Inlägg publicerade under kategorin Småprat, Tankar, Funderingar, Värderingar, Ås

Av Svensson Svensson - 9 januari 2018 04:31


 

Avund är en av dom sju dödssynderna - o alla vet vi ju att det är saker man inte ska känna eller göra - ja dom sju dödssynderna. Även om jag inte för så längesedan läste att det som en gång var dödssynder kan idagens samhälle ses som våra sju dygder istället. Nja så långt vill jag nog inte gå när man ser till vad dom sju dödssynderna är, men ändå när jag läste om hur man vände betydelsen till något annat, som en dygd eller mer som något som kan sporra en vidare i någon sak....
 
Hur som helst så är det inte dödssynderna jag tänker skriva av mig om denna vakna natt - nej det är egentligen bara om en av dom - det här att känna en form av avundsjuka, svartsjuka... o att det är något som är fult att känna.
Men jag håller inte med helt, jag tror inte att när en sådan känsla kommer att man ska trycka undan den för att man inte “får” känna så, det är en dålig känsla. Men handen på hjärtat o helt uppriktigt - känner vi inte alla dom här känslorna då o då?
 
Lika bra att jag nu FÖRTYDLIGAR - för att det inte ska missförstås vad jag menar, även om jag vet att många inte kommer att förstå vad jag menar ändå. Men då har jag ialla fall gjort vad jag kan för att inte missförstås.
Jag pratar nu INTE om dessa känslor i grader som blir “sjukliga”, som då förstör o söndrar, för andra men framför allt för en själv. Utan jag menar mer i en liten pytte “dos” som kommer som ett sting men också lätt o fort går över. Och kanske dom till o med är bra - nyttiga i den låga dosen?
 
Om man tar avundsjuka - en vän kanske får något man själv gärna vill ha - ett nytt välbetalt jobb, ett nytt fint boende, går ner i vikt, träffar en partner ... ja lyckas med något som man själv gärna också velat lyckas med. Man blir glad för sin vän, man blir jätte glad o känner att vännen verkligen är värd detta. Men samtidigt så kommer att sting av avundsjuka - jag vill ju också... Men det är inte alls samma sak att känna den känslan som att man missunnar sin vän, för det gör man inte.
 
 
 
 
 
En del menar på att man inte kan känna två motsatta känslor på engång - man känner antigen det ena eller det andra - jag håller inte med alls. Jag är helt övertygad om att man i många fall kan känna just olika känslor samtidigt.
I många fall så kanske det till o med kan bli en sporre till en själv... lite att även jag kan göra/få om jag gör något åt det... man kan nå sina drömmar, bara man inte ger upp utan strävar framåt.
Men visst kan det just när känslan tar tag i en, avundet far härjar runt, vara svårt att se att det kan vara den där sporren man behöver. “Ge-upp tankar” är nog lättare att just då lättare att ta till sig o stanna kvar i - förhoppningsvis bara en kort stund. Det är helt okey, bara man inte fastnar kvar i den negativa tanken utan kommer igång igen, sporrad av att det går... men man får hitta sin egna väg dit.
 
Samma med svartsjuka. Inte nu att den sporrar en framåt, utan mer att det visar att man bryr sig att man inte tar den andra förgiven.
Ja man ska lita på sin partner, nej man ska inte vara sjukligt svartsjuk - det stämmer. Är man det ska man tänka till varför o se över om det är ett förhållande man ska fortsätta med eller avsluta..
 
Men jag tror att om man känner lite av den känslan när något sker - kort i vissa situationer - men det försvinner lika snabbt. När man tänkt till lite eller pratat med sin partner. För mig så visar det att man inte tar den andra förgiven, att man bryr sig o är rädd om den relation man har. Det är en känsla som gör så som jag tänker på den - att man är mer på allerten mot varandra, bekräftar o visar varandra att man älskar den andra.
Att man inte är riktigt bekväm i någon situation - det känns fel - men man måste också då kunna kommunicera o förstå varandra.
 
