Att börja om är något man ofta hör att folk gör efter att något negativt skett i livet som en olycka, mist någon nära, skilsmässa, man måste flytta eller byta jobb där inte anledningen är att man själv valt det. Eller så märker man att man stampar på samma punkt o man är inte glad, man mår sämre o sämre. Vi hamnar i ett vägskäl där det är rena kaoset o man har svårt att veta åt vilket håll man ska gå, hur man ska läka, hur man ska hitta en lösning, känns hopplöst att finna ett nytt mål. Men det är lätt att innan man kommer igång sluta tro på att det finns lösningar, att finns lycka igen, man ger efter för hopplösheten.

Då är man i situationer där man på något sätt måste göra en förändring, börja om. Vilket inte är något lätt sak att genomföra för det är så enkelt att glida in i gamla spår igen. Men det går, alla kan – OM man vill. Det är faktiskt där det svåra ligger, att ha viljan, att orka kämpa vidare när det inte bara är nedförsbacke o medvind. Utan att man vill framåt även uppför backen o i motvind i styrkan av en orkan.

Att vilja, att våga se framåt mot något man inte vet ett dugg om, man bara hoppas eller kanske går framåt i blindo. Det kan vara otroligt skrämmande det här att inte veta vad som kommer - visst man hoppas, man har drömmar, förhoppningar. Det är vårat bränsle o drivkraften som tar oss framåt förbi rädslan som då o då kan poppa upp o göra oss förvirrade o ge känslan – gör jag rätt, kommer det bli bra eller???

Frågan man ibland ställer sig själv är ”går det att börja om?” Svaret är att ja det kan man, men man kan inte börja om o glömma allt det gamla som varit. För allt som skett oss i livet kommer finnas med som minnen, som erfarenheter. Så man ska inte tro att man kan fly från det där som får en att vilja eller behöva börja om – det går inte. Försöker man med det så försvårar man bara för sig själv. Bättre acceptera att det som skett har skett, men inte fastna i det o älta utan lägga det bakom sig som just ett minne – visserligen ett minne man inte direkt tar fram då o då utan ett som gärna får vara nerpackat.

Kanske man inte ska säga att man börjar om från början, börjar om med ett blankt ark osv. Kanske man istället ska säga att man hamnat på en punkt där man med sin egen vilja måste hitta en ny riktning o vid vissa tillfällen tvinga sig själv att stanna kvar i den riktningen – för som sagt det är lätt att glida tillbaka i gamla spår när man minst anar det. Gamla spår är trygga o man känner igen sig, det är lätt – även om det är spår med massor av negativa saker man vill komma ifrån. Det är ändå hemmatamt eller hur man ska kalla det. Det går av sig själv, det nya kräver att man strävar åt det hållet, tills det blivit en vana o går av sig själv.

Så att börja om är mer att man med viljan styr åt ett annat håll, hittar nya mål att sträva efter. Hitta nya lösningar, ta beslut som leder mot något annat än det gamla invanda – att våga ta dom besluten.

Att börja om är inte alltid att glömma (för det vi en gång lärt oss är kunskaper o erfarenheter vi istället ska vara tacksamma för att vi har, även om det är sånt vi gärna hade sluppit att få på det sättet vi fick det på – men det är ändå en kunskap som inte kunnat fås på annat sätt) utan att börja om är att lära om, få nya vanor. Något vi kan få genom att vara villiga o våga ta steg ut på okända vägar.

Personer som börjat om, som gått in på en ny väg har ofta en upplevelse bakom sig som är traumatiskt på något sätt. Dom har kunnat börja leva på ett helt annat sätt – på ett ställe var det någon som kallade det att dom levde på ett mer intelligent sätt tack vara det som sett. Att dom förstår vad som är viktigt för att leva ett lyckligt liv o att dom fått nytt perspektiv på vad dom vill prioritera eller inte vill utan vad man ska prioritera för att uppnå det man vill – lycka, må bra. Dom lär sig njuta av varje sekund, göra valen som leder till den fantastiska resan vi alla vill att livet ska vara.

För det är ju det vi alla vill ha – ett lyckligt liv med en mening – o ansvaret ligger på oss själva att våga o vilja göra valen som leder dit oavsett om vi gör valet själva att ändra riktning på livet eller om vi av någon anledning tvingas göra nya val, hitta nya möjligheter.

