Tid - ja varför finns det enbart 24 timmar på ett dygn??? Jag hade behövs några till för att få in det jag inte vill men måste hinna med. Just nu är det jobba o sova som gäller, jag är för trött för något annat. 

Det som är bra är att jag nu vet varför, o att det finns "botmedel" för det. Väntar bara på att få kontakt med läkaren igen, efter kompletterande prover.  

Nu när jag landat lite i det jag fått veta kan jag bara småskratta... det är ganska komiskt egentligen - även om man kanske inte ska skratta åt sjukdomar - å andra sidan är det mig själv det gäller så jag får skratta om jag vill... o ja det känns komiskt.

Först har jag för låga värden, järnbrist, ett hb på lite över 60, jag har fått järndropp 3 ggr/vecka i 16 veckor, inte den effekt man ville. Jag har fått blodpåfyllning mer än en gång på grund av detta. Fått veta att jag har ytte pytte små röda blodkroppar som har svårt att lagra... så när man då har mens som är rena rama blodbadet... ja det gör inte saken bättre. Myomer som var stora o till slut beslut att operera bort livmodern - det var det bästa beslut jag gjort. 

Och mina värden låg så bra, o jag var pigg. Inte trött o yr, så fort jag rörde på mig. 

Men så började jag bli lite för trött igen - mer trött än någonsin, inte yr, men totalt orkeslös. Min flytt gick på ren o skär, idiotisk vilja.... jag ska jag ska jag ska....  men det tog o det känns...jag är så trött att jag knappt orkar ta mig ur sängen - inget jag visar eller gnäller över, det går inte att beskriva hur trött o orkeslös jag känner mig... o jag har inte heller tid för detta.

Tänkte att det är nog lika bra att jag tassar iväg till vårdcentralen o tar prover - vill inte vill inte - men ett måste.... träffade läkare, tog prover... han ringde o förklarade att ett annat värde som har med järn att göra... var för högt. Så han ville göra kompletterande prover... 

Tur man har nära nära vän som är läkare o kan kika på provsvaren o sen förklara på "svenska"... vad det är, vad det innebär o vad som kan göras åt det. 

Skrattade säger han att tja... vad göra - det är bara att göra som dom gjorde förr, det som dom trodde botade allt...

Japp - åderlåtning.

Det det jag småskrattar åt o tycker är lite komiskt - först har jag låga värden o får ganska ofta gå o fylla på blod....

nu har jag för höga järnvärden (järndepå) så då är det istället att tappas på blod... 

Det är ju inte det roligaste att ha en sjukdom, eller få veta att det är en ärftlig sjukdom, en man kommer få behandla hela livet.

Men när jag landat lite i det hela så... att tömmas på blod, inte värre än att ge blod (vilket jag tyvärr inte kan... ) o det är inte mediciner inget man måste stoppa i sig - bara pinas med stunder av att ta prover o sen tömmas (man "åderlåter" sig 2-4 ggr/år)... nålar.... men som sagt det är ju inget egentligen. 

Och då jag kommit så tidigt, värdena är inte jätte höga, så har jag inte heller fått men, symptomer som blir bestående (som ledvärk, hjärta, skrumplever). Håller man bara värdet nere så kommer man må som en prinsessa resten av livet *ler*.