 
 
 
 
 
Kommunicera är ju en av dom viktiga byggstenarna i ett förhållande - tillsammans med tillit, öppenhet, kunna kompromissa, lyssna, bekräfta, överraska, göra saker tillsammans, samtala om allt, skratta tillsammans, bara vara tysta tillsammans...
 
Jag har skrivit om det förrut - det här med att jag tror att ett uns av negativa känslor i livet är bra. Det gör att vi mer uppskattar o visar tacksamhet för dom positiva sakerna - vi kanske till o med blir mer rädda om det positiva i våra liv. För om allt enbart är bra, positivt finns kanske risken att det blir en vana, något man tar förgivet o inte alls uppskattar som man ska. Så ett litet uns av det negativa är inte fel - bara det just är ett uns, går över snabbt o inget man fastnar i som seg kladdig kola...
 
Hoppas att ni förstår vad jag menar.
 
 
 

Av Svensson Svensson - 6 januari 2018 01:59

 
Hur kan en så liten individ ta en så otroligt stor plats i ens hjärta? Ja för att inte tala om i min säng... men lägger man sig på mitten o sträcker ut sig tvärs över så går det bra.
 
 
 
 
 
 
Hon kom till oss som vuxen, en inte så speciellt social dam. Jag var ofta hundvakt där hon bodde o alla andra kastade sig över en när man kom så höll hon sig i bakgrunden, avvaktande. Hon flyttade till oss som vuxen, lilla dottern tyckte det var en bra idé att ha en liten hund. Det gick fort för henne att växa som individ - vi som tog henne för “blond skönhet” som inte kunde något till skillnad från hennes kompis Shiny som var tvärt om. Inte den vackraste men så klok o villig att lära sig saker. Men då visade Tita att hon inte alls var någon “blondin” hon betraktade, lärde sig själv - o kunde samma saker som Shiny.
 
 

Hon är en av dom snällast jag träffat på, så kärleksfull med stor personlighet. Hon blev mitt “hjärta” o hon betydde mycket mer för mig än man kunde tro. Att få ha sett den lilla vita vackra, som höll sig undan, bli den goa sociala som tog plats.
 
 

 
 
 
 
Sista 2 åren var mycket på övertid, kan man säga, hon var till o från så dålig att vi sa “farväl” - men mirakulöst så kom hon tillbaka... men denna gång så gick det inte längre.
Vår älskade Tita fick somna in den 3 jan tidigt på morgonen.

 

 

 

 

Av Svensson Svensson - 1 januari 2018 14:11


God fortsättning... 

 

Igår blev min flotta nyårsmiddag en hamburgare intagen på remoten på Arlanda (för er som då undrar vad i hela friden remoten är.... det är det område taxibilar åker in, får ett könummer o får vänta tills ens nummer "kommer upp" o man får tillstånd att förflytta sig till terminalens pakering för avhämtning).

 

Nu måste jag säga att den jag valde - spicy avocado - var otroligt god. (hade dock räckt med hälften så stor) Men som sagt så god att jag nyss kikade in på Max hemsida för att se vad som var på hamburgaren... för att prova göra den själv (när jag har kök...)

 

Jag trodde att så som hamburgarna såg ut på bild - så ska dom serveras... ja jag vet det ser mer o finare ut på bild än verkligheten. Men jag tänkte mer på uppbyggnaden - i vilken ordning sakerna ska på/ligga - utgår ifrån att ordningen är för att smakerna ska få "gifta sig" (småskrattar - se nu fick jag använda det uttrycket ).

 

Men kan inte påstå att jag ser mer likhet mellan den jag fick o den bild dom har för att visa hamburgaren än att det är ett botten bröd o ett topp bröd.... o osten ligger på hamburgaren, eftersom jag åt den vet jag också att jalapenon låg precis under avokadon *ler*.... men det var den enda likheten.

