måste köpa mig en buss eller byta jobb???

Jag menar bara.... rooosa :)

Bara en liten sommarhälsning

älskar verkligen buketter av blommor o har hittat platsen för dom även i mitt nya boende *ler*

... men blir jäkligt bra ändå. Dom gångerna man går på någon inre känsla som jag bara kan beskriva som det man kallar "magkänsla". Och det finns en lite oroskänsla när man väl kommit på vad man gjort o det inte går att backa... 

Igår var det meningen att inlägget skulle bli om hur jag kommit framåt här hemma, hur hemmet började utforma sig med lite nya bokhyllor... lådor som äntligen vikts ihop o flyttats ut i förrådet. Jag hade sånna planer o allt så väl planerat i huvudet. (Istället blev det lite kort, var nog fortfarande i lite chock över mitt tilltag. Men en lite bild på en ask, i betong, som jag fått som inlyttningspresent av någon speciell - det var den som fick mig att komma igång med planering av vad o hur jag vill göra här hemma.)

Fick låna dotterns bil, lite söt pigg rackare som hjälpt mig flytta - så jag var helt övertygad om att det skulle fungera bra. Jag ska inte ha dom högsta bokhyllorna utan halvhöga, så det kändes som helt okey. Har ju 2 halvhöga redan o mina ögon mått har tittat på dom, jag vet hur höga dom är - sen lagt på det jag vet att dom jag ska ha är högre... då har det inte sett sådär värst jätte högt ut. Det ska nog gå. Men väl på IKEA igår inser jag att jag nog varit lite för optimistisk.

Jag fick ta mig ut i bilen o mäta - jo det hade fungerat om det enbart varit delarna me n nu vet vi ju alla att det är lite mer tilltagna kartonger... 

Nu hade jag bestämt mig för att ta en heldag i grannstaden, Bauhaus, IKEA o lite annat smått o gott som föll sig intressant just där o nu. Jag hade även varit i kontakt med några som annonserade ut bilar för att åka o titta. Båda privata o lite mindre firmor som har bilar i min prisklass... kände att det var dags att ta steget från att bara surfa o titta till att titta o provköra bilarna irl. Lära mig lite vad jag kan kräva av en bil i prisklassen. Det bästa sättet att lära sig är att åka o titta o provköra.

Det var bestämt att jag skulle komma en bra bit efter lunch o kika på en som var lite mer privat...  men mitt i mitt kravlande runt i bilen med det pappermåttbandet jag tog inne på IKEA så ringer han o undrar - du är först, kan du komma tidigare - det är så många som ringer o jag vill hinna med att flera tittar om det är så att jag inte var intresserad. 

Iväg som ett litet skollat troll, tänkte IKEA finns kvar även efter... 

Väl framme - en glad pigg kille som var säljaren - väldigt artig o ville väl. Småskrattar lite när jag tänker på vad dessa småsaker var o undrar lite vad han umgås med för kvinnor *ler*....

Det enda som jag inte direkt gillade var att han följde med när jag skulle provköra - jag är en såndär person som vill göra saker för mig själv - även nya saker jag lär mig, visa mig hur o vad, låt mig sen vara. Jag ser ingen stöttning eller trygghet i att ha någon där med mig... men som sagt det är jag. 

Sen att köra en ny bil, jag vill få min tid att liksom känna av... 

Men det behövdes inte många rullade meter i bilen för att jag skulle känna... jag tar den. Idioti *ler* man ska kanska vara lite mer noga - men det är så jag köpt alla mina bilar sen jag blev ensam o fick ta det ansvaret själv. 

Erkänner att jag faktiskt går på magkänslan många gånger o än har den varit rätt - dom gånger det funnits mer osäkerhet i vad jag egentligen känner så är det inte enbar t magkänslan som får tala utan rädsla av något slag smyger sig in. Kan vara svårt ibland när det gäller något man ska avstå, något som kan vara lite mer negativ eller om jag är rädd för utgången att känna skillnad på just den rena magkänslan o rädsla. 

Ja nu sa magkänslan efter bara några meter att jag skulle ha denna bil. 

Nu är det svårt att köra hem två bilar samtidigt - jag över för fullt på det här med celldelning, men har inte fått riktigt kläm på det än *ler*... man det var bara att parkera bilen på en dygnsparkering o åka hem, lämna dotterns bil till henne o sen ta tåg, buss o gå ... sen i lugn o ro få sätta mig i bilen - ställa in säte, o speglar o känna av koppling, broms o gas... lära känna bilen lite på egen hand.

Nu är jag lite smått knasig - jag döper mina bilar sen jag blev ansvarig för att inskaffa mig dom. Eller rättare sagt den första blev bara kort "Skorpan" av enkla anledningen att det var en Scorpio. Den andra som också var en Scorpio kunde ju inte kallas samma o på vägen hem med den så blev det bara "Lennart". En väninnas son hade roligt åt mig o att jag hade namn på bilen, så när jag köpte en ny - Lennart slutade fungera - så var han mest nyfiken på vad nya bilen skulle heta. 

Den var helt klart en "Sture", så på vägen hem var tanken, vad kan jag kalla denna då...

Den är ju röd, mörkt rubin röd, så det namn som kom upp o som fått stanna - nu kallas han detta....

"Tadaaa"

Får jag presentera "Ruben".

Från att det skulle köpas bokhyllor på IKEA... som inte fick plats i bilen jag lånade - till att istället köpa en bil, lite lagom spontat o knasigt.

"Ruben" - som bli myndig, 18 år i år, han föddes den 23 november 2000, men det tog lite mer än 9 månader innan han var ute o rullade på sina små däck.

Nu hoppas vi får en trevlig sommar tillsammans. 
Köpet var ju på ren magkänsla, bilen är inte ny dom flesta i den åldern har en hel del skavanker o saker som slutat fungera. Men efter vår tur hem så måste jag säga att med sina år på nacken så är jag imponerad - allt fungerar... (radio, värme, fläktar, ac, klocka, trippmätare.... osv) så han var väl värd sitt låga pris. 

Besiktad o skattad fram till april/maj nästa år, sommardäcken ska bytas som sitter på men väldigt fina dubbade däck för vintern följde med. Och otroligt skön att köra måste jag säga....

Bokhyllorna då, ja dom måste ändå införskaffas snarast - får se om jag kan låna en större kombi eller få någon att köra mig att hämta eller så får det bli hemkörning.

Ska klura lite på den saken... 

Att flytta är inget jag dirket gillar... men denna gång så är känslan ren glädje - ja faktiskt, även om jag inte på långa vägar är klar med att packa upp, att dagarna går åt till att jobba o sova, att jag är så jäkla trött. Allt det där spelar ingen som helst roll för det är en inre glädje o en inre känsla av ro som finns.

Sakta men säkert blir det mer o mer färdigt ialla fall.... 

Tid - ja varför finns det enbart 24 timmar på ett dygn??? Jag hade behövs några till för att få in det jag inte vill men måste hinna med. Just nu är det jobba o sova som gäller, jag är för trött för något annat. 

Det som är bra är att jag nu vet varför, o att det finns "botmedel" för det. Väntar bara på att få kontakt med läkaren igen, efter kompletterande prover.  

Nu när jag landat lite i det jag fått veta kan jag bara småskratta... det är ganska komiskt egentligen - även om man kanske inte ska skratta åt sjukdomar - å andra sidan är det mig själv det gäller så jag får skratta om jag vill... o ja det känns komiskt.

Först har jag för låga värden, järnbrist, ett hb på lite över 60, jag har fått järndropp 3 ggr/vecka i 16 veckor, inte den effekt man ville. Jag har fått blodpåfyllning mer än en gång på grund av detta. Fått veta att jag har ytte pytte små röda blodkroppar som har svårt att lagra... så när man då har mens som är rena rama blodbadet... ja det gör inte saken bättre. Myomer som var stora o till slut beslut att operera bort livmodern - det var det bästa beslut jag gjort. 

Och mina värden låg så bra, o jag var pigg. Inte trött o yr, så fort jag rörde på mig. 

Men så började jag bli lite för trött igen - mer trött än någonsin, inte yr, men totalt orkeslös. Min flytt gick på ren o skär, idiotisk vilja.... jag ska jag ska jag ska....  men det tog o det känns...jag är så trött att jag knappt orkar ta mig ur sängen - inget jag visar eller gnäller över, det går inte att beskriva hur trött o orkeslös jag känner mig... o jag har inte heller tid för detta.

Tänkte att det är nog lika bra att jag tassar iväg till vårdcentralen o tar prover - vill inte vill inte - men ett måste.... träffade läkare, tog prover... han ringde o förklarade att ett annat värde som har med järn att göra... var för högt. Så han ville göra kompletterande prover... 

Tur man har nära nära vän som är läkare o kan kika på provsvaren o sen förklara på "svenska"... vad det är, vad det innebär o vad som kan göras åt det. 

Skrattade säger han att tja... vad göra - det är bara att göra som dom gjorde förr, det som dom trodde botade allt...

Japp - åderlåtning.

Det det jag småskrattar åt o tycker är lite komiskt - först har jag låga värden o får ganska ofta gå o fylla på blod....

nu har jag för höga järnvärden (järndepå) så då är det istället att tappas på blod... 

Det är ju inte det roligaste att ha en sjukdom, eller få veta att det är en ärftlig sjukdom, en man kommer få behandla hela livet.

Men när jag landat lite i det hela så... att tömmas på blod, inte värre än att ge blod (vilket jag tyvärr inte kan... ) o det är inte mediciner inget man måste stoppa i sig - bara pinas med stunder av att ta prover o sen tömmas (man "åderlåter" sig 2-4 ggr/år)... nålar.... men som sagt det är ju inget egentligen. 

Och då jag kommit så tidigt, värdena är inte jätte höga, så har jag inte heller fått men, symptomer som blir bestående (som ledvärk, hjärta, skrumplever). Håller man bara värdet nere så kommer man må som en prinsessa resten av livet *ler*.

En nära väninna till mig driver en blogg där hon idag tar upp frågan om kroppsstorleken spelar någon roll. Jag läste igenom hennes inlägg o har sen dess gått o funderat, tankarna har vandrat fram o tillbaka o jag kände att jag måste skriva av mig – det är ett bra sätt att få ur mig tankar som annars liksom fastnar kvar o far runt runt.

Läs gärna själva hennes blogg o se vad ni själva skulle svara på frågan (tänk frågan mera – kan du bli kär i en person med…. – så kan alla personer oavsett man, kvinna eller läggning tänka sig frågan. Fastna inte på att frågan är ställd för en kvinna som är heterosexuell – det här är en fråga som alla kan ställa sig)

http://www.kvinnorslust.se/?p=2492
Ja o när du ändå är där, passa på o läs mer, hon tar upp många bra saker där.

Jag tänker inte svara upp på något hon har skrivit i sin blogg, det inte därför jag fick tankarna, för att jag inte förstår henne i det hon skriver o det är hennes tankar o hennes erfarenheter som hon skriver om – nej jag kommer enbart ta upp dom tankar som jag fick när jag läste hennes fråga. Så när jag skriver ”man” så kan du lika väl läsa ”jag”, för det är mig själv, mina tankar jag skriver av mig om.

Ja, jag kan bli kär i vilken man som helst, det är mannen inte storleken på honom som avgör om jag blir kär eller inte. Och nu pratar jag att bli kär, att älska o vilja ha en relation med, en framtid med. Det där som kommer av att man blir kär. Att älska o att vara kär är för mig en känsla som kommer efter ett tag o som är en djup stark känsla – inget som kommer direkt.

Däremot så är frågan; Skulle du bli attraherad av…. 

Här kan svaret bli lite annorlunda, här kan svaret bli att nej. Men det är inte helt säkert det heller. För ibland så blir man starkt attraherad av en person o man vet inte exakt varför. Det kan vara ögonen, det kan vara rösten, det kan vara hur h*n rör sig, det kan vara utseendet, det kan vara doften, hans energier … ja det kan vara i stort sett vad som helst. Vissa saker vet man är saker man tycker är attraktivt, sånt som gör att man reagerar lite mer på en person.  Men det som sen verkligen gör att man attraheras är saker många gånger som man inte direkt kan sätta orden på, eller förklara, det är bara en känsla som kommer o ibland så starkt att det bara suger till i magen.

Visst det vara det man ser, direkt, utseendet. Men för mig är att tycka att en person ser bra ut, är snygg inte alls samma sak som att jag attraheras av personen. Nu pratar vi om attraktion i meningen – jag vill ha sex med, jag vill lära känna närmare. En snygg person, en person med ett utseende som man tycker är attraktivt, kan ge en känsla att dig vill jag gärna lära känna lite mer… men sen behövs det att personen i det första läget av kontakt visar sig ha mer än ett yttre för att jag ska vilja lära känna den närmare.  Utseende attraktionen kan gå över fortare än den kom…

Så för mig är en snygg person trevlig att vila ögonen på, det är inte alls nödvändigtvis en person jag vill lära känna närmare. Men jag kan uppskatta en vältränad, snygg man med six-pack, biceps osv… att titta på – ja okey då erkänner jag gillar att känna på, smeka en vältränad arm eller lår *ler*. Så okey jag är väl ytlig jag med… Nej så illa är det inte, för det krävs mer än att jag tycker att mannen är snygg o har en snygg kropp för att jag ska vilja ta på, känna på honom. Däremot OM mannen som jag attraheras av, som jag är kär i, har lite muskler här eller där så inte klagar jag *blink* - som muskler på låren… låta handen…. Nepp, här stoppar vi den tanken. Eller riktigt blå ögon…. Mmm – nej just ja, skulle stoppa tanken *ler*…

Så när jag tänker efter så är det skillnad på vad jag tycker är snyggt att vila ögonen på – det är inte samma sak som att jag vill lära känna personen, eller attraheras.
En person jag känner spontan attraktion till av någon anledning behöver inte vara snygg att titta på, om man tänker på det sätt jag pratar om först, det som bara gäller utseendet, det ytliga. Visst kan det vara hela utseendet, eller en detalj – som ögonen, rumpan…  men lika ofta kommer attraktionen av någon annan anledning. Som jag nämnt tidigare, rösten, rörelser, doft….  Men även om det blir en attraktion så kan den gå över lika snabbt om personen sen visar sig vara på ett sätt som jag inte alls attraheras av…
Men sen att bli kär, den där djupa sköna varma känslan som finns i hela kroppen, den som gör att ens partner är den vackraste, snyggaste hunken i hela världen – oavsett storlek på kroppen, eller hur han klär sig… han är så mycket mer än alla andra på alla sätt…  Den snyggheten, den attraktionen finns bara o kommer bara av att man älskar…

Det är ialla fall så för mig o det är så jag vill ses, attrahera min man. Jag ska vara det vackraste o bästa han vet pga av att han älskar mig.
Är det inte så, då är det inte rätt, då finns inte rätta känslan där, man ska titta på varandra på ett sätt som gör att man utifrån ser att dom här två ser inga andra än varandra.
Hur sen andra fungerar, ja det är upp till dom, o inget är mer rätt eller fel, så länge man mår bra, är lycklig så ska man göra som man vill – är man däremot inte det… ja det är en annan sak….

Hur är det för dig, hur tänker du, hur fungerar du?