Läste något om det här med kärlek, att älska, att hålla kärleken levande i ett förhållande så att det inte dör. Det är något som inte bara finns där, det är som muskler, man måste jobba lite för att få dom, upprätthålla dom annars försvinner dom… men gör man det på rätt sätt så är det inte annat än trevlig, skön sysselsättning. Jag kan bara hålla med, det är inte det här disney eller romantiska filmer/böcker som är verkligheten, det där när allt är underbart o svävande hela tiden.
Det finns ingen magisk formel för att få evig kärlek, så där som man kanske önskar sig. Men är orealistisk o letar man den kärleken kommer man få leta, byta partner, leta mera o aldrig hamna i det där man kanske söker – den äkta starka kärleken o gemenskapen med en partner.

Den verkliga kärleken, att älska, den där som växer fram efter förälskelsen, när vardagen kryper in i livet. Då när man fortfarande ändå känner samma pirr, passion för sin partner, en djup värma av att ha personen där vi sin sida. Det är inte dom stora sakerna – nej det är dom små små detaljerna som kanske kan ses oviktiga men som ändå just är basen och sakerna som säger ”jag älskar dig” på ett äkta sätt.

Det är så detaljer som att kramas, kyssas, vara nära, lyssna på varandra, prata med varandra, planera tillsammans, hjälpa varandra, stötta varandra, peppa varandra, sova tillsammans, se på film, spela spel, gå hand i hand, att man vill vara nära även om man inte gör saker tillsammans, att man vill träffas om så bara någon kort minut  – saker som man gör utan att tänka på som det där som säger ”jag älskar dig”, ändå är det just dom sakerna som säger det på bästa sättet.

Det är dessa små saker, små gnistor som håller lågan vid liv när vardagen är där. Det är det är kärlekens verkliga storhet.

”Till slut kommer du märka att de små sakerna alltid är de viktigaste. De där konversationerna klockan tre på morgonen, de spontana leendena, de där förödande fotona som får dig att skratta, dikterna som får dig att gråta. Böckerna som ingen annan känner till och som blir dina favoriter, en blomma du sätter i håret, en kopp kaffe du dricker när du är ensam… Det är vad som verkligen är värt besväret; de små sakerna som väcker stora känslor”.

Utdrag översatt från ”Entre letras y cafeína” (Bland ord och koffein)

Kärleken skapas varje dag med detaljer, uppmärksamhet och ibland med mod… Att älska innebär att vakna upp varje dag med bara en person i tankarna, att göra denna person lycklig, ta hand om personen och att göra honom eller henne glad.
Verklig kärlek är inte perfekt men har ärlighet, förtroende och respekt som utgångspunkt.

Det är exakt så jag ser på kärlek, på det där jag vill ha… det är passion, det är spontanitet, det är gnistor – då o då, men livet fungerar inte så, att allt är på topp o full fart hela tiden – livet, vardagen är den största tiden ändå… o då måste det finnas andra saker som gör att kärleken man har är äkta, den håller, det är det man känner i dom små detaljerna som är vardagen… kommer inte detta naturligt, eller fallet bort helt så … ja då var det en förälskelse eller någon annan anledning till att man försöker hålla igång en relation… Visst så får man också lägga lite manken till ibland att hålla igång vissa saker som lätt tas förgivet när vardagen ramlar in o tar över. Men det ska inte vara jobbigt, det ska vara enkelt o naturligt ändå, även om man får tänka på det, att hålla igång det.

Det finns fem grundstenar som de flesta långa förhållanden har gemensamt. Det är punkter som gäller åt båda hållen, det är viktigt att påpeka för det finns så många förhållanden där man blundar för verkligheten.

Dessa grundstenar är:

Beundran
I stabila och långvariga relationer uppskattar man den andra personen på ett positivt sätt. Man uttrycker sig inte illa om sin partners egenskaper om man inte först har tänkt till ordentligt och säger det på rätt sätt.

Man är ett team
Det viktiga är att uppskatta relationen som ett ”vi” istället för ”du på ditt håll och jag på mitt”. Det leder till en logiskt slutsats, att båda parterna är ansvariga för relationen. Man planerar tillsammans, man kompromissar tillsammans.

Djup kunskap om sin partner och relationen
I långvariga förhållanden vet man hur man väcker sin partners intresse. Man uttrycker sig även öppet och utan att vara rädd. Man vet vad den andra tycker om, inte tycker om, hur den reagerar. Man har lärt sig varandra o förstår varandra o sin relation.

Man lär sig av svårigheter
I långvariga relationer pratar man igenom och överkommer svårigheter tillsammans. Man sopar inte saker under mattan, eller låter saker bero. Man diskuterar, man vill veta hur den andra känner o tycker. Att överkomma svårigheter är att länkas samman ännu mer i kärlek.

Acceptans
De är medvetna om att det finns svårigheter man kan överkomma och andra inte, och de har lärt sig att leva med det. Faktum är att det verkar vara till fördel att vara olika, och inte en nackdel.

Man behöver inte söka efter en perfekt kärlek, utan efter en riktig kärlek som är enkel och givande.
Att ha en bra relation innebär inte att man aldrig bråkar, utan att man kan reda ut skillnader och leva med dem som man inte kan lösa.

Jag gillar verkligen det här uttrycket att det är den riktiga kärleken man ska hitta, den man ska söka efter. Inte den perfekta, inte den som är som i sagorna/på film. Utan den där kärleken som är så enkel, som känns mellan en själv o den andra personen även till vardags, den som håller i sig, den som gör att man inte vill vara ensam, den som får en att skina upp o le bara av att höra rösten…

Ja nu är jag helt såld - av en slump så får jag se en bild på ett hästhuvud som "flyter" i luften, drickandes vatten ur en fontän. Det var en så vacker bild att jag bara var tvungen att forska vidare vad det var. 