 

 

 

Och den var god, jätte god. Men samtidigt kan jag när jag gör egna hamburgare vara lite petig i var osten ligger - vad som ska ligga under o över själv hamburgaren.... 
Och att det som presenteras i försäljningsreklam är det jag sen också får.... 

 

Har ställt frågan till Max själva... om restaurangerna får slänga på sakerna hur som helst eller om ordningen ska vara som på bilderna dom visar.... 

 

vad tycker du? är det viktigt - vilken ordning sakerna ligger på eller?

Av Svensson Svensson - 31 december 2017 04:30


 




2017 - "Du kom, du var, du.... "nääää inte segrade, som väl är den naturliga fortsättningen på det lite omgjorda ordspråket (Jag kom, jag såg, jag segrade)

Det har varit ett år som började med så mycket glädje o förhoppningar. En start med en övertygelse att NU hade mitt liv vänt, NU var det dags för mig att få glida lite runt på den där efterlängtade räkmackan.

 

 

 

 

Som sagt det fanns stora förhoppningar o tankar om att NU... men här i årets sista timmar så är summeringen klar - det var fel fel fel.... det blev inte alls så.

 

Men jag tänker inte gå in i detaljer på det här med vad som inte blev som jag hoppats på - det blir för mycket *ler* o får tråkigt, varför påminna sig om allt som inte blev som man önskat, det negativa? Näää det ska man inte göra, man ska inte ha den negativa känslan kvar i sig när man gör ett avslut, stänger en dörr får möjligheten att öppna nya dörrar med positiv nyfikenhet, energi o äventyrslust.

 

 

 


Det har varit ett tungt jobbigt år på flera sätt, även en positiv sak har varit tyngd av någon tid av otroligt jobbiga stunder. Det här att rota runt, få gamla sår att öppnas o gammalt damm att virvla upp o visa ännu mer gamla nerpackade saker. 

Men försöker även där tänka på ett positivt sätt - kanske det var tid nu, att rota runt i dom här gamla sakerna som gett o även under sommaren gav många många tårar o orokänsla i hela mig. Kanske var det just detta som var det som behövdes för att på något sätt få ett - nej inte direkt avslut, utan mer att kanske kunna packa ner det igen, lägga undan det på ett sätt där jag är medveten om att det är saker som gör ont, f*n så ont rent ut sagt, men att det onda kommer o går ändå över. Det biter sig inte fast längre.

 

OCH det var värt det, det var en start på något, med lång väntan, men även steg 2 kom innan året var helt över o det är men glädje jag noterar att det onda, det jobbiga i somras var värt mödan.

 

I det stora hela kan jag väl ändå i summerningens tankar se att allt som varit jobbigt ändå övergått till något som inte är avslutat helt men ändå övergått till något positivt. Även om det finns många flera hinder som jag måste över, som jag måste fortsätta slåss med under nästa år.... Så har det har ändå blivit så att jag inte kan säga att allt är totalt natt svart - mera i olika gråa nyanser, mörka men ändå just viktigt att se nyanerna.

 

 

 

 

 

Som sagt det finns saker kvar, det finns.... men jag tänker gå in i det nya året med tankarna o att detta år kommer jag välja bort allt som drar ner mig oavsett. Jag kommer jobba på att inte vara så satans snäll, ja faktiskt, kanske till o med jobba lite på min hämndlystna sida *ler*... Nej jag kommer nog fortsätta vara jag... eller, tja man vet ju aldrig förrän efteråt. 

 

 

 

 

Det som känts mest skrämmande under årets sista hälft o allt jag vadat mig igenom - det är att jag känner att orken finns, jag har energi - så det är inte något som tryter - det är mer viljan. Jag vill inte kämpa, jag vill inte hoppas.... 

Ändå trots att jag intalar mig själv att jag ska sluta, för jag vill inte.... har ni tänkt på hur många saker man säger till sig själv att man ska sluta med o ändå så fortsätter man??? för många eller hur? Ändå så är jag där o fortsätter, tar mig igenom sak efter sak - blir besviken o ledsen o ändå reser jag mig halvt upp igen o fortsätter.

