Läste en artikel där man beskrev 2 olika förhållanden som man kan vara i, A- eller H-förhållande. Där bokstäverna mer ska tittas på hur dom ser ut inte var i alfabetet dom står.

Att ett A-förhållande var just att parterna var beroende av varandra, man lutar såg mot varandra o försvinner den ena rasar sen andra. Man har ingen individualitet alls, det enda som existerar är förhållandet, det som symboliseras i A med strecket i mitten. Tas det bort faller inte bara förhållandet utan även individerna platt ner. Takpelarna som ska bära upp ett tag, hänger på varandra o klarar inte av att bära upp något alls.

I ett A-förhållande finns det rädsla för ensamhet, att inte klara sig ekonomiskt, socialt. Man ser brist på självständighet, man måste ha någon där, man gör sig behövd på alla sätt man kan eller visar att man behöver sin partner för annars klarar man sig inte. Det finns emotionell omognad som en grund för förhållandet, att man inte klarar sig själv, man måste ha någon.

Även om A-relationer kan ses som svåra att få att fungera i längden, så visst kan det fungera OM både personerna har samma behov, att man spelar med samma regler. Att man låter hela sitt självvärde och känslomässiga välmående ligga i att man har någon, ansvaret finns i att den andra personen stöttar en hela tiden. Ett stort beroende av varandra.

I en H-relation, där är individerna självständiga, trygga o står stadigt på egen hand. Man vandrar sida vid sida tillsammans o strecket i mitten är förhållandet där man som individer möts. Här känner varje individ sitt eget personliga värde o livet faller inte samman om en relation tar slut, här finns inget osunt beroende o relationen andas mognad.

Tycker det här var en bra liknelse för att visa hur relationer kan vara. När jag ser H-relationer så ler jag, o känner att så vill jag också ha det.

Jag ser många relationer som är A varianten, men ännu fler där det är något mitt emellan, o det är väl också det jag gått igenom, den formen av relation o jag undrar hur man ska förklara den. Det är när den ena är trygg o självständig som i en H-relation o den andra är som en behövande icke självgående individ som från en A-relation. Vilket bara ger slitningar o irritation i längden o jag tror inte heller det går att rädda upp när det gått så långt.

Eller är det då bara så att man startat som en A-relation o den ena utvecklas o reser sig, o orkar inte stötta den andra, känner sig kvävd av den andra som då visar mer o mer av behovet att ha någon att luta sig mot.
Eller var det en H-relation från start, eller verkade vara, sen kommer saker in som gör att den ena ramlar o börjar luta sig lite för mycket.
Kan det vara då man säger att man vuxit ifrån varandra? Man har helt enkelt olika behov, gå bredvid varandra eller kvävande behov av den andra?

Intressanta tankar om vad för relation man vill ha o hur viktigt det är att vara självständig som individ även i en relation.

Läser rubriken på ett mail jag precis fick. Att det snart är Alla Hjärtans Dag o att det därför var tid att bli kär – It´s time to fall in Love. Och jag vet att det är mest handeln som pressar på att den här dagen ska firas, det är en fin inkomstkälla för dom. Men jag då som inte alls ser något fel i att både ha en speciell dag för något att fira, o även fira samma sak när som helst under året. Som just det här med att visa att man älskar varandra. För det är något som ju ska ske varje dag, på olika sätt.

Jag gillar ju romantik, det här lite gulliga omtänksamma, med lite kanske onödiga saker, inte för praktiska saker. Spontana saker. Vet inte om det bara är jag – men för praktiska saker är inte romantiska…
Men klart romantiska saker hör till att man är kär, eller förälskad, det skulle då göra att man inte kan ge någon annan det här spontana uppskattande. Så är det ju inte – man kan ge andra man tycker om o uppskattar små saker, beröm, upplevelser utan att det blir romantiskt. Utan bara för att visa att man tycker om o uppskattar personer, att man gillar göra andra glada.

Även om Alla Hjärtans Dag har inriktning mot kärleken, det romantiska så kan man ju faktiskt även ge någon något lite för att man uppskattar personen. Ja bara ett kort med uppskattade ord är inte fel alls.

Sitter o småsurfar på nätet just om Alla Hjärtans Dag o hittade något jag skrev ihop som en liten artikel för ett annat ställe. Det var så längesen som 2007, måste tänka lite – var jag kär då??? Nej det var jag faktiskt inte…. Det kom senare på hösten att jag föll väldigt pladask o djupt, djupare känslor än jag haft på länge *ler vid minnet* En man som har en egenskap som få har – gällande mig – han får mig att lyssna o ta till mig det han säger …. Utan att jag börjar motargumentera, och jag tar verkligen till mig det han har att säga. Vissa saker finns kvar i minnet, och vissa saker han sa tar jag fram än idag för att påminna mig själv… Ja han har fortfarande kvar den egenskapen som gör att jag lyssnar – har förmånen att ha honom som vän idag.

Hur ska du fira 14 februari i år?
Jag vet hur jag skulle vilja fira den dagen….

Alla hjärtans dag är en temadag som firas den 14 februari varje år och har sitt ursprung i traditioner kring helgonet S:t Valentin som uppstod under medeltiden i Frankrike och England. Den kallas därför också Valentindagen eller Sankt Valentins dag.

Redan i slutet av 400-talet så firade den katolska kyrkan ett helgon med namnet Valentinus den 14 februari, vem nu denne man var är inte känt. Men det finns dokumenterar om flera olika martyrer men namnet Valentinus redan från 200- och 300-talet

Men det var först under medeltiden som kopplingen till romantik och kärlek uppkom. Kan vara så att folket trodde att det var just i mitten av februari som fåglar sökte och fann sin partner. Och den tanken inspirerade ungdomar att fundera på vem deras Valentin skulle bli, dvs vem skulle dom vara ihop med minst ett år framåt.

Valentindagen var en fest för ungdomar och förälskade redan på 1300-talet i England och Frankrike. Och man hade olika parbildningslekar, på medeltiden kom seden att skriva kärleksbrev och dikter som rimmade. Det tryckta och utsmyckade valentinkortet kom i slutet på 1800-talet och blev mycket populära.

Äldsta bevarade valentinhälsningen är från 1477,då den unge Margery Brew skickade en hälsning till sin trolovade som hon kallade sin "worshipful and well beloved valentine

Här i Sverige fick firandet av den här dagen fart först under 1990-talet och har nu hamnat i högtidskalendern som "Alla Hjärtans dag". Själva firandet av S:t Valentin kom inte hit förrän på 1960-talet och då antagligen lanserades den av kommersiella skäl.

Myten bakom "Valentindagen" är förstås inte lika romantisk som firandet. Valentin var enligt sägnen en modig präst i Rom år 269 e Kristus. Han vigde förälskade par i hemlighet, eftersom kejsaren hade förbjudit alla giftermål mellan unga människor. Han upptäcktes förstås, blev fängslad och avrättades sedan genom halshuggning. Dessförinnan lyckades han smuggla ut ett kärlekskort till fångvaktarens dotter. Kortet var undertecknat "Från din Valentin". 

Det finns också en annan teori för att den 14 februari blev kärlekens dag och den menar att dagen har valts för att turturduvorna inleder sin parningstid i mitten av februari. 

"Alla hjärtans dag" firas över hela världen, men firandet ser inte likadant ut överallt. Bl.a så hälsar engelsmännen till sin älskade via små annonser i dagstidningen. I Italien ställer man till med karneval i kärlekens huvudstad Venedig. I Japan uppvaktas kvinnorna med vit choklad.

Tänk jag har haft ledigt. Men även om det är 2 nätter ledig så känns det bara som en dag ledigt – tiden behövs till att sova ifatt sig lite o sen så försvinner ändå dagarna när jag inte vänder om dygnsrytmen – har kvar vakna nätter.

Just nu är jag tröttare än vanligt, går på nässpray o panodil. Så ont i kroppen, varm o täppt – men det går över, känns mest när jag vaknar, väl kommit igång så är det bättre.

Lördagen, nattpass, alltid skoj o lite mer att göra när det är lönehelg, lite mer fart så att säga. Nu var det lite andra aktiviteter som också upptog mina tankar, känslor o kropp – ja man kan nog säga så… Det kändes ialla fall… o det får gärna ske igen, o utvecklas… *ler* även om det just nu är frustrerande.
För det vill jag – ja att det ska ske igen, o framför allt att det kan utvecklas – bli ”mer”, mycket ”mer”.
*ler* Tänk att man kan bli så frustrerad o samtidigt må så bra, bli så glad.

Och nu har vi börjat som dom har inom vården – delade pass *ler*… man jobbar o sen åker man hem o loggar ut ett par timmar, för att fortsätta jobba lite mer = lite längre in på morgonen. I lördags passade det mig väldigt bra, var inte alls dumt att åka hem en liten stund *ler*.

Tänker lite på det här med förhållande, kontakt, närhet… hur lustigt det kan vara att man har någon som man klickat med o kan prata om allt, hur lätt som helst. Sen inleder man ett förhållande o man tycker otroligt mycket om personen, men ändå är det inte till den man vänder sig, det är för svårt att öppna sig o dela saker som är på djupet, att man inte känner något intresse eller tilliten att söka stöd o tröst när något sker.
Sen tar förhållandet slut – o DÅ så känner man helt annorlunda, helt plötsligt får man vara stöd, blir kontaktad o har helt andra samtal med så mycket mer djup än man någonsin haft.

Känns lite konstigt, det finns många tankar på varför? Men visst känns det bra.
Men ändå lustigt att det kommer det där man ville ha, när det är över?

Igår, var det en jobbig dag, många tankar o känslor, jag inte ville varken ha eller ta tag i, då blir det annat som blir det som märks utåt… Har fortfarande inte varken tagit tag i det o då inte kunnat bestämma mig för hur jag ska ta mig vidare – det är lite för jobbigt, gör lite för ont. Bara det att jag erkänner att det finns där, att det är jobbigt o att jag inte vet vad jag ska göra vidare med detta… Ja det är ett steg framåt, att inte förneka det helt… Måste självklart ta tag i det o göra något, ta ett beslut av något slag. För det kommer bara äta upp mig inifrån annars.

Bästa är att jobba då, för då har man fullt upp, jag har så bra arbetskamrater att jag kan få skratta mycket, lämna det andra hemma….
Men jag vet att jag egentligen skulle vilja få krypa in i en famn, gråta ut o bolla, prata, få lite stöd i mina tankar. Det är verkligen just i situationer som dessa som jag känner mig ensam, riktigt ensam. Vänner i all ära, jag älskar mina vänner, jag är så tacksam över dom…. Men….

Idag har jag hållit igång, japp det är ett bra sätt att inte tänka *ler*….
Har skrivit in mitt schema för februari, kikat på ett datum lite framåt för något lite speciellt – hoppas det fungerar (kanske jag ändå har börjat få lite aning om vad jag ska göra angående det som är jobbigt) sen har jag aktiverat mig med ett träningspass, en promenad, hämtat ett paket, bakat en semmel kladdkaka o en rulltårta, samt gjort egna doft ljus. Japp här har det varit fart på tanten, ja just ja jag har sprungit runt lite o dammat o torkat också… inte direkt planerat mera spontant, ha något att göra.

Kladdkakan, lätt att göra, doftade underbart av kardemumma o kommer bli väldigt fin o smarrig dekorerad o färdig att äta. Det ska på grädde, men jag tänker ta o använda upp resten av mandelmassan o blanda med grädden.
Egentligen tänkte jag göra en med mandelmjöl, men när jag såg vad en liten påsa av det kostade så – näääää, jag är inte överkänslig för något, så det fanns ingen anledning att betala den summar för att baka…. (Över 100 kr för ca 500 gr.)

Rulltårta var första gången jag provade på att baka, o det gick över förväntan – fluffig god – men inte helt nöjd med fyllningen – men man får prova sig fram lite så att man får den som man själv vill.

 

Det höll på att bli kolasnittar också men hejdade mig, samma med tunna grahamskakor – hade inte grahamsmjöl hemma, orkade inte ta mig iväg o handla. Får ta dom där godsakerna en annan dag :)

Istället tog jag o plockade upp allt i mitt paket o provade att göra egna doftljus, på soyavax. Va lätt, så skoj o det doftade ljuvligt. Orkidée/Jasmin. Nu ska ljusen få ”vila” helst 1,5 vecka för att doften ska ”sätta sig” o bli riktigt bra sen när man tänder ljuset. Men det är svårt när man gör något för första gången, man vill prova direkt :).

Nu ska jag bara dekorera burkarna så att dom blir lite fina, antar att jag kommer att prova både måla o gravera på dom. Ja inte nu på engång men framåt – sen dom egna burkarna kan man alltid använda igen o igen så då kan man göra dom lite extra fina.

Saknar, saknar, så jag saknar…. och längtar, det är inte riktigt klokt, jag är förvånad, snopen över hur starkt jag känner…

Ja nu snöar det igen :)

Ja att bli förälskad är en sak, att se fördelar med att utveckla ett förhållande istället för att vara ensam när man träffar någon. När man hittar saker som gör att man försvarar valet av partner när valet är allt annat än att man faktiskt blev kär – som att man vill ha en familj, som att man inte vill vara ensam osv…  Men det finns egentligen bara vänskapliga varma känslor mellan personerna, inte den där kärleken som finns mellan par som håller ihop länge länge – hela livet med fortsatt passion.

Kanske man tror att man har det där som behövs för att hålla ihop resten av livet. Man är ganska så tolerant när man är förälskad, när man startar upp ett förhållande – man tror delvis att saker som inte känns bra kommer att ordna till sig – jag menar allt kan ju inte stämma? Man får kompromissa, man hittar lösningar.
Och det stämmer, det gör man – i början – men om det finns saker som inte stämmer så kommer det att bli saker som istället särar o söndrar….

Kanske det är så att man borde ha sett direkt o förstått att det inte skulle hålla, eller så inse att man istället växt ifrån varandra. För alla utvecklas, o ett par som håller ihop utvecklas tillsammans åt samma håll…  men allt för ofta så utvecklas man åt varsitt håll o då är det svårt att hitta tillbaka.

Att det är viktigt med kommunikation, det vet vi alla. Det ska vara en bra kommunikation, där man både får tillfälle ett uttrycka sina egna behov, men att man också lyssnar, man löser saker tillsammans. Så det är inget nytt utan det tänker nog alla på som en första punkt om man frågar vad som är viktigt för att ett förhållande ska hålla.

Sen kommer det här med närhet, intim närhet, passion som hålls levande. Och ingen ska tro att det hålls levande av sig själv, så som det kanske är i början. Man får jobba lite på det här, hålla igång det kanske är mer rätt sätt att uttrycka det. Att man lär känna varandra mer o mer på djupet. Det är inte att ta över o passa upp på den andra men att man ändå vet t ex hur man vill ha ägget, eller mjölk till kaffet… det är mer att man känner till, kan uppmuntra ens partners drömmar o förhoppningar. Att dom här sakerna också går lite hand i hand med varandra, par som har totalt olika drömmar kommer ha svårt att fortsätta ett förhållande.

Så finns en tredje punkt som jag inte direkt tänker på som en punkt om någon skulle fråga mig, kanske för att det är en självklarhet, eller för att man inte ser det som en punkt på samma sätt som att kommunicera eller ha närhet. Det är en punkt som dom kallar ”Livskompetens” o när jag läser vad som ingår under det ordet så kan jag bara nicka o instämma, det är också otroligt viktigt, att man är på samma våglängd när det gäller dom här sakerna också.

Livskompetens är det här med hur man fungerar i samhället. Att båda låg på samma nivå, hade samma sätt att se på det o prioritera. Det var allt från socialt umgänge, var det viktigt att hela tiden ha många vänner runt sig, att göra olika aktiviteter eller mer viktigt med lugn tid hemma efter jobbet. Till hur viljan o förmågan var att utföra ett arbete, hur man prioriterade o skötte sin ekonomi.

På ett annat ställe kallar man det personlighet, att man ska ha matchande personligheter för att man ska kunna hålla ihop ett förhållande en längre tid, att det inte ska uppkomma för många saker som sliter, ja till slut sliter isär.
Det är inte att man måste tycka exakt lika om allt, det skulle göra det hela tråkigt också i längden. Det är bra med lite olikheter också, men till en viss gräns. För förutsättningar för att få en hållbar relation är att ens personligheter inte är för olika, det leder bara till konflikter o man glider obemärkligt mer o mer isär.
Det är ofta så att den ena i paret märker dessa olikheter långt före den andra, det uppkommer diskussioner o konflikter, för den som märker det är det viktiga saker men för den andra går det totalt förbi hur viktigt det är… man läser in fel signaler på fel ställen.

En annan viktig sak, som är mer viktig än man tror, är att man tar hand om sin egen hälsa. Att par där den ena släpper kontrollen på sin hälsa, hamnar i total obalans tillsammans. Det kan vara allt från att ta hand om sig fysiskt, till missbruk, eller att man inte tar tag i psykiskt dåligt mående så att det till slut får ett övertag.

Man behöver inte vara exakt lika, men man måste ändå ha ungefär samma mål/drömmar, förhoppningar, prioriteringar, värderingar… annars kommer man till slut ändå hamna på den punkt där man antingen inser det o går isär, lyckliga eller sliter ut varandra o stannar av fel orsaker o båda är olyckliga.

Jag har blivit så väl medveten om dom här sakerna sista tiden – det här med olikheter, det här med att den ena ser det o den andra inte vill se… hur jobbigt det är att inte se, inte vilja se o erkänna utan man hoppas, man kämpar vidare i tron om att saker är bra, kommer bli bra…  men sen när det väl är ett faktum så ser man samma saker som den andra – med facit i handen – om man bara vill se så kan man istället göra något bra av det genom att gå vidare på sin egna väg….

Egentligen är det här med att få ett fungerande förhållande så lätt, men så kommer så många andra saker in så det blir eller mer vi själva gör det så komplicerat…. Vi vill inte se saker, vi har svårt att antigen satsa fullt ut på ett förhållande eller se när det faktiskt är dags att gå vidare…  så enkla saker men ändå så komplicerade o svåra.

Jag har lärt mig mycket sista månaderna – bra saker, som gör att jag idag vet vad jag vill ha, vad jag behöver, vad jag kan kompromissa med, vad jag inte ska kompromissa med… när det är lönt att satsa eller när jag ska se att nu är det dags att istället avsluta, inte slösa mer energi. Hoppas att det är bra kunskaper jag tagit med mig *ler*… det är ialla fall en skön känsla jag har inom mig nu, att kunna se bakåt o ta till mig det som hänt att se... o jag koncentrerar mig inte då på att se någon annans fel, att lägga över ansvaret på någon annan.... nej jag väljer att se sakerna utifrån mig själv så att jag tar lärdom av det o kan utnyttja min erfarenhet i hur jag fungerar o vad jag behöver i framtiden...  det är ett mycket bättre sätt tycker jag att lägga min energi på *ler*

Kramar - ja det är nog en av dom bästa sakerna jag räknar som vardagslyx, att kunna kramas, att visa att man tycker om någon genom att krama om personen. Eller kunna krypa nära o kramas med någon man älskar. Bland det bästa som finns, kramas *ler*

21 januari varje år firas nu Kramens Dag, första gången man publicerade dagen som något att fira var 1986 o har sen dess vuxit som en populär dag över hela världen. Kan man annat än förstå varför?? Jag menar att få kramas.

Jag har en ganska stor zon runt mig som är "min privata" o jag gillar inte heller att folk tar i mig, kramar om mig, klappar mig på armen osv... en del är mycket fysiska på det sättet, det där var jätte jobbigt för mig förr, idag klarar jag av det - men kan bli väldigt jobbigt när folk jag inte tycker om är just fysiska o ska "peta" på en hela tiden. Det är naturligt för dom, inte för mig...

Då tror alla att jag är en person som inte gillar närhet, inte alls är en fysisk person - men det är tvärt om, jag är en mycket fysisk person, jag är i jätte stort behov av att ha den delen i mitt liv. Närhet...
Idag kan jag krama om någon jag inte direkt släppt in i den där privata zonen, utan att jag känner obehag. Jag kan hålla isär det mycket bättre. Och ser det som en naturlig del av att man visar varandra att man tycker om, uppskattar osv... o det känns till o med bra - det känns naturligt till o med.

Har jag däremot släppt in någon där i min privata zon så är det väldigt naturligt o jag mår bra av att kramas. Gäller det min partner så har jag ett jätte stort behov av den här närheten. Och får jag inte den så är man för olika för att det ska hålla i längden. *ler*... det har jag lärt mig.
Men det är stor skillnad på dom här kramarna som jag då ger o kan ta emot - om det är en som är utanför min privata zon eller innanför. Utanför då är det ganska snabba kramar, man kramar om o släpper varandra ganska snabbt. Men en som är innanför får en kram som varar längre... o om jag verkligen gillar personen så vill jag kramas länge länge... 

Så kramas mer o passa på idag - kramas - dela med dig av kramar o leenden. Det är sånt som vi alla mår bra av att både ge o få, o ju mer man får, ger man o då mår man bara bättre o bättre.

Se till att få kramas mycket idag ... det tänker jag göra *ler*

http://www.nationalhuggingday.com/

Det här med att två personer på något sätt blir oeniga, osams – hur intressant det är att se hur dom två parterna ser på situationen. Ja jag vet att det alltid finns tre sanningar – den enas, den andras o den mitt emellan som ofta är den som är närmast sanningen. För alla ser det från sitt eget håll det är ju inte så konstigt.

Sen finns det dom som försöker se vad som skett från båda hållen – att man kanske inte förstår den andra partens sätt, men man kan förstå, se varför det ageras på ett visst sätt. Men att förstå är inte samma som att tycka att det är rätt….

Sen har vi dom som aldrig någonsin kan se sin egen inblandning… det är alltid synd som dom, dom är förlåtande, dom försöker… ja allt går ut på att det är alla andras fel oavsett – aldrig deras. Får man dom någon gång att ta på sig något eller se att egna beteendet är allt annat än bra så bäddas det alltid in med flera fel som den andra ändå gjort…

Det här är ett fenomen jag alltid varit intresserad av – det här att en person blundar för sina egna brister men väldigt snabbt ser alla andras, försöker vara en ”bra” människa genom att komma med saker som – jag vill vara din vän, jag förlåter dig… Men tänk om det är så att saker den personen gjort gör att man inte vill vara vän eller förlåta så det spelar absolut ingen roll. Man känner att det är skönt att vara av med den personen i sitt liv. Man går hellre framåt utan o därför så har man inget som helst intresse av att reda ut saker för att återta kontakten.

Sen så ska man ha klart för sig att det här med att förlåta inte alls är samma sak som att man blir sams, att man fortsätter där man en gång var… Förlåta är mera att man accepterar att något som skett har skett, att det blev som det blev. Man förlåter, för att man på så sätt släpper det som skett, låter inte det uppta ens tankar o mående – MEN man kommer aldrig vara intresserad av att uppta någon kontakt…. eller ha samma typ av kontakt. Ibland så har man fortsatt kontakt av olika anledningar, som är mer av det artiga slaget att man säger hej, man kan vistas i samma rum… men att bli nära, förtrogna igen – never ever….

När man får höra att den andra vill ha tillbaka vänskapen, eller behålla den, o det är värt att kämpa för den, att man ska lösa det som uppstått – dom vill absolut inte bli av med en i sitt liv. Man betyder så mycket – men när det sen kommer till kritan så är det inte dom som behöver göra något, inte kämpa eller försöka visa att dom menar dom ord dom säger – nej det är fortfarande man själv som ska göra allt det där också.

Jag har kommit så långt i mitt liv, men mig själv o min utveckling som en stark kvinna som klarar mig själv. Jag behöver inte krypa för någon… jag tar inte skit… o jag tar absolut inte att någon försöker tala om för mig hur jag mår, tänker, känner osv… jag VET så väl själv.
Jag har inga som helst problem med att erkänna mina egna fel o brister – en del jobbar jag på andra har jag accepterat som en del av mig, min personlighet. Jag förstår också att jag inte passar alla människor som en del i deras liv – för alla passar inte in för mig – så varför skulle jag pass alla andra??? Men det innebär inte att man för den skull tycker illa om personerna – man bara inte klickar…

Jag förlåter saker som sker, som gör mig illa – det kan ta sin lilla tid ibland, ibland behöver jag få analysera, bolla, få svar… landa i det som skett. Men jag förlåter – inte för den andra personens skull, att den ska må bra – helt ärligt det skiter jag fullständigt i. Det är för min egen skull – det här med att förlåta är för mig att jag lägger det i den hög som är dåtid, det som varit o som jag inte vill ha med mig i nutid eller framtid. Så att förlåta är för mig något som jag gör för min egen skull.

Om jag sen säger att det som skett, att jag förlåter, vi lägger det till handlingarna som en erfarenhet o går vidare… ja då vill jag ha kvar personen i mitt liv. Jag vill låta det som varit just vara en kunskap jag fått för att inte göra om samma sak igen – om det är mitt eget agerande eller tillåta någon att agera på ett sätt mot mig, det kvittar…

Men om jag förlåter, men väljer att ha det som en erfarenhet för framtiden, en kunskap om den personen – men jag vill inte glömma, jag vill inte försöka reda ut saken för att på något sätt fortsätta en kontakt… ja då har jag valt bort den personen – inte alltid på grund av vad som skett – utan mer för att den personens personlighet o sätt att vara, agera, tänka, värderingar osv helt enkelt inte passar mig. Det är sånt som inte får mig att må bra…

Jag har valt att bara omge mig med personer, släppa både nära men även ha som vänner på ett inte lika nära sätt, personer som jag verkligen tycker om, dom jag känner jag kan lita på, som har en personlighet som jag tycker om, som har värderingar som stämmer överens med mina, som tänker på ungefär samma sätt… nej vi behöver inte alls ha samma åsikter om allt – o ser jag till mina närmaste vänner så finns det många saker där vi tänker helt olika – men värderingen i grunden är väldigt lika.

Men att någon säger till mig – jag förlåter dig, jag vill vara din vän… (det låter kanske fint i deras egna öron - men det är så envägs, o egoistiskt - jag vet ett du gjort fel men jag förlåter dig ändå?? Egna inbladningen då???)

Jaha säger jag, och??? Om jag inte har samma vilja då? Varför inte kontrollera det först, kanske också säga…. Jag hoppas att du kan förlåta mig, jag hoppas att du vill vara min vän, jag hoppas att vi ska kunna försöka reda ut det som skett så att vi kan försöka hitta tillbaka till en vänskap, en bra kontakt igen…
Det är inte så vanligt att det sker, inte med ärlighet o en seriöst mening bakom orden. Att man ser även sin egna inblandning, att man ser att den andra måste också vilja för att det ska kunna ske.