Ja kort kan man ställa frågan – Är jag kär eller vill jag bara ha sex med personen. Många kan nog ta lite miste på dom här två olika känslorna. Och framför allt så tror jag att det är så att i ett par där man börjar träffas eller håller på att träffas till o från under en lite längre period så är det så att den ena har kärlekskänslor o vill alla dom sakerna som visar på dom känslorna – medan den andra är helt utan känslor för annat än att träffas, ha sex, lite sällskap en ensam kväll, men absolut inget mer.

Nu ligger tanken bakom det jag skriver att man träffas, startar upp något – att tänka efter lite, vad vill jag egentligen, ska jag gå vidare eller avsluta, att vara ärlig i var man står för att se om man står på samma ruta eller olika platser. För att man båda ska veta utgångsläget för att göra sina val.
Men faktiskt går det även att ha som lite riktlinjer i ett förhållande man redan har – finns vissa saker kvar… eller är det så att den där djupa kärleken svalnat… dags att kanske gå skilda vägar för att få möjligheten att träffa en partner som är mer rätt för en…

Det är stor skillnad på att vara kär eller bara sugen, mycket större än man kanske tror först. Men när man börjar bena upp vissa saker punktvis så ser man lätt skillnaden o just hur otroligt stor den är. Nästan så man blir förvånad o undrar – HUR i hela friden kan man ta fel???

Fysisk attraktion är en stor viktigt del i alla kärleksrelationer – men det är skillnad att ha lust till någon eller att vara kär. Så vad finns det då för ”magisk” punkt-lista som man kan titta på o som gör att man tänker efter… kanske får svar på frågan ”är jag kär eller vill jag bara ha lite bekräftelse o sex?” eller åt andra hållet också – ”är h*n kär i mig eller är det så att jag bekräftar, boostar o ger sex?”

Jag tror att det viktiga för att ingen ska bli sårad, att det är någon mening med att ta en ny relation vidare eller att fortsätta en befintlig, det är att båda är just på samma ruta. Oavsett om det är kär eller lust, eller någon annan anledning.

Det här med sex, att ha någon att ha sex med, det är en naturlig den av oss människor, det ger njutning, tillfredsställelse, det får oss att må bra, det ger samhörighet o det är ju vårat sätt att föröka oss (eller ialla fall öva *ler*)

Lust o passion, sex, fungerar bra som den enda gemensamma nämnaren om båda vill ha det så. Om båda vet att det är därför man träffas, inget mer. Men om man är ute efter en hållbar relation så räcker inte det på långa vägar. Och det är väl ofta som man förälskar sig, det finns attraktion, lust till varandra men ganska så fort så svalnar det av, då är känslorna inte kvar längre. Det var ju inte kärlek det var bara lust…

Men små enkla punkter att tänka på så ser man ganska fort om man själv eller den man träffar verkar vara kär eller mest bara har lust….

Här är några tecken på att man är sugen, attraheras, vill ha sex:

• Man tänker mer på hur personen ser ut, dess kropp. Fokus är helt på det fysiska
• Intresset är att ha sex, träffas ha sex, kanske lite mys före – men att prata, ha en konversation när man träffas finns det noll intresse för.
• Om det börjar pratas om känslor så blir det obekvämt, man märker att det här är ett samtalsämne som inte alls fungerar. Det undviks.
• Mys efter sex är inte direkt lockande, för att inte tala om frukost  - det är saker man vill slippa så man ser till att gå hem o sova var o en för sig.
• Ofta ser man på relationen just att det är sex, man är älskare men vänner, nja kanske, men inte direkt djupare vänskap – kanske mans äger vänner med förmåner. Man vet att vänskapen försvinner så fort någon träffar en fast partner.

Att det är mer än bara lust, sex, att det finns djupare känslor att bygga vidare på:

• Man vill umgås oavsett vad man gör, även där det inte innebär sex direkt eller efteråt.
• Man fastnar i diskussioner om allt o inget, plötsligt har flera timmar gått o man har inte ens märkt det.
• Man är ärliga mot varandra, men lyssnar på varandras känslor, man vill veta hur den andra känner, man vill berätta hur man känner  - man vill göra varandra lyckliga
• Man motiverar varandra att vara en bättre person. Man uppmuntrar, man peppar, stöttar men också saktar ner, stoppar upp varandra, beroende på vad som behövs.
• Man vill träffa varandras familj och vänner. Man gör gärna saker tillsammans utanför hemmet. Man har inget behov av att bara vara ensamma när man träffas, eller att bara vara hemma.