Och man ska inte glömma att varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund ÄR en ny start, en ny möjlighet att göra något nytt om vi känner att det vi är i är fel o får oss att må dåligt. Livet är för kort för att slösas bort, att fastna i något som inte är bra, att inte våga se framåt med förhoppningar. Så man ska ta vara på varje chans att få den här ny starten, se möjligheten att få det liv man själv vill, nå målen man själv satt upp. Och det fina är att man kan byta mål, få nya mål när man själv vill – bara man själv känner att det är rätt.

En fundering jag haft o får igen nu när jag tänker på det här med att börja om, ändra riktning i livet – hur många gånger kan man göra det? Hur många ny vägar finns det att ta???
Hade jag fått frågan för många många många år sedan hade jag nog svarat att det inte finns så väldigt många. Man gör si eller så, punkt slut. Valen tar är för eller senare helt slut. Och jag erkänner att så kan jag tänka även idag – har tänkt så en del sista dagarna. Men så har jag motvilligt, måste erkänna att så är det inte, det finns hur många olika vägar som helst för att man kan kombinera o välja till o välja bort – göra helomvändningar eller bara snedda lite grann. Så det är som med många andra saker – det finns inget slut det finns många många nya vägar, ny val att göra för att göra förändringar  - börja om – göra en ny start. 

Exakt så gör jag ... igen 

Det var nästan exakt 13 månader sen jag packade o rensade - fick hjälp att kånka o bära... upp för 3,5 trappor... nu var det dags igen - den här gången då nerför... vi var 2 st - jag o en väninna/kollega som tog hela söndagen till att motionera på det här sättet... 

Bära kånka svära o envist fortsätta....

Det är ju några kartonger o kassar som bärs fram o tillbaka...

Detta är inte det ultimata - men det är okey - det ger ett lugn o jag kan landa här för att fortsätta leta vidare efter något bättre.

Men klagar inte på utsikten *ler* 

Det här med att flytta tar på kraftera ... 

Ja det har varit gränsfall, men inte sådär så att man måste skrapa... men nu på morgonen så var det dags. Det går ju i o för sig att bara låta bilen stå o gå tills den är varm - men det går ju fortare om man hjälper till o skrapar... Det kändes redan tidigt igår kväll att det skulle bli en kall natt. Ni vet när det känns - ja jag vet inte man ska förklara, det är en kallare kyla o det är som att det känns i luften, på lukten. Liksom man kan på oförklarligt sätt känna av att det kommer att börja regna - svårt att sätta ord på det, men jag tror att alla förstår hur jag menar.

 

ja i påståendet att “lycka är ett val”.  Men sen så vi eftertanke - som vid dom flesta sakera man har ett direkt intryck av, en direkt tanke om vad det innebär - så när man tänker lite till så kan man förstå innebörden. Ibland ändrar man åsikt, ibland bara förstår man o kan se hur man kan använda sig av det här andra sättet att se på saken i vissa situationer.

En sak som jag från start hade en åsikt om, men efter att ha läst om en helt annat synvinkel så ändrade jag åsikt. Det är om “energitjuvar” - från start var jag helt inne på att det enbart var personen som var en energitjuvs fel, det var den som tog energi, det var den som var problemet... jag har fortfarande inställningen att det är personer jag inte vill ha i mitt liv o att det är personer som lever av andra människors uppmärksamhet... dom suger ur varje liten gnutta energi hos dom som släpper som nära.
Och sen när jag läser att det inte alls egentligen är energitjuvens fel att dom dränerar andra på energi så tänkte jag, nej men vänta nu, det är väl visst deras fel, det är ju dom som är tjuvar. Men när jag läst o sen tänkt lite så kom jag på att jag faktiskt hade fel. Ja det är personen i sig som har ett problem som dom själva måste ta tag i, se att deras agerande o beteende är för jobbigt o framför allt ego. MEN det stämmer att det är inte alls deras fel att man själv töms på energi o ork av dom - Nej det är faktiskt bara ens egna fel.

Det är bara man själv som gör valet att släppa en sådan här person in på sig. Det är bara man själv som tillåter dom att suga ur ens energi, att få en att må dåligt i deras sällskap. Så det stämmer det är inte deras fel, det är man själv som helt enkelt gjort ett dåligt val eller mer att man inte gör att annat val när man märker att den här personen är en energitjuv. Man själv kan inte ändra på dom, man kan bara välja bort personen så att man slipper bli orkeslös av deras vänskap... eller välja om det inte är en vän utan t ex någon på jobbet, att helt enkelt inte låta personen beröra en, utan hålla den på avstånd.