Det visade sig att det är en brittisk konstnär som heter Nic Fiddian-Green som gjort detta otroliga konstverk. Och han har gjort flera - jag är tagen o bara sitter o njuter av bilder.

Just det här huvudet står tydligen i London, vid Marble Arch men var för en tid flyttadtill Daylesford, Gloucestershire, hemma hos Sir Anthony o Lady Carole Bamford (ja lika bra få med allt *ler* )

Han gör huvudet större eller mindre än den verkliga storleken o vem skulle inte vilja ha en liten damm, fontän på tomten med detta huvud som kommer ner från skyn o fridfullt dricker vatten??? Nja kanske inte i denna kolosala storlek - men ett lite skulle jag inte tacka nej till *ler*

http://www.nicfiddiangreen.com/

https://www.sladmorecontemporary.com/nic-fiddian-green-store

För någon vecka sedan så fanns en utmaning på en av bloggarna jag läser – det var att beskriva sin personlighet. Jag antog inte utmaningen direkt – jag tänkte att om jag beskriver min egen personlighet så blir det bara utifrån hur jag uppfattar mig själv – vem vet kanske det är så att andra uppfattar mig på ett helt annat sätt. Så jag frågade mina barn, mina vänner, några kollegor samt något ex slank med också *ler*

Om jag själv skulle beskriva mig själv, min personlighet med 5 ord (för det var 5 ord man skulle använda) Så skulle jag säga att jag är en omtänksam, lojal, tålmodig, tänkande o obstinat kvinna men humor – fast det där blev ju 6 ord *ler*, men vad gör det.

Vad tycker då dom jag frågade – vad hade dom att säga som jag sen kan sammanfatta hur folk utifrån ser mig, min personlighet. Vilket kommer bli fler än 5 ord det med, även om jag bad om max 3 ord… men tycker att det var väldigt ”lika” syn dom har på mig – känns tryggt då har jag inte för många masker på mig i olika situationer eller med olika människor som jag umgås mycket med o tycker om.

Omtänksam/vårdande/ömsint/kärleksfull – snäll/vänlig – rolig/påhittig – lojal/lugn – genuin – principfast/integritetsstark – analyserade – inåtvänd/hemlighetsfull.

Intressantast för mig var faktiskt att se vad olika saker kom ifrån… o vet ni, jag tycker det här var otroligt intressant o jag ska ta med mig dessa ord, om mig, min personlighet i min vidare personliga utveckling – för det är något man gör konstant, dagligen utvecklas man, lär man sig saker om sig själv, man ser saker man vill förändra eller förstärka… 

(fundera, tankar som far, bolla o pysa ur sig)      

Jag har fått höra att jag analyserar saker för mycket – kanske, kanske inte. Men det är väl så att man börjar göra det i vissa situationer för att inte hamna i något man lovat sig själv att INTE hamna i igen. Man ser på signaler man får mot varandra – för det sker, att en person ger olika signaler o om man själv inte ”vill” se något så väljer man att inte se dessa o istället bara se dom signalerna som ”passar”

Sen vet jag inte om det är vi tjejer/kvinnor som analyserar mest eller om det är så att jag mest pratar med tjejer/kvinnor o kommer då i kontakt med det här att analysera, bolla olika saker fram o tillbaka, samt att få frågor som man vill ha besvarade. Då kommer vi med för många frågor, genomtänkta frågor där det redan finns följdfrågor oavsett vilket svar man får. Har man sen också lite erfarenhet så känner man igen svaren, ursäkterna o sättet att agera. Vilket gör att det är svårt att hitta bra kryphål, eller ett bra sätt att svara, o det blir att den andre känner sig lite tagen på sängen…

Jag pratat med mina väninnor om just detta, inte bara en gång, utan ett samtalsämne som vi tar då o då – är jag ensam om att tänka o analysera. Men nej det var jag då verkligen inte. Det visar sig att alla mina väninnor faktiskt gör precis lika, vi tänker en hel del på saker, runt, runt, vilket gör att man ser saker från olika vinklar. Vi bollar med varandra o hjälper varandra se från andra vinklar, så att man inte låser fast sig i en o samma sak.
Det behövs, för att som oftast kunna bara släppa saken, för man märker att man reagerat spontant med någon gammal rädsla, som har ett lite för starkt grepp om en. Man reagerar utan att tänka till. Så när man fått tänka, fått analysera vända o vrida lite på saken så blir man lugn igen o ser att man reagerade utan att man egentligen behövde.

Så finns det vissa gånger som man kommer på att det var bra att analysera lite för att dom här nya vinklarna visade på andra saker som man också vill ha svar på. Man kan inte bara släppa det.
När detta sker så är det också bra att fråga, diskutera o ta reda på vad som gäller, får svar. För soppar man under mattan nu så kommer det ligga där o växa o en vacker dag vara större än själva mattan som täcker o då exploderar det istället.

Det gäller bara att inte ställa frågorna man vill ställa eller tala om det man vill tala om när man är mitt uppe i en känslomässig röra, utan det ska göras när man som det så bra heter ”sovit på saken”. Man är lugnare, man kan då samtala, o det är viktigt. För om man brusar upp, inte har ett samtal så får man för det första inte sagt det man vill ha sagt på det sätt man vill ha sagt – o den andra kommer inