Så enkelt att säga men inte så lätt alla gånger att genomföra. Man är liksom uppskruvad i en fart o det är inte bara att stänga av. Det tar oftast ett par dagar att verkligen varva ner, stressa av. Men ack så viktigt att vi gör det så ofta vi kan – alltså inte enbart på semestern.

Jag tror att det är bra att ta en stund varje dag då man verkligen försöker stressa ner sig, sänkta tempot. Och jag tror att man kan göra det, om man bara övar på det. Att man tar sig en liten stund varje dag. Man mår mycket bättre, det är jag helt övertygad om.

Hittade några tips på hur man ska stressa av på semestern, men jag tänker ju längre, att man ska hitta sätt att få stunder varje dag där man stressar av.

Det som jag tror är viktigast är att man själv lär sig att sluta stressa upp sig o ha tankarna att det finns så många ”måsten”. En sak är ju faktiskt bevisat o det är att en person som stressar hinner färre saker än en som tar det lugnt. Varför kan man ju undra. Men hur många gånger har man inte själv funderat över varför man en dag inte hinner något o nästa dag hinner med precis hur mycket som helst o får tid över till o med.

Kanske är det så enkelt att när man inte hinner något är den dagen man känner att man bara måste hinna med ditt o datt. Man stressar, försöker hinna med massor av saker o av någon anledning så hinner man inte med hälften – tiden flyger iväg.
Sen en annan dag har man inga måsten, man bara startar upp att göra saker som finns där, man borde göra dom, men det känns inte som måsten. Wips så har man gjort allt man hade att göra, saker man trodde skulle ta både 3 o 4 dagar att ta sig igenom – om man satte lite fart. Och ändå har man till o med tid över innan dagen är över.

Kanske det är så enkelt att man tänker olika, att man inte stressar sig själv, man vet att saker blir gjorda för eller senare, man kommer fram om så 2 minuter sent. Men helt enkelt tar bort pressen på sig själv att man måste, att man ska o tanken på tiden. Man bara gör…. Man är i nuet som det så fint heter o som jag egentligen aldrig riktigt fått kläm på hur man gör när man är. Men uttrycket passade in här.

Varför inte meditera lite varje dag. Nu menar jag inte ens att man behöver sätta sig i en viss position, att man behöver sitta en lång stund, att man ska ha något ”program” eller stegvis saker man ska göra, tänka på. Nej jag menar att man bara sittande eller liggande, bara kort stänger ögonen o tömmer huvudet på alla måsten. Kan man göra huvudet helt tomt – så är säkert det bra, men jag undrar hur många som egentligen kan den konsten? För mig kan det räcka med att istället antingen tänka på o inom sig se – en blå härlig sommarhimmel, ett hav, en äng o samtidigt ta bort alla ord, tankar som finns. Eller varför inte bara en stund tänka på ett härligt minne, eller ”höra” sin favorit melodi  huvudet. Bara koppla av o vara en stund, o oavsett hur upptagna vi än är så lovar jag att man har någon enstaka minut varje dag då man kan göra detta. Och sen visst kan man få till 15, 20, 30 min meditation då o då också så är det bara positivt.

En annan sak man kan tänka på o som för mig på sätt o vis hör samman med att meditera, men visst kan användas enskilt också. Det är en bra aktivitet att göra o verkligen inte tänka på något annat o få kroppen o sinnet att koppla av. Det är att andas lugnt o tänka på hur man andas.
Jag kommer ihåg hur effektivt det här var för mig när jag skulle opereras för lite mer än ett år sedan. Är det något som får mig att stressa upp, det jag är rädd för är just operation, sprutor osv… jag blir stel som en pinne, svimfärdig o gråter. Den här gången hade jag fått tips av en vän att tänka på hur jag andas o andas på det sättet. Andas in o långsamt räkna till 4a, hålla andan o långsamt räkna till 4a, sen andas ut o långsamt räkna till 4a, upprepa detta om o om igen. Och det fungerar, mycket bättre än man tror, man bli lugnare av att göra andningsövningar som får oss att koppla av.

Tänk egentligen vad enkla saker som fungerar som vi oftast glömmer bort o bara stressar på i vår vardag – alla måsten, allt man ska hinna o det är något som finns i alla åldrar. Kanske något vi skulle vara bättre på att lära våra barn. Jag hade det som tema på ett skolarbete jag hade när jag pluggade beteendevetarprogamet – det här att det behövs idrott i skolan men att betygen ska tas bort, det ska inte sättas någon skala på hur bra man är. Däremot ska det vara att man deltagit eller inte. Att röra på sig är bra, men alla är olika o vi ska uppmuntras att göra det som man passar för, det som fungerar. Jag var inne på att lunchen skulle vara lite längre o att alla skulle ta en promenad på 10-15 min varje dag. Men också att barnen från start ska lära sig meditera, koppla av – andas rätt – ja vad som än passar dom, men att det ska ingå i skolundervisningen, i det som förr kallades gymnastik idag heter idrott o kanske borde heta friskvård. Jag ska inte bli långrandig i detta ämne, bara att det är ett viktigt ämne för mig att ta bort pressen att prestera o istället lära o uppmuntra till att ta hand om sig, röra på sig på det sätt som passar en själv, men också vikten av att kunna stress av.
Ja o sen tycker jag att skolan också ska lägga in obligatoriska timmar av trafikkunskap, trafikvett osv… hur man agerar som gångtrafikant, cyklist osv… för det kan tamesjutton ingen idag… tacka vet jag Televinken.

Försökte sova, verkligen, somnade till en halvtimme, vaknade, somnade en stund till… sen gav jag upp. Försökte läsa, hade ingen fokus – blev datorn o Netflix o leta upp en lagom roande film, där man bara behöver titta utan att tänka. Och jag hittade Mirror Mirror – den var en perfekt natt film.

Med den elaka drottningen o den vackra Snövit, dvärgar o prins, förtrollningar o odjur. Det var mörk skog, rövare o sen härliga klänningar o ett lyckligt slut – kan man begära mer mitt i natten. Nej, det var en perfekt nattfilm utan att behöva tänka, men det gav mig ialla fall en del skratt. Det var en bra film, helt klart värd att titta på om man bara vill bli road o ha lite tidsfördriv.

Sen tog jag upp att titta på serien Grace and Frankie, jag som längtat så efter att dom nya avsnitten skulle komma, och jag kastade mig över dom. Men så mitt i ett avsnitt så slutade jag titta o sen kom jag mig bara inte för att titta. Varför? Ja jag vet inte, kanske för att den var för nära hur det är i livet – o det var för jobbigt även om det är en rolig härlig serie. Det jag gillar med den är just att det är lite äldre personer det handlar om, om kärlek oavsett ålder, barn, förhållande, känslor, rädslor… Den är så – ja vad kan man säga, vardaglig, normal…. Jag verkligen bara älskar den serien.

I förrgår la en väninna en stjärna för mig, halvår, tarotkort, hon är otroligt duktig o då o då övar hon på mig *ler* o jag klagar inte det är skoj att läsa o sen se hur otroligt rätt hon har.  Den här gången var det – jag säger inte dåligt, för det var jätte positiva saker i det stora hela – men andemeningen i det hela var att jag bär på en rädsla – o det som togs upp sånt som jag tänkt på sista veckan, men som jag försökt förtränga, det är liksom inte jag – det är fel saker. Det blev till att läsa om o om igen, det var som att någon drog bort ett plåster. AJ oj, det där gjorde ont. Ni vet alla små hårstrån som plåstret sitter fast o som gör attans ont när man drar bort det. Men ibland är det bra att någon annan sätter ord på tankar o känslor man har, för då kan man inte alls blunda o glömma på samma sätt som om man har allt inom sig.

Ja igår så var jag dum eller kanske smart nog att lova min lilla syster att tillsammans med henne göra en sak – först i 14 dagar – sen 14 dagar till…. Hon måste o jag vill vara med o hjälpa till, peppa o stötta. Visserligen är vi på lite långt avstånd, men det ska nog gå bra att göra det tillsammans ändå.

Det kommer bli spännande o samtidigt tufft – men vi kommer nog vara otroligt glada när vi klarat det – för ja vi kommer klara det. Jag kommer göra mitt bästa för att vara till hjälp.

Sen måste jag själv ”lura” en vän här på orten att stötta peppa o dra i mig i en annan sak *ler*, men det ska nog gå bra det med, tror jag nog ….

När allt sätter igång på allvar så kommer jag berätta mer, berätta för att då måste jag genomföra det *Ler*…

Kan en förälskelse ge personliguteckling?

Intressant fråga som jag fick efter att jag läst ett mail som låg i min inbox.