Så är det ju faktiskt med lycka, att känna glädje också... Man kan aldrig bestämma vad som kommer påverka en på olika sätt. Och visst kommer livet ha med sig massor av saker som gör att man känner sig ledsen, orolig, arg, besviken, olycklig osv... o det är helt okey att känna dom här sakerna, jag tror till o med att man då o då mår bra av att känna dom. För att det ger oss förståelsen för skillnaden mellan att må bra eller dåligt, det ger oss mer uppskattning åt dom mer positiva känslorna.

Men valet står sen i hur länge vi väljer att stanna kvar i den negativa känslan. Visst vissa saker kräver sin sorgetid, vissa saker som sker måste få ta lite längre tid än andra. Men i allt annat så väljer vi själva om vi vill stanna kvar i den negativa känslan eller om vi väljer att fokusera på saker som gör oss lyckliga. Och inte glömma bort att man kan faktiskt vara ledsen eller orolig över något men samtidigt vara lycklig över resten av livet. Man kan känna båda känslorna samtidigt.

Det viktigaste är att man själv verklige vill vara lycklig, känna glädje över livet - se alla saker som faktiskt är bra som är positiva. Dom små sakerna. Pratade med en väninna igår just om hur lätt det är att missa dom små sakerna men hur stora dom ändå är. Vi människor har en tendens att vilja ha allt storslaget. Vi pratade om affirmationer, om tecken osv... o att man ofta vill ha något stort tecken, att man vill verkligen märka av att det man affirmerat om går igenom. Så är det ju inom alla livets områden att vi gärna vill att det ska vara stort, märkas av... ge lite av “wow-faktor 10”.

Men om man tänker efter så är faktiskt dom små sakerna som sker, det som sker vardagsmässigt, som man missar eller mer glömmer bort att ens se o uppskatta, dom sakerna är sammanlagt MER o STÖRRE än någon enskild stor sak. Så hur mycket vi än strävar efter o vill ha det där stora så får vi inte glömma dom små sakerna o verkligen se o uppskatta dom.

Och som med allt - man måste själv...
Allt sitter i ens egna huvud o i sin egna vilja att se det som finns där o är bra, dom vardagliga små sakerna. Vill man inte, försöker man inte bryta det negativa o välja det sätt som gör att man blir lyckligare så... ja då kan ingen annan göra en lycklig heller. Men vill man, ser man saker från den vinkeln, så kan andra personer vara med o ge mer bonus till livet o ens lycka.

Men det är just det där - man ska vilja....

Klart det finns ju tillfällen där det inte går att låta bli att vara glad o skratta. Det finns väl inget härligare än att få skratta sådär så att tårarna rinner (även om mascaran snällt följer med *ler* ) o det känns i magen, o man kan inte sluta skratta...
Det var längesen jag skrattade så faktiskt... sist var när jag o min väninna var ute o pokemonade - men det var ett tag sedan vi var ute - tyvärr. Men så igår, när vi var på månadens musikquiz fick en av mina kollegor mig att skratta just sådär så att det inte går att sluta o tårarna rinner. Erkänner vi är inte så bra på det här - men vi har skoj som bara den ialla fall. Som på en fråga - den då jag började skratta så där hjärtligt - man skulle kunna låtens titel, gruppens namn, men då grupperna bestod av syskon skulle man även kunna namnen på syskonen. På en av låtarna kunde vi absolut inget - varken låt eller grupp - men vi visste att det var 3 syskon. Så han slänger ur sig - det måste vara Roger, Erik o Bengt. Då började jag skratta o kunde knappt sluta.

Vet ni - det var en skön känsla, att veta att jag fortfarande kan känna så, skratta så....

Ja hur det går för oss.... ja någon måste komma sist eller hur - vi hoppas på ett fint tröstpris för att uppmuntra oss att inte tappa sugen. *ler*
Sällskapet o maten är helt klart mycket bättre än våra musikkunskaper. Som vanligt håller jag helt på det där med ett bonussystem för oss - känner vi igen låten 1 poäng, kan vi till o med sjunga med 1 poäng till *ler*.
Maten... jag väntar o längtar tills det är grekiskt - igen - eller så får det gärna vara som förra gången. Det här var klart näst sämst av alla gånger...   men smaken är ju tack o lov olika o det finns säkert dom som tyckte detta var en av dom bättre gångerna o att den grekiska gången kommer långt ner på listan *ler*