 

Något som ändå är en stor glädjekälla - ja som alltid mina tjejer, visst... det finns grått där med, men dom är det bästa jag har.

Så är det min syster (med man) o mina vänner. Jag har inte många som jag släpper nära o som jag kallar mina vänner - men dom är speciella, både att dom står ut med mig, att dom stöttar mig, lyssnar på mitt ältande o för deras uppmuntran. Utan er.... 

 

 

 

 

Sen ska jag inte glömma mina underbara kollegor - det är en brokig skara av unika underbara människor... ja det behövs inga fler ord...

 

 

 

 

Jag erkänner att, nej jag ser inte fram mot det nya året med samma glädje som jag normalt brukar göra. Delvis kanske för att det blev som det blev detta år - rädsla. Delvis för att jag vet att det är så många saker som skvalpar kvar o ska få, måste få avslut detta nya år. Och det innebär också val för mig... hur går jag vidare om... osv osv. Men tar en sak i taget, brukar bli bäst så.

 

och inte glömma att värsta fienden är rädslan... den som gäller förändringar, göra val.... men att

 

 

 

 

Och även om det kanske för vissa känns som om jag inte ser fram emot 2018, eller att det kanske tas som om jag sänder ut negativa vibbar så ohh nej, lite realistisk bara. I botten finns det många positiva mål, positiv planering, positiva drömmar, positiva känslor, positiva tankar - jag tar med mig som start på detta nya år. 2018 det där året som kommer bli det absolut bästa av alla, det där året när allt ramlar på plats o jag sätter mig på min räkmacka *ler*. (det har flera av mina vänner faktiskt redan lovat mig o jag litar fullt o fast på dom)

 

 

 

 

 

Av Svensson Svensson - 29 december 2017 23:21

 


Ja det är inte riktigt klokt - det är snart dags för ett nytt år - sagt det tidigare o säger det igen “var f*n har 2017 tagit vägen???” *Poff* borta är nog min sammanfattning av året som gått.
Sitter ju delvis o tittar igenom sista säsongen av Hela Sverige baka - men det poppar också hela tiden upp tips på nyårsmenyer, på drinkar, desserter osv. Och allt ser ju så otroligt gott ut. Snacka om att ialla fall jag blir sugen...
 
 
 
 
 
 
Men jag kommer inte att varken planera eller genomföra någon meny för detta årsskifte... men visst finns det en inre liten tanke, dröm om att fira nyår på annat sätt än det jag gjort dom senaste åren. Och nej inte att gå på något stor fest, med massor o massor med folk. Inte ens ett firande med några närmaste vänner. Nej, det är inte alls så jag önskar mitt dröm nyårsfirande.
Tänk istället helt på tumanhand med någon speciellt - visst man kan väl ha varit iväg på något under dagen, varit ute, spatserat o handlat eller så... men kvällen ska man bara vara två.
 
 
 
 
 
 
Tillsammans båda välja ut vad man vill äta, gå o handla tillsammans, göra maten tillsammans, förrätt, huvudrätt o efterrätt - hitta gott att dricka till o självklart att skåla i vid tolvslaget eller ja i min dröm nyårsafton o vad man nu tillsammans gör just då... gör att skålen får bli lite innan eller något efter ... Alltså bara vara två, få rå om varandra o ha par-egentid.... det skulle vara den lyxigaste o mysigaste nyårsafton “ever”
 
 
 
 
 
 
 
Hur ser din favorit nyårsafton ut - hur vill du helst fira kvällen o tolvslaget?

 

 
Av Svensson Svensson - 29 december 2017 06:03

 


Jag sitter o fördriver tid med att titta på tv4play - Hela Sverige bakar. (Dom är grymt duktiga deltagarna, alla) Så kommer jag på mig själv efter något program att jag tänker “hoppas inte h*n blir den bästa”... varför då - ja inte pga av att jag inte gillar personens bakade kreationer, nej absolut inte - vilket det som oftast gör att man hejjar lite extra på någon o inte på någon annan, för att man själv inte tilltalas av smak eller utseende på det dom gör. Visst en del är också personligheten en del, är det en ödmjuk, hjälpsam person i själva tävlingen eller...
 
Men så denna gång då - så sitter jag o kommer på mig själv med just tanken “hoppas inte h*n....” och jag VET varför, det är enbart en sak som gör att jag har mina tankar o det har inget med bakningen att göra - nej det är helt andra saker som har med den personen att göra som gör att jag får den tanken ... samt fortsättningstanken “hoppas h*n åker ut...”
 
Då kommer nästa tanke - är det för att jag har en fördom som övertar o gör att jag får den tanken eller???
 
Jag som är lite analyserande letar lite vidare på vad en fördom är eller hur man förklarar vad en fördom är. Så här står det på wikipedia om fördom:
En fördom är ett förutfattat antagande om någon eller något, grundat på tillämpning av en stereotyp uppfattning om en grupp som den, eller det, som är föremål för fördomen anses tillhöra. Vid brist på information om någon eller något kan kunskapsluckor fyllas ut med allmänna stereotyper. En fördom kan exempelvis baseras på sannolikhet och empiri istället för statistik faktakunskap. En fördom kan därför vara antingen korrekt eller felaktig. Fördomar används vid situationer då man behöver bedöma en persons pålitlighet trots brist på information.
 
Jag kan hålla med om att i många fall så kan det vara en fördom, man kanske inte haft så mycket kunskap om vad det än nu må vara - vi kan ta personer här just för att det är det jag pratar om - att man inte lärt känna så man vet inte - många gånger kanske det till o med ligger en viss rädsla bakom fördomen som gör att man heller inte tar reda på mer, lär känna personer öppensinnat, som man har fördom mot för att lära sig om det är rätt eller fel.
 
Frågan är då - om man känner att man faktiskt inte har bristande information, utan att man faktiskt försökt lärt känna personer som har/är inom det gruppen som man nu då inte är sådär överdrivet positiv mot. Så att man faktiskt vet att det är personer man inte går ihop med - inte sagt nu att man för den skull blir osams med eller ogillar på ett mycket negativt sätt. Utan mer att man lärt sig att nej, dessa personer har ett sätt, tankebanor, värderingar som jag kan acceptera att dom har - men absolut inte förstå för egen del. Det går liksom inte ihop med mitt sätt att leva. Det gör då att man aldrig kommer att kunna blir nära vän med en person som har eller är detta. Och det är ofta så att man känner av det innan man ens direkt vet att personen tillhör den gruppen. Nej nu menar jag inte att jag säger att jag känner på mig att personen “är” med i gruppen - jag säger att jag ofta direkt känner att nej, den här personen är inte någon jag känner att jag har något gemensamt med, någon jag vill släppa nära mig, som jag känner att jag kan lita på...
Sen vet jag ju inte om tanken som kommer när jag får veta att personen tillhör den här gruppen människor - “ja tänkt det borde jag förstått att h*n har/gör” - är så rätt...

 


Är det fortfarande en fördom om man egentligen bara inte gillar personer som har det sättet, dom värderingarna?? Eller är det just bara det att man inte går ihop med den gruppen av människor o det har inget med fördom att göra. Det har mer med personlighet o värderingar att göra - o det är ju så - man kan inte älska alla, man går inte ihop med alla - man behöver inte det heller. Likväl som jag har ett sätt, en personlighet o värderingar som inte andra gillar. Det är inte så att dom eller jag är en sämre människa, det är bara så att man inte är kompatibel. Och att inte direkt gilla är inte samma som att man inte accepterar att alla är vi olika o man kan inte älska alla...
 
Kanske, kanske inte - jag ser det inte dirket som en fördom. Det är mera så att jag lärt mig att personer som "är" i den gruppen inte är personer som passar för mig att ha nära vilket gör att jag inte ens kommer att försöka, ge personen en chans... o jag ser inte att det är något större fel i det. om sagt alla är vi olika - tack o lov säger jag. 

 


 

 

 
Av Svensson Svensson - 16 december 2017 03:25

Det här med att totalt få stopp i något man annars älskar att göra, som gör att man blir glad, som bara flyter på... 

Så har jag det nu, så har jag haft det ett bra tag nu. Jag vill... åhh så jag vill... - läsa för det ger mig en sådan avkoppling, det är normalt bland det bästa jag vet. jag har läst böcker så länge jag har kunnat läsa - det har gått ganska fort för mig att läsa o jag fastnar ofta i boken så att tiden flyger iväg - *hoppsan är klockan redan...* 

Men nu - det går inte - jag har ingen koncentrationsförmåga att läsa, något ord sen är det kört. Jag kan läsa om meningar flera gånger o ändå går det inte in... spelar ingen roll om det är fakta, romaner, deckare... 

 

Samma sak med att skriva - jag älskar att skriva, det flyter ofta på, orden kommer av sig själv. Ofta får jag hejda mig själv för att orden bara flyter på.

Jag skriver om ämnen jag o vänner samtalat om, saker som jag funderat på, om saker jag reagerar på, om drömmar, om planer... Men det spelar ingen roll, jag hittar inte ens orden i huvudet längre, det blir inte ens sammanhängande bra tankar av allt det som jag har i huvudet.

 

Om julen, om metoo, om vintern, om kryssningen jag gjorde med syrran o mina väninnor, om lilltussen, om boende, om kärlek, om drömmar, om.... ja jag har många tankar, åsikter o värderingar jag skriver om... men nu är det tvär stopp...

 

Har ni hamnat i sådan situation? Hur gör ni då???

 

 

Av Svensson Svensson - 22 november 2017 01:37


 



*småskrattar* ja det gick inte att komma på någon bra rubrik ikväll så det fick blir en av den lite mer tråkiga varianten. Ja något är bättre än inget eller hur.

 

Ja det har varit den där lediga kvällen i månaden då vi samlar ihop oss o tränger ihop oss med alla andra som har turen att få plats för att vara med o tävla i MusikQuiz. Det är lika trevlig varje gång, även om det är trångt, men det hör liksom till på något sätt.

 

Ikväll var vi 4 i laget, vi fick lite behövlig förstärkning av en kollegas pappa. Och det är skoj när man är flera som kan hjälpa till. Och det var verkligen så att vi alla kunde lite olika saker. Måste också lite förvånat säga att jag ibland får rätt på saker jag egentligen inte känner igen – men jag känner igen rösten på artisten. Det sker kanske 1 gång per gång *ler* -men det ska nu veta att det är mycket för mig som inte alls är så speciellt bra på det här med vilken artist det är, eller för den delen även låtens titel. Jag bara trallar med o känner igen låten i sig… Den här gången så var det så att jag också kunde tralla med i dom flesta låtarna – o det gillar jag.

 

Kommer på när jag sitter här o småmyser med massor av stearinljus runt mig, det fattades en fråga ikväll  - eller missade jag den så totalt?? Näää kan jag väl inte ha gjort? En fråga med låtar från en ung herres spotifylista. Den brukar vara lite lagom klurig.
Men vi är nöjda med vår prestation ikväll – vi fick ju mer än hälften av poängen *ler*

 

Lugna Favoriter hörs lite lagom lågt i bakgrunden – måste ju lyssna på mig nu inför säsongsavslutningen – julmusik. Ja jag har redan börjat lyssna,  jag håller med min stora dotter att man faktiskt blir glad julmusik… just nu är det ”White Christmas” och jag sjunger med (nej inte högt, mer inne i mitt huvud) I dreaming of a white christmas, with every christmas card I write – åhhh vad jag älskar den låten… Och kommer på att det är dags att titta på vem jag ska sända julkort till i år, kanske vara ute lite i tid o göra ett eget personligt kort. Vi är ju inte ens inne i december än, så jag hinner – åh andra sidan har jag ännu inte lyckats med det konststycket, tiden springer alltid iväg för fort o det är för sent. Det blir att köpa en bunt kort för att sända – jag är lite gammaldags i detta – dom närmaste SKA ha ett julkort med snigelpost.

 

Tacobuffé är ju aldrig fel, det är sånt som slinker ner för alla tror jag – det enda jag saknade ikväll var jalapenos… jag gillar lite hetta *ler*. Det är synd man inte har ”doggybag” med för det är så gott o jag hade gärna haft lite till nattmat denna natt.
Nästa gång, säsongsavslutningen, gång nr 30 – är en del att ”fira” den gången – kommer det säkert bli som förra året o som det kanske sig bör – vara en julbuffé – det var ända julbordet jag åt förra året o det lutar åt att det blir så även i år.

 

 

 

 

 

 

Egentligen är det lite skoj att sitta på musikquiz, med massor av musik just den dagen som är den dagen som firas som ”Musikfri dag” sedan 2005. Den här dagen grundades av den förre KLF-musikern Bill Drummond. Bill tyckte att vi inte längre uppskattar musiken på samma sätt som förr, vi bryr oss inte, musik finns överallt o den tas för given. Hans idé bakom den här dagen - Musikfri dag, som alltid infaller 21 november – är att om vi inte lyssnar på musik på en hel dag kanske kommer på hur tomt det är utan den, hur mycket glädje den ger oss alla o att vi då tänker mer på dom artister som skapar musik för oss att njuta av.
Inte en helt fel tanke i sig faktiskt – det finns lite för mycket vi människor inte uppskattar som vi borde, vi tar det för givet.

 

Sen ska jag erkänna att jag har ingen som helst aning om vem denna Bill Drummond är eller bandet KLF. Så jag pausar Lugna Favoriter o julsånger för att kika in på youtube i se/höra vad det är för musik KLF gjort.
Hmmmm – om vi säger såhär, jag tror jag förstår varför jag inte visste vad det var för något *ler*… kommer inte heller utforska det mer heller.

 

 

Vi gick hem inatt – vi hämtade upp lilla tussen först som varit hos lilla dottern sen i måndags, hon måste ju få tillfälle att pussa o gulla lite med henne också. Och jag tänkte att hon får väl tassa på så länge som jag märker att hon orkar det – nästan 4 km är vad jag trodde, i snö, halt o kyla lite väl långt för tanten. Men se vad jag bedrog mig, hon knatade på i full fart o var till o med före mig när vi började närma oss hem. Väl hemma så var det fört kolla av läget o sen var det upp i sängen bland alla filtar. Men tro inte att det dög som vanligt att ligga vid fotändan i sin filt – no way… hon kryper så nära mig det bara går o ligger nu precis bakom mig nerbäddar med filtar o kuddar o sover så hårt så hårt. Får lyfta lite på filten för att ens se henne *ler*

 

 

 

 

 

 

Det var helt klart skönt att ta promenaden hem – det var inte för kallt o man blev inte för varm – det var vitt rent ljust o fint. Härlig tystnad o alla ljusen man kan se som sitter i träd o buskar – dom flesta är kvar sen tidigare jular. Man tar ju inte ner ljuspynt längre – det fungerar ju som trädgårdspynt även mörka sommarnätter.  Men det är lite extra när det ligger snö på mark o på grenarna o ger en underbar stämning.

 

 

 

 

Fattades bara en sak väl hemma – eller nej två saker för att det skulle vara en sån där perfekt vinterkväll…  det är…. *ler*…. 

 

 

   

Presentation


Här är en kvinna som tänker o funderar om allt eller inget o allt däremellan.

Försöker hitta det positiva i allt som sker.

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2019
>>>

Länkar

Kategorier

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

RSS


Skapa flashcards