ordentligt eller att dom sitter så att man inte kan dölja dom o då vet andra runt omkring en, man kan inte förneka. Visst man kan köra varianter med att man är klumpig, ramlar osv men det brukar inte vara något som omgivningen går på så värst länge. Omgivningen förstår o ser.

Men det psykiska, det syns inte utåt, få märker av det. Det kan märkas om man är uppmärksam på små tecken. Som att personen aldrig har tid för att träffa sina vänner om partnern inte jobbar eller är borta, det är alltid partnern som bestämmer vem o när man ska umgås med vänner, partnern tas alltid i försvar på ett nästan aggressivt sätt, om någon säger något negativt, för den gör aldrig fel. Har man varit där själv så känner man igen dom här små sakerna – för man har själv försvarat, inte haft något att säga till om….

Det finns samma saker där, i ett förhållande med psykisk misshandel som fysisk. Den här rädslan att göra fel, starta en konflikt – det ger lika smärtsamma märken o men dom är bara inte synliga för andra. Men dom finns där o kan vara svåra att övervinna, våga lita på någon igen. Det är ingen större skillnad på hur det känns eller hur svårt det är att börja lita på någon igen efter att man blivit misshandlad, oavsett hur – fysiskt eller psykiskt.

Jag hade själv jätte svårt att ta till mig, inse o acceptera att jag blivit psykiskt misshandlad. Gick i terapi när jag fastnade i sorg efter att min son dog o precis dagarna innan sa min dåvarande man att han ville skiljas (Eller rättare sagt han ville inte men det var mitt fel han tvingades att säga det – det var han som då träffat en annan han åkte till istället för att vara hemma) allt skedde inom 10 dagar.
Det blev lite för mycket att handskas med själv o jag är tacksam över att jag träffade på en så otroligt bra terapeut.
Det var hon som fick mig efter mycket om o men att se att jag faktiskt blivit psykiskt misshandlad. Hon tog mig igenom steg för steg att se det, acceptera det som skett, förlåta mig själv, honom o gå vidare.

När jag väl insåg att hon hade rätt, och kan säga att det tog månader för henne att få mig att se vad hon såg, jag blundade hårt även långt efter att det skett. Ville inte se, hade svårt att se – misshandel är slag, blåmärken, det gör ont.
När hon väl fick mig att dra ner mitt försvar, då blev allt helt plötsligt mycket lättare att gå vidare ifrån. Att acceptera, bearbeta o släppa. Det har också gjort att jag idag kan se när det sker den här formen av misshandel.

Man ska aldrig slå någon, inte ens i vredesmod, o den här inställningen har även personer som psykiskt misshandlar. Jag tror att många som utövar psykisk misshandel inte ens själva ser det som misshandel eller ens att dom styr en annan person.
Dom bara går på i sina fotspår, så hårt att partnern till slut hamnar i en fälla, lika jobbig att leva i som att ta sig ur som den fysiska.

Psykisk misshandel gör att man som misshandlat försöker fly undan det onda på olika sätt, man försöker vara till lags, man gör allt för att slippa en konflikt, man tar på sig skulden för saker, man känner sig väldigt liten o osedd, styrd. Man tar till olika saker för att slippa det jobbiga – det kan vara något missbruk, tabletter, alkohol, spel, träning – det kan vara att köpa sig stunder av lugn. Man gör allt för att det ska vara lugnt o som med fysisk misshandel så finns det många stunder som är bra o fina. Det är dom man håller sig fast vid, det är dom man försöker hålla kvar… det är dom som gör att man gömmer undan dom dåliga stunderna.

Jag själv har fysiska ärr efter min psykiska misshandel, att pressas med ord, så till den gräns att man känner att snart brister allt, jag orkar inte mer – men ha sinnesnärvaron att försöka flytta den psykiska smärtan jag blev utsatt för till något fysiskt jag själv styrde, för att ta kontroll över mig själv, min situation. Det här är så svårt att förklara… men att få fysisk smärta gjorde att jag ”höll mig kvar” eller hur man ska säga… Jag rev mig själv så jag blödde, någon gång blev det riktigt djupa ärr – för han sket fullständigt i att han såg vad jag gjorde – han fortsatte minut efter minut, jag rev djupare o djupare för att "hålla mig kvar"

Det här ena ärret som fortfarande mer än 12 år senare syns väl, vill jag ha kvar, det får synas. Det är en påminnelse om det jag gick igenom, det jag kom ifrån. Jag har det inte som ett minne av det onda, nej det är en påminnelse om vem jag är idag o att ingen ska ens försöka trampa på mig, att ingen har rätt att försöka trampa på mig. Jag tar inte åt mig av skit längre, jag styr mitt liv o går någon över en viss gräns så svarar jag upp. Men det ska mycket till för att få mig ur balans, få mig att reagera idag. För jag slösar inte energi på saker som andra försöker dra igång för att försöka få mig att må dåligt – genom ord. Jag har gått igenom för mycket för att inte se vad dom håller på med o det är något dom får hålla på med själva.

Småprat, Tankar, Funderingar, Värderingar, Ås

Dela

ToBeMe

6 augusti 2015 07:27

Känner så väl igen mig i det du skriver. Den psykiska misshandeln var värre än slaget. Att förlora sig själv så illa. Glad att det är något bättre för dig. Ingen förtjänar att behandlas så illa.

http://tobeme.bloggplatsen.se

Svensson Svensson

6 augusti 2015 10:03

Det är viktigt att man även ser den här formen av misshandel.
Man ser så många barn som blir illa behandlade med ord...

Liselotte

6 augusti 2015 11:15

Anette, du beskriver det hela så bra. Det är precis sådär det är. Det är ärren som inte syns på utsidan som är värst. Jag har också levt med psykisk misshandel som till slut slutade med misshandel. Då var det som att jag fick en orsak att ta mig därifrån. Jag orkade inte med skulden för att ta steget.

Jag har inga synliga ärr men obehagskänslor och panik när jag hamnar i vissa situationer som påminner mig om detta. Jag är stenhård då jag märker att ngn form av psykisk misshandel förekommer bland nära och kära, ser ALDRIG mellan fingrarna. Jag blir så jävla förbannad (ursäkta ordvalet) när människor utnyttjar systemet för att falskeligen anklaga andra för denna typ av brott. Det förstör så himla mycket för de som verkligen är drabbade😡

Starkt av dig att dela med dig av din historia och TACK, genom att fler gör det orkar man gå vidare och kanske även få styrka att ta sig ur❤️👊

http://www.nouw.com/sexbarnsmamman

Svensson Svensson

6 augusti 2015 14:19

Jag tycker precis som du, det är viktigt att dela med sig så andra förstår att dom inte är ensam, inte behöver skämmas.
Och det är viktigt att inte bara den fysiska misshandeln tas upp - o tänks på.
Som när man ser barn som utsätts för det o ingen ens tänker på det som misshandel.

Tack Liselott för att även du delar med dig.

Inredningsidéerna haglar

Kommentarer (0)

Av Svensson Svensson - 2 december 2019 21:00

ner över mig - jag vill göra det, jag vill ha så, det där var snyggt, hur ska jag göra om det där mer personligt o "jag"... Det är verkligen skoj att låta kreativiteten flöda, ta in idéer spotta ut dom i massor, ändra, vända vrida, hitta nya l...