Svaret då, ja för mig blir det ett starkt ja, klart att en förälskelse kan ge en personligutveckling, liksom en relation byggd på kärlek, men även en separation. Allt som gör att något förändras för oss kan om man använder det rätt, ge en personligutveckling. Man får bara inte stanna till o låsa sig i ett läge.

Personlig utveckling startar när man ser förändringar o tar till sig dom på ett bra sätt, gör något bra av det som sker. Och det kan man göra - något bra av det som sker - både av positiva saker men även det som kan verka negativt.

Förälskelse är att släppa in en annan person i ens liv o sakta anpassa sig till varandra, se fel som finns o på ett bra sätt kommunicera för att hitta bra förhållningssätt, göra ändringar, kompromissa. Låta känslorna övergå till kärlek, en kärlek som sen måste vårdas, vattnas, ansas, gödas... kärlek finns inte bara där av sig själv, den måste underhållas för att finnas kvar stark o härlig.

Såg en filmsnutt på youtube där en relationscoach pratade om att vara kär, att älska. Man kan älska på många sätt, men här pratar man om den kärlek, att älska en partner, det där man har gemensamt, det man bygger upp tillsammans. 

Han sa något som när jag tänker efter stämmer väldigt bra - det är att om man börjar älska en person, men inte får respons, då dör den här passionerade kärleken som ska finnas mellan ett par. Om någon fortsätter att påstå att den älskar på det sättet så har den personen inte riktigt förstått vad äkta kärlek är - utan då är det andra saker som man känner - men det är inte den kärleken. För den måste vara besvarad för att blomstra. 

Då är det mer en rädsla att ingen ha, att vara ensam, känna sig ratad.

När jag tänker tillbaka på mina förhållanden, på samtal med vänner så stämmer det här ruggigt bra - men det är svårt att se just då - lättare att se i backspegen när man slutat vara bitter.

Förälskad då hur är det hur känns det? Nääää det tänker jag inte gå in på här, alla vet nog hur det känns *ler*

Jag själv har sagt dom senaste 13 åren att jag blir inte förälskad, jag håller avstånd, sen så om det känns bra om jag tycker om personen o märker att man har samma värderingar, tycker om samma saker, trivs tillsammans så utvecklas det här "tycker om" till kärlek, att älska. 

Idag när jag ser tillbaka så har jag funderingar på om det då verkligen blir "rätt" sorts kärlek, den där passionerade härliga, som ger ett djup till hela ens liv. Utan att det istället blev en annan sorts kärlek, att jag älskar mer som kompis, utan djup, utan passion, utan det där.... "jag gör vad som helst för dig" - utan istället en kompiskärlek som var lite trygg, att ha någon där.

Tror jag tagit upp det här tidigare - såg programmet The Milliondollar Matchmaker. Ett par sitter o pratar o båda sa att dom först haft förhållande med massor av bara galen attraktion, där det var sex som var i centrum - förhållanden av den typen där ut ganska så snabbt, dom tål inte vardagen. 

Så efter det hade dom sökt tryggheten o letat förhållande o provat där det var mera vänskap, en trygghet - men inte så jätte mycket av den här galna passionen. Dom trodde att det var det lugna trygga säkra som skulle vara resten av livet. 

Visst det var relationer som höll längre, det stämde - MEN det blev för tråkigt till slut. Attraktionen tappas fort, sexet försvinner.... den är en vardaglig lunk som infinner sig snabbt men efter ett tag blir för tråkigt. Istället börjar man leta fel på varandra....

Så dom personerna sa att nu letade dom lite av båda sakerna i en bra balans - en partner där det var stark attraktion o samtidigt fanns en skön lugn trygghet. 

Jag förstår vad dom menade o säger att ja det söker jag med - har haft det så jag vet att det finns, hur det känns o att det fungerar.

Idag *ler* vet jag att jag faktiskt kan bli förälskad - fast jag inte trodde det... 

Och det är inte helt fel att känna att jag inte har blivit helt död... helt känslokall.... 

Så känns det just nu.... processer som man går igenom... ensam o då blir vissa saker jobbigare o lite mer långdragna. Men det går ändå framåt, jag tillåter mig inte att ha på någon offerkofta för länge just nu... Igår snurrade allt på fort, jag kände mig stressad o hann inte riktigt med mig själv på något sätt... idag nu när jag vaknade till så är jag låg o känner mig som om jag rasat ner i marken efter ett fall på några meters höjd.

 

Det här är något som vissa kan göra hur lätt som helst, dom kan fråga vem som helst, när som helst om vilken sorts hjälp som helst. Det spelar inte så stor roll om det är något stort eller litet – dom frågar, ser till att dom får hjälp, från vem spelar heller inte så stor roll, bara någon finns där att hjälpa.
Ofta hänger det här med att ha lätt att fråga om hjälp om vad som helst från vem som helst också ihop med att dom inte själva direkt spontant o frivilligt hjälper någon annan. Nej hjälper dom är det för att dom ser att det kan ge en fördel senare eller att dom hamnar i ”jag måste”. andra har jätte svårt.  

Sen har vi då den andra sidan, dom som har svårt att be om hjälp. Och ber dom om hjälp så är det bara om vissa saker o få speciella personer dom frågar. Det är mer mentaliteten att inte störa, inte be om någon som gör att det tar massor av tid från den man frågar, eller att det blir mentalt jobbigt för en själv, att öppna sig… man vill inte lasta över sånt på någon annan.
Men dessa personer har då istället väldigt lätt att ge hjälp, både om någon frågar men ännu oftare spontant erbjuda sin hjälp.

Men man klarar sig inte helt själv, man behöver då o då lite hjälp från andra av olika slag. Man kan inte allt, och ibland behöver man inte bara praktisk hjälp/stöttning utan mer mental… få prata av sig, ibland få råd men oftast just bara få ösa ur sig o någon lyssnar, verkligen lyssnar o bryr sig.

Jag själv har svårt att be om hjälp, all sorts hjälp. Jag har lärt mig att ibland så måste jag, det underlättar att få hjälp. Jag kan inte allt själv, o många kan även det jag kan mycket bättre. Lättast har jag nog att be om hjälp som är av det mer praktiska slaget, som låna bil, bli skjutsad, hjälp med datorn om den gått sönder…. Men det är så många jag ber om den hjälpen heller, jag kan inte fråga vem som helst eller ens tacka ja om någon jag inte känner väl o är trygg med erbjuder sin hjälp.
Öppna upp mig, prata om jobbiga saker – är bra mycket svårare. Oj ja så mycket svårare – här är det få som jag gör det med, det här lite djupare, jobbiga….

Något hände för mig härom natten, o jag tror självklart som vanligt att det där är bra, det där klarar jag själv. Jag har så otroliga arbetskamrater o finns där, o att dom frågar gör att jag får prata av mig. Det ÄR jätte bra, men märker också – inget negativt alls nu utan bara hur jag nu fungerar o hur jag märker att min egna process fungerar – det är att när det kommer saker som ”vilken tur… det kunde ha skett ditt eller datt…. ”
Ja jag hade tur, jag har varit i den tanken på det som skedde o tänkt att det var ganska så ”litet” ändå mot vad andra gått igenom – så inget att älta om… Men så börjar då hjärnan jobba, dom spå hjärnspökena – ni vet Casper o Laban…  snurra runt o då kommer tanker på hur situationen hade kunnat bli… alla dom här värre sakerna som jag fått höra ”vilken tur att det inte….”
Vilket har gjort att nu så tänker jag lite väl mycket på det istället…

Inte alls bra tankar… för det gör att nu kommer rädslan på ett helt annat o större sätt. Men tar det som en process, kanske det är så att jag själv inte riktigt än landat i den situation jag var i, o vad som faktiskt kunnat hända.

Tankarna far också runt lite o jag har kikat på nätet på en sak…. O så kommer tanken… är det en av dom? Stämmer utseendet, händerna, andra saker…. Hmmmm ja nej ja nej nej ja… eller… kanske….

Det var inga som helst problem alltså inte en tanke, inte en känsla som startade natten efter när jag jobbade – tills det hoppar in en killa i samma ålder o ungefär samma – hur ska jag säga utan att det blir fel – ”typ” av person… o utan att jag ens tänkte på det så kommer tankarna på ”vad som kunnat hända”. Märker själv att jag nog blev lite stel…

På sånt här märker man att man reagerar bra mycket mer än man själv tror, o behöver få prata av sig o få lite stöd, mer än man själv tror. Vissa saker går att prata allmänt om, andra saker går att prata med nära vänner med… men sen andra saker är det bara få få som man känner att man vill/kan prata med. Den man behöver få ha o prata med, om det som hänt eller annat…  bara just få prata…  Men det lustiga är att det då helt plötsligt blir svårt att be om den hjälpen. Det känns så konstigt o fånigt. Hur förklarar man att man behöver, när man inte kan trycka på en precis punkt som – kan du hjälpa mig byta däck, eller sätta upp en hylla, flytta något tungt. Man har svårt att precisera men ändå behöver? Hur ber man om den hjälpen? Utan att låta flummig, fånig???

Det är väl där saken ligger, att man inte vill störa, inte verka fånig….
Det är just här det där lilla man behöver är det man får från sin partner – o det är nu jag verkligen förstår vänner som säger att dom söker, inte vill vara ensamma….  Att ha någon att få det här av, utan att egentligen ens behöva be om den hjälpen.
Som nu, jag skulle vilja bara krypa nära, sitta i soffan luta mig mot, känna armar runt mig eller lägga mig på armen i sängen… småprata, titta på en film, vad som helst bara vara… Men jag kan ju inte direkt be en vän om det… ”Hej, du kan du kom hem till mig o bara hålla om mig en kväll??”
Det skulle vara något det *Ler*…. Så nu kom jag på en sak till som jag saknar från förhållande – det sista är väl det jag har i tanken – delvis att jag verkligen hade ledigt för jag kom hemifrån, men också det här, men tyst närhet, bara vara…. Krypa upp i soffan nära – titta på tv, små slumra eller spela något spel – bara vara nära. Så jag saknar… 

Det är verkligen jätte viktigt när man tagit på sig ansvaret för något. Det får inte kännas oseriöst, det måste finnas en trygghet i det hela. Att man känner att dom som har håller i det tänker på vissa saker, som gör att det man arrangerat blir attraktivt, att personer lockas att återkomma fler gånger.

Idag har jag haft en otroligt trevlig dag….
det började med en stund här hemma – vi träffades lite tidigt, men det gav tillfälle till att ”ta igen” sen vi träffades sist. Sen blev det lunch – gott, men samtidigt blir man lite trött o loj av att få i sig varm mat….  En runt tur på hans jobb – alltid intressant att få veta mer om vad vänners arbete går ut på o hur det ser ut på arbetsplatsen. Jag är lite nyfiken av mig eller kanske mer jag ska säga vetgirig.

Sen iväg på en träff för personer med samma intresse. Det var en fin lokal – lagom stor o jag blev lite intresserad av att själv köpa mattorna som fanns på golvet.

Det var som sagt trevligt, för mig är det ren meditation, jag kopplar av helt o hållet. Men det är ändå lite svårt att göra det fullt ut när det är lite för hög nivå på flamsprat från andra deltagare… en sak att det är instruktioner, att man hjälper varandra, ger tips, visar varandra, frågar – i en lågmäld mjuk ton… o visst är det bra att det finns glädje o skratt också – men det blir lite för flamsigt, o då blir det lite för oseriöst…

För mig så finns alla kvar i samling när saker gås igenom – oavsett om man är nybörjare eller gammal som attans i gemet. För mig så grupper man sig inte för mycket med gamla vänner o pratar massa privat prat när man är ”ledare” den som håller i det – det gör att nya med automatik känner sig utanför o kanske inte kommer igen – det där privata snacket får man ta efter, eller en annan gång.
Nu var det gratis, det var en träff, det var ingen kurs osv… så det var eldsjälar som ordnade något som förhoppningsvis kommer utvecklas till något som återkommer.

Men man kan tänka på att kanske mer berätta vilken teknik, varifrån det kommer, att det finns olika – att när man säger ”så här ska det vara” så menar man att visst det finns olika varianter men det här är i den linjen jag lärt mig i o som jag tycker är den rätta. Man måste bestämma lite innan om man är där som deltagare eller som ”ledare” är man där som ”ledare” så när man gör något som alla kan vara med att se, att man visar upp något för alla – alltså inte går in o ger tips eller instruktioner till någon lite privat – då ska man också som jag ser det berätta vad det är man gör, hur, vad tanken är, vad man ska tänka på – det är att visa alla deltagare något.

Här blev det i mina ögon små missar – men som så lätt rättas till – lätt att tänka på till kommande gånger. Men som sagt i stort – väldigt trevligt, lättsamt o trevliga människor – det är något jag så jätte gärna gör om – både med personen jag åkte dit tillsammans med idag – han litar jag på helt o hållet o känner mig trygg med i dessa situationer.
Men tanken finns att jag kanske kan tänka mig åka dit även utan, men då med någon annan som kan tycka att det här är roligt att lära sig mer av…..