Som sagt bra saker att fråga sig själv, men också vara uppmärksam på om ens partner drar åt motsatt håll än man själv gör. För det är ju lika mycket tecken på att det är fel – det är dags att tänka till… vad vill jag, hur vill jag… vara ärlig. 

Jag gillar inte att vara frustrerad, jag gillar inte att känna en inre oro där jag inte kan koppla av. Jag har lätt för att bara vara, göra inget, läsa eller pyssla hemma med något. Men det är allt annat än lugn o ro inom mig just nu. Det är kryp o oro, det är en frustration inom mig som jag inte blir av med…

Jag har promenerat för att kläcka ägg i pokemon, jag använder circle pro lite då o då, tills jag är trött o inte orkar fokusera så att det blir rätt… ja för att ta upp några saker som jag gjort sista dagarna…

Jag är less, vet bara inte på vad o då är det svårt att göra något åt det… jag har mina aningar om vad som gör att jag känner såhär. Jag känner mig på något sätt maktlös, jag vill, jag vill göra… men lite svårt att göra ensam, det är inte min grej… det blir aldrig bra att göra det ensam heller – för min del alltså.

Nu är det inte heller en sak som gör att jag känner såhär, det är två, två saker där den ena gör att behoet av det andra blir än mer påtagligt…

När jag började läsa ”Hångla mer” så var det ord där som inledning, en fråga – ”Hur vill du ha ditt liv?” Dom här orden, fraserna – det är två – ja även dom två… passar bra in på sakerna som är två dom också, eller hur? Men dom här orden, med sina frågor kom tillbaka till mig just nu ikväll när frustrationen kryper i mig…

Det ena:
”När någon i din omgivning känner sorg, vill du sitta och tafatt hålla din hand på personens axel, säga något intellektuellt och bjuda på något sött och äckligt för att få dem att tänka på något annat?
Eller vill du låta dem omfamna dig så att du kan ta emot deras tårar och deras smärta?”

Nu tänker jag självklart att ”någon” är någon som står mig nära, någon jag bryr mig mycket om. Och då är svaret lätt, jag vet vad jag vill då… o jag vet vad jag vill få när jag känner sorg, när jag vill gråta, när jag känner smärta…

Det andra är:
”Vill du småpussas och säga något intellektuellt och bjuda på geléhjärtan eller vill du hångla dig svettig och fullkomligt förlora dig i din partner?

Samma sak där lätt svar…. Kan man få börja med att få några geléhjärtan, småpussas lite för att sen låta det övergå till att man förlorar sig fullkomligt i varandra?

Så kort svar på frågan: ”Hur vill du ha ditt liv?” blir – fullt ut, med passion i allt jag gör. Jag vill ta vara på resten av livet, jag vill uppleva, jag vill ta mig an utmaningar, jag vill planera o genomföra drömmar…
För lite mer än 3 år sedan hade jag sagt att det där vill jag o kan jag göra ensam, som singel. Och visst även idag så vet jag att jag kan göra det ensam – men idag vet jag att jag inte vill göra det ensam. Jag vill ha någon vid min sida att göra allt det där tillsammans med. Att njuta av livet tillsammans.
Livet är för kort för att slösas bort.

Så då var frågan ”Hur vill du ha ditt liv?” besvarad – fullt ut, passionerat tillsammans med någon.

Men då kommer nästa fråga, ”Vem vill jag dela mitt liv med?”  - inte nu så att jag menar vem i meningen en viss namngiven person – utan mer vem i meningen vilken typ av man, hur vill jag att min partner ska vara, han som jag vill dela mitt liv med.

En sak har jag lärt mig under alla åren jag varit singel – alla åren jag pratat med mina vänner av båda könen som letat efter en partner, gått på minor, blivit sårade eller dom som hittat rätt… Ja för dom finns dom också, som ”lärare” till hur man ska göra för att hitta sin rätta partner.
Det jag har lärt mig är att sålänge man inte kan svara på följande frågor, så kommer man inte heller kunna hitta den rätta för en själv, man kommer bara hoppas o gå på minor.

Alla frågor är på något sätt sammanflätade, man kan inte riktigt veta (svara på) den ena utan att också få med dom andra. Allt hänger ihop.
Det här ordspråket som säger att man måste älska sig själv innan någon annan kan göra det – ja det stämmer. Det är först när man själv vet vem man är, vad man vill – som man är trygg nog att kunna vara en bra partner. För det är ju inte bara det att hitta rätt partner, man ska vara rätt o en bra partner också. Alltså inte bara få, utan även ge. Det är så ett bra förhållande byggs upp o blir hållbart.

Nu tror inte jag personligen att man kan ha 100% svar på alla dessa frågor som har med ”livet” att göra. Saker förändras, jag förändras – utvecklas – men man kan ha svar som är en bra grund, det som inte ändras, svar som ger en trygghet i vem jag är, vad jag vill… kanske svar till 80-90% - resten ska få vara obesvarat för utrymme att just utvecklas.

Så en bra start är att fråga sig själv – Vem är jag? och Vad vill jag?
Nu behöver inte det här vara så invecklade eller djupa frågor som man kanske först tänker när man läser dom. Det kan vara så enkelt som att veta om jag är en person som vill ha djupa samtal, har jag humor, är jag vårdande, är jag en person som vill vara en del av tvåsamhet eller är jag en mer självständig person som värdesätter min egen tid mer än tiden tillsammans med någon. Vad vill jag? Är karriären viktig, vill jag lägga min tid på att träna eller någon annan hobby. Vill jag göra saker ensam eller tillsammans?

Svaren på dom där frågorna smälter ju också in i svaren som frågan – vad jag värdesätter – ger. Om jag värdesätter egentid, pengar, hälsan, resor, boende, standard… vill jag vara ute i svängen o umgås eller är det viktigare att få tid hemma o koppla av… Som jag ser det så alla dessa svar kan vara svar på alla dom där tre frågorna – så hårt är dom sammanflätade, som jag ser det.

Den fråga som jag tror många missar och som kanske är den viktigaste – att inte bara se vad jag vill ha, vad jag behöver… utan se vem är jag o vad kan jag ge till min partner. Är jag en person som vill bli omhändertagen, är jag en som vårdar – vill jag ha o ge på samma nivå…

Jag vet idag vad jag vill, jag vet nog ganska säkert ”vem jag är”… jag är också trygg i vad jag vill ha för egenskaper/personlighet hos en partner o vad jag kan ge i ett förhållande.

• Jag tänker aldrig vara någons tidsfördriv igen, tills något ”bättre” dyker upp. Vara någon som boostar för att den andre ska klara sin vardag, tills någon ”bättre” dyker upp.
  
  
• Någon som vill mig väl, som finns där för mig i alla lägen, precis som jag finns för den. Inte bara när allt flyter på utan även när det blåser stormar.
  
  
• En person som vet sina egna fel o jobbar på dom. Att personen känner sina rädslor utan att vara fast i dom. (Ingen vill vara tillsammans med någon som är rädd för ensamheten, hur ska man säkert veta att personen valt mig o inte bara någon för att slippa vara ensam)
  
  
• Jag vill ha en person som är balanserad i sitt humör och inte far upp o ner i sitt humör. Att det finns en trygghet på insidan. Inte någon som är emotionellt obalanserad, som man inte riktigt vet på vilket humör den kommer vara på – för sker något under dagen, i personens liv så kan den inte på ett samlat sätt inte med massa drama…
  
   
  
  
  
• En person som behandlar andra respektfullt.
  
  
• Och som är medveten om att perfektion är en illusion. Att förstå o känna empati för sina egna o partnerns brister o sprickor. Kunna se att det är även den delen i våra sätt som gör att vi är den vi är, se skönhet i imperfektionen.
  
  
• Att det finns humor, att man kan skratta tillsammans. Inte humor som att skoja bort saker. Utan kunna skratta tillsammans – att skratta till är något vackert, det är afrodisiakum av hög grad. Det gör att allt blir mjukare o mer positivt.
  
  
• Förmågan att lyssna, viljan att försöka förstå varandra. Prata uttrycka sina känslor o tankar, kunna kommunicera för att lösa olika saker som kommer i vägen på livets resa. Att kunna handskas med konflikter på ett ”mjukt” sätt – att ingen av parterna ska köras över eller känna att den behöver backa undan, eller att man hela tiden, varje gång ska ha rätt ”no matter what”. Kunna kompromissa!
  
  
• Jag vill ha någon att planera saker tillsammans med, se fram emot saker tillsammans med, uppleva saker tillsammans med, prova nya saker, utmanas tillsammans med.
  
  
• Jag vet idag att jag värdesätter tid man har tillsammans, att egentiden inte ska vara den viktigaste på fritiden utan det är att göra saker tillsammans. Att man är delaktig till en viss del i varandras intressen. Jag vill leva tillsammans, inte parallellt för att ha någon…
  
  
• Någon som är lika villig att lära känna mig, mitt sätt, mina positiva sidor samt negativa sidor – så att han förstår mig o vad jag behöver. Liksom jag vill lära känna honom på samma sätt… veta när man ska ge en spark i baken eller när det är en kram som behövs, veta när tystnaden räcker eller när man ska lirka ur vad som finns inombords o bubblar.

Jag vill ha passion, jag vill bli sedd, hörd, förstådd. Jag vill kunna skratta o gråta tillsammans. Jag vill ha romantik, uppvaktning, erotik, sex, ömhet, överraskas. – det jag vill ha, vill jag få ge. (o det ska uppskattas att få) 

Visst låter det lätt?? Det är ju så alla vill ha det… ändå är det så svårt. 

Hur vill du leva ditt liv?
Lever du det som du vill eller…??? För att leva det liv du vill krävs det små förändringar eller stora val som ändrar allt???

Läste något om det här med kärlek, att älska, att hålla kärleken levande i ett förhållande så att det inte dör. Det är något som inte bara finns där, det är som muskler, man måste jobba lite för att få dom, upprätthålla dom annars försvinner dom… men gör man det på rätt sätt så är det inte annat än trevlig, skön sysselsättning. Jag kan bara hålla med, det är inte det här disney eller romantiska filmer/böcker som är verkligheten, det där när allt är underbart o svävande hela tiden.
Det finns ingen magisk formel för att få evig kärlek, så där som man kanske önskar sig. Men är orealistisk o letar man den kärleken kommer man få leta, byta partner, leta mera o aldrig hamna i det där man kanske söker – den äkta starka kärleken o gemenskapen med en partner.

Den verkliga kärleken, att älska, den där som växer fram efter förälskelsen, när vardagen kryper in i livet. Då när man fortfarande ändå känner samma pirr, passion för sin partner, en djup värma av att ha personen där vi sin sida. Det är inte dom stora sakerna – nej det är dom små små detaljerna som kanske kan ses oviktiga men som ändå just är basen och sakerna som säger ”jag älskar dig” på ett äkta sätt.

Det är så detaljer som att kramas, kyssas, vara nära, lyssna på varandra, prata med varandra, planera tillsammans, hjälpa varandra, stötta varandra, peppa varandra, sova tillsammans, se på film, spela spel, gå hand i hand, att man vill vara nära även om man inte gör saker tillsammans, att man vill träffas om så bara någon kort minut  – saker som man gör utan att tänka på som det där som säger ”jag älskar dig”, ändå är det just dom sakerna som säger det på bästa sättet.

Det är dessa små saker, små gnistor som håller lågan vid liv när vardagen är där. Det är det är kärlekens verkliga storhet.

”Till slut kommer du märka att de små sakerna alltid är de viktigaste. De där konversationerna klockan tre på morgonen, de spontana leendena, de där förödande fotona som får dig att skratta, dikterna som får dig att gråta. Böckerna som ingen annan känner till och som blir dina favoriter, en blomma du sätter i håret, en kopp kaffe du dricker när du är ensam… Det är vad som verkligen är värt besväret; de små sakerna som väcker stora känslor”.

Utdrag översatt från ”Entre letras y cafeína” (Bland ord och koffein)

Kärleken skapas varje dag med detaljer, uppmärksamhet och ibland med mod… Att älska innebär att vakna upp varje dag med bara en person i tankarna, att göra denna person lycklig, ta hand om personen och att göra honom eller henne glad.
Verklig kärlek är inte perfekt men har ärlighet, förtroende och respekt som utgångspunkt.

Det är exakt så jag ser på kärlek, på det där jag vill ha… det är passion, det är spontanitet, det är gnistor – då o då, men livet fungerar inte så, att allt är på topp o full fart hela tiden – livet, vardagen är den största tiden ändå… o då måste det finnas andra saker som gör att kärleken man har är äkta, den håller, det är det man känner i dom små detaljerna som är vardagen… kommer inte detta naturligt, eller fallet bort helt så … ja då var det en förälskelse eller någon annan anledning till att man försöker hålla igång en relation… Visst så får man också lägga lite manken till ibland att hålla igång vissa saker som lätt tas förgivet när vardagen ramlar in o tar över. Men det ska inte vara jobbigt, det ska vara enkelt o naturligt ändå, även om man får tänka på det, att hålla igång det.

Det finns fem grundstenar som de flesta långa förhållanden har gemensamt. Det är punkter som gäller åt båda hållen, det är viktigt att påpeka för det finns så många förhållanden där man blundar för verkligheten.

Dessa grundstenar är:

Beundran
I stabila och långvariga relationer uppskattar man den andra personen på ett positivt sätt. Man uttrycker sig inte illa om sin partners egenskaper om man inte först har tänkt till ordentligt och säger det på rätt sätt.

Man är ett team
Det viktiga är att uppskatta relationen som ett ”vi” istället för ”du på ditt håll och jag på mitt”. Det leder till en logiskt slutsats, att båda parterna är ansvariga för relationen. Man planerar tillsammans, man kompromissar tillsammans.

Djup kunskap om sin partner och relationen
I långvariga förhållanden vet man hur man väcker sin partners intresse. Man uttrycker sig även öppet och utan att vara rädd. Man vet vad den andra tycker om, inte tycker om, hur den reagerar. Man har lärt sig varandra o förstår varandra o sin relation.

Man lär sig av svårigheter
I långvariga relationer pratar man igenom och överkommer svårigheter tillsammans. Man sopar inte saker under mattan, eller låter saker bero. Man diskuterar, man vill veta hur den andra känner o tycker. Att överkomma svårigheter är att länkas samman ännu mer i kärlek.

Acceptans
De är medvetna om att det finns svårigheter man kan överkomma och andra inte, och de har lärt sig att leva med det. Faktum är att det verkar vara till fördel att vara olika, och inte en nackdel.

Man behöver inte söka efter en perfekt kärlek, utan efter en riktig kärlek som är enkel och givande.
Att ha en bra relation innebär inte att man aldrig bråkar, utan att man kan reda ut skillnader och leva med dem som man inte kan lösa.

Jag gillar verkligen det här uttrycket att det är den riktiga kärleken man ska hitta, den man ska söka efter. Inte den perfekta, inte den som är som i sagorna/på film. Utan den där kärleken som är så enkel, som känns mellan en själv o den andra personen även till vardags, den som håller i sig, den som gör att man inte vill vara ensam, den som får en att skina upp o le bara av att höra rösten…

(fundera, tankar som far, bolla o pysa ur sig)      

Jag har fått höra att jag analyserar saker för mycket – kanske, kanske inte. Men det är väl så att man börjar göra det i vissa situationer för att inte hamna i något man lovat sig själv att INTE hamna i igen. Man ser på signaler man får mot varandra – för det sker, att en person ger olika signaler o om man själv inte ”vill” se något så väljer man att inte se dessa o istället bara se dom signalerna som ”passar”

Sen vet jag inte om det är vi tjejer/kvinnor som analyserar mest eller om det är så att jag mest pratar med tjejer/kvinnor o kommer då i kontakt med det här att analysera, bolla olika saker fram o tillbaka, samt att få frågor som man vill ha besvarade. Då kommer vi med för många frågor, genomtänkta frågor där det redan finns följdfrågor oavsett vilket svar man får. Har man sen också lite erfarenhet så känner man igen svaren, ursäkterna o sättet att agera. Vilket gör att det är svårt att hitta bra kryphål, eller ett bra sätt att svara, o det blir att den andre känner sig lite tagen på sängen…

Jag pratat med mina väninnor om just detta, inte bara en gång, utan ett samtalsämne som vi tar då o då – är jag ensam om att tänka o analysera. Men nej det var jag då verkligen inte. Det visar sig att alla mina väninnor faktiskt gör precis lika, vi tänker en hel del på saker, runt, runt, vilket gör att man ser saker från olika vinklar. Vi bollar med varandra o hjälper varandra se från andra vinklar, så att man inte låser fast sig i en o samma sak.
Det behövs, för att som oftast kunna bara släppa saken, för man märker att man reagerat spontant med någon gammal rädsla, som har ett lite för starkt grepp om en. Man reagerar utan att tänka till. Så när man fått tänka, fått analysera vända o vrida lite på saken så blir man lugn igen o ser att man reagerade utan att man egentligen behövde.

Så finns det vissa gånger som man kommer på att det var bra att analysera lite för att dom här nya vinklarna visade på andra saker som man också vill ha svar på. Man kan inte bara släppa det.
När detta sker så är det också bra att fråga, diskutera o ta reda på vad som gäller, får svar. För soppar man under mattan nu så kommer det ligga där o växa o en vacker dag vara större än själva mattan som täcker o då exploderar det istället.

Det gäller bara att inte ställa frågorna man vill ställa eller tala om det man vill tala om när man är mitt uppe i en känslomässig röra, utan det ska göras när man som det så bra heter ”sovit på saken”. Man är lugnare, man kan då samtala, o det är viktigt. För om man brusar upp, inte har ett samtal så får man för det första inte sagt det man vill ha sagt på det sätt man vill ha sagt – o den andra kommer inte heller lyssna. Får man svar så är man så upprörd känslomässigt att det inte ens är säkert att man klara av att lyssna på svaret på det sätt svaret sägs. Man hör det man tror sägs, det man är rädd för att höra eller det man vill höra.

Det gäller att man har lugnat ner sig, så att man kan samtala, lyssna på den andra på rätt sätt. Ta till sig det som sägs inte det man tycker eller tror sägs. Oj aj, detta är något som kan vara jätte svårt, något man får öva på. Och jag personligen tror att det är något viktigt i olika relationer – en partner eller nära vänner – att man kan göra detta. Lyssna på varandra på rätt sätt. Reda ut saker direkt, inte låta det ligga o gro.

Så detta med att analysera, tänka kan både vara till något gott, som till något mindre bra. Men uppstår frågor så är det nog det bästa att man får ställa dom. Sen är vi ju alla olika – en del behöver prata, diskutera, dela, bolla, få tips, råd, stöttning. Andra behöver det inte alls utan är mer inbundna. Jag tror att man dras till samma typ av människor – både som nära vänner o partners. För det är då man trivs som mest. Även om olikheter kan vara trevligt, men inte för stora… Kanske är det just därför som jag o mina väninnor har samma sätt, vi analyserar o funderar – bollar, petar på varandra, ger nya vinklar, när det behövs… för att vi är lika, vi trivs tillsammans, vi förstår varandra utan en massa förklaringar.

Vi vet att man ena dagen kan vara upprörd, gråta o kräkas ur sig massor, men att det är just bara det där att man behöver få ur sig något som pyr o osar inombords. Man väljer att bolla med någon man litar på som man också vet kan ge den där andra vinklingen, inte bra hålla med, fråga o få en att tänka till.
Men när det sen väl är ur systemet så är det just borta, det ligger inte kvar o pyr under den där mattan som man sopade allt in under.

Analysera är att:

Beskriva orsaker och konsekvenser 
föreslå lösningar, förklara samband,
jämföra för- och nackdelar.

Så nej, analysera är inget dåligt, om det inte är så att man fastnar i någon dålig känsla utan kan leda en fram till att förstå, att verkligen lägga saker bakom sig.

My face above the water

My feet can't touch the ground,

Touch the ground,

and it feels like I´m drowning

Everytime you are not around

I wish I could make it easy

Easy to love me.

I'm looking for the right words to say

It feels like I'm drowning

Nej jätte låg är mer rätt. Solen lyser idag – jaha, är lite min reaktion. Det kommer snart bli mulet o grått, som alltid. Så ingen mening med att glädjas…. Eller… ska man ta vara på varje litet tillfälle som ger glädje? Som att solen lyser några timmar nu på morgonen. Idag har jag nog mest lust att känslomässigt säga – nääää ingen mening med. Men jag vet ju att det ska man visst. Man ska ta varje litet tillfälle att njuta av det som ger glädje, det som får en att må bra.

Låg… ja för det känns som hur jag än gör, vad jag än gör… så blir det fel. Och det är lätt jag som tar på mig skulden oavsett o jag som försöker att fixa till… reda ut, krusa, ta kontakt… eller vad som nu är i den situation som det gäller. Jag vet att ju längre tid det går innan man reder ut det, ju svårare blir det o är man avståndstagande o tyst så tar jag det som en form av bestraffning (en jag inte gillar) eller att man helt enkelt vänder mig ryggen helt, bryter med mig – kort sagt, det är saker jag har med mig, som jag är medveten om, att jag jobbar på – men inte det lättaste NÄR saker sker. Då tänker man inte logiskt – då bara med automatik slår gamla saker till, med en sådan styrka att man tappar andan, det är som att få ett slag rakt i magen.
Försöker att inte ramla tillbaka till gamla beteenden o tankar… men känslor är svåra att styra… blir man ledsen o känner att man blivit missförstådd så… då drar jag mig tillbaka o gömmer mig.
Och tankarna kommer… vissa saker kanske inte är för mig…

Och en av dessa saker måsta vara att träna, röra på sig… herre jisses, det gör ju ont ju *ler*. Ja o då menar jag inte träningsvärk, den kan jag gnälla över men ta… men när man ramlar av träningsredskapet o gör sig illa – DÅ gör det ont… säger bara – tur att jag är ensam, att det inte finns någon som ser eller ännu värre har kamera o förevigar…
Visst jag tycker om att göra människor glada, få andra att skratta – men gränsen går att dom ska skratta åt mig i en sån situation där jag uppenbarligen är knasig som ens försöker *ler*

Jo, jag har provat en sån här Ab Circle – kommer ni ihåg när det gjordes reklam för den på tv-shop? Jag gör det, o tänkte redan då att det där ser lätt o skoj ut. Så när en vän hade en som skulle iväg för att ge lite mer plats så tänkte jag – va sjutton, jag provar.

Så jag hämtade hem den, kånkade pustande upp redskapet. Det ser ganska litet o nätt ut på bilder men nja… inte alls att den är jätte stor, men den var inte direkt liten nätt o lätt heller… men upp kom den ialla fall.
Stod länge o tittade på den innan jag tänkte – va sjutton det är väl bara att köra igång. Ner på knä o så börjar vi….

*skrattar* nja så lätt var det inte alls. För det första gjorde det ont i knäna, det är hårda ”skålar” för knäna – vilket jag löste med att klippa till en fleecefilt och vika ihop för att göra det lite mjukare. Det var ju den lätta biten. Att få det hela att röra på sig, sådär lätt o svängande…näää inte då. Till datorn o leta upp filmer på youtube för att se hur man skulle göra… Jo det såg fortfarande lika jäkla lätt ut…. Tillbaka ner på knä o med ren envishet så… jag kan säga såhär – det är mycket att hitta rätt teknik för att få det att ens röra på sig o hålla igång… o det är inte alls att bara hålla händerna på handtaget för det blir för svårt  - för mig ialla fall som är så otränad.

Åhhh se jag fick den att röra på sig, glad svingar jag mig fram o tillbaka – poff, aj, fan… vad sker jo jag glider av med knäna rakt ner i golvet – kan säga att det gör fan så ont…. Jag borde ha fått ett stort fint blåmärke på hela knät som visar HUR ont jag har… men icke då, inte jag…

Men samtidigt lite tur att jag hade denna hemma att ge mig på att få ut det ton av frustration, känslor o innehållen gråt som kom… Så japp jag gav mig på att klara av att svinga mig sådär enkelt som det ser ut. Det blev inte bara en gång jag gav mig på den igår, kan jag nu då? Nja – det är fortfarande svårt, det ser nog allt annat än elegant, enkelt o rolig ut (att utföra alltså – roligt att titta på, antagligen *ler*).

Jag har tittat på flera youtube klipp – nu med vanliga människor som använder, provar att använda o då kände jag mig inte så värst ensam om att vara klumpig, inte klara av det, ramla *ler*. Det var liksom lite så vi vanliga dödliga ser ut när vi står där på knä o försöker få sig själv att svänga sida från sida.
Jag har skrattat o svurit så det osar i omgångar här… ska se till att få något i skålarna för knäna som gör att fleecen inte halkar – någon liten rems av halkskyddtejp för trappor borde fungera bra. Sen så kan man lite tryggare stå där, utan att spänna sig o vara på vakt att INTE halka av igen – för nej det var inte en upplevelse jag vill prova igen.

Fungerar redskapet då??? Ja det gör det faktiskt – det tar på flera delar av kroppen, dock mer på armarna än på mage. Men det känns inte bara i armarna, det känns i magen, sidorna, o rumpan, samt låren. Så det är helt klart värt att ta mig några minuter om dagen på den nu när jag har den hemma. Visst för eller senare så ledsnar jag säkert på den – men se då ska den få göra ett gästbesök i Sandviken för att syrran ska få prova den… fast hon vill tydligen först prova den här innan den får komma med som gäst.
Om man kommer på hur man ska göra, vilken teknik man ska använda o sen hitta just läge för att det ska vara lite jobbigt – inte bara flyta på – så klar att det tar. Och det är ju så enkelt att det spelar inte så stor roll vad man gör – bara man röra på sig, o att man börjar någonstans, sen hittar man nya sätt, när man får mer ork… o man märker att man orkar mer o kanske till o med går ner lite i vikt.

Den ska bytas ut mot en roddmaskin – eller kompletteras med – det vet jag ju redan. Men sålänge så är det skoj att svinga mig – nej rättar mig själv direkt – försöka svinga mig, fram o tillbaka. Använda min lilla rosa kettlebell, mina trappor, ut o promenera (läs jaga pokemons – undrar om det är något event nu i påsk, som gör att det känns lite roligare ) och dansa *asg* ja det är ju det man gör när man rör på sig till musik. Skrutt samma egentligen, jag rör på mig o jag har skoj – musik är aldrig fel oavsett vilket humör man är på…

Det har varit fullmåne några nätter nu – visst är det vackert? Så jag vill ha en kamera som jag verkligen kan ta fina bilder – bilder som visar vad jag ser… jag älskar fullmåne. Jag vet att många berörs på olika sätt, lite som pms faktiskt när jag tänker efter. För man hör aldrig någon som säger att dom blir uppåt, mer glada o positiva av fullmåne, nej det är oftare att man blir mer orolig, ledsen, låg i ork.
Men jag gillar den – tycker mest att den är så otroligt vacker när den lyser rund o vit mot en mörk himmel – gärna lite moln som gör den lite mer ”mystisk”

Nej – ska göra lite nytta – känner att det inte är samma flyt o sving i mitt skrivande idag… det vill sig inte – vet ju varför – så jag tar ut min frustration på annat istället…

Åhhh tänkte jag när jag såg rubriken, vad spännande, vad finns det här som är så hemligt att inte en man ska kunna berätta, vad är det som är överraskande??? Det här måste jag bara läsa.

Att inte våga berätta, det är nog ganska vanligt att vara i den situationen både för män o kvinnor, där spelar könet ingen roll. Men där tror jag att om man bara har den nära kontakt som man ska ha som ett par, att man känner tillit o trygghet med varandra så ska det inte vara någon svår sak att göra. Berätta om sina fantasier.

Det som däremot kan vara kruxet i det här att berätta fantasier, hemliga tankar för sin partner är nog mer hur man berättar.
Berättar man för att man vill prova på att förverkliga fantasin, berättar man på ett sätt som gör att ens partner tror att det är något som måste finnas med annars kommer inte sexlivet bli bra, att man helt enkelt inte duger längre OM inte partnern som berättar får uppleva sina hemliga tankar
Gör man så, ja då ska man nog vara nervös för hur det tas emot – för ingen vill få något kastat över sig som gör att man får känslan att man inte duger, att det man har tillsammans inte är gott nog.

Om man däremot har samtal, förtroende utbyta med sin partner o berättar det just på ett sätt som säger – det här är en fantasi, jag vet att vissa fantasier kan upplevas, men andra fantasier kanske bara ska vara fantasier. Men jag har ett så stort förtroende för dig, jag vågar öppna mig för dig, så jag vågar berätta mina innersta hemliga tankar för dig. Det är inte ”jag vill upp leva, det är jag ger dig ett förtroende”.
Då kommer man varandra närmare, man kan prata om det – inget sagt att man måste göra det till verkligenhet. Men vem vet kanske båda har liknande hemliga fantasier som då också är av sånt slag att man kan prova, uppleva tillsammans. Vore ju dumt då om man inte kunnat prata med varandra o på så sätt missar något att uppleva.

Men då, vad kan det vara för 5 speciella mörka fantasier som nu skulle avslöjas att män har. För självklart tänkte jag att nu måste det komma något lite extra, inte alls se två tjejer tillsammans, vara i en trekant med två tjejer eller göra det på ställe där man kan bli upptäckt/sedd, kanske är fantasierna lite påverkade av filmen 50 shades of grey… så det är dominans som lockar. Det här o lite till är inte för mig något som inte går att prata om med lätthet att man fantiserar om, det är alltså inget mörkt hemligt – det där är ju sånt som man läser om, pratar om, är öppen om överallt idag. Så det känns inte så hemligt.

Så med förväntan kastar jag mig över texten för att lista ut mäns hemliga fantasier som ska vara lite mer kinky o förbjudna…

1. Trekant – oftast då med en tjej till.
2. Bli ”nästan” påkommen när man har sex.
3. Vända på rollerna i sängkammaren – ofta är det killen som styr, men att han får släppa allt o hon tar över.
4. Överraskas – här är det just att t ex väckas med att bli avsugen…
5. Att ha sex med någon helt anonym

Att männen inte skulle våga prata om dessa 5 punkter beror på att detta inte är samma fantasier som kvinnor har, så dom tar inte emot dessa tankar på ett välkomnande sätt…

Men var är dom där överraskande kinky fantasierna??? Jag menar allt det där var ju mer eller mindre just det som ”alla” fantiserar om – o varför skulle inte tjejer ha samma fantasier??? Ja kanske är det jag som är för öppen, är i en värld där det här är saker som inte ens är fantasier som bara ska vara fantasier… man kan uppleva tillsammans. O lovar, jag vet mängder av tjejer som har dessa fantasier…

Ja inte blev det något riktigt smarrig läsning som jag hade tänkt mig, avslöjande, mörka hemliga *ler*… nej det var bara det ”gamla vanliga”.

Avslutar med att igen säga – ha tillit, dela fantasier med din partner – våga dela tankar. Men gör det som ett förtroende, inte att det är något som måste upplevas. Hittar ni på det sättet något nytt spännande att krydda till sexlivet med – härligt. Men annars har ni ändå vunnit på det – ni har visat förtroende o visat tillit, det är viktigt att känna det i ett förhållande. Att man kan prata om allt, att den andra lyssnar… att man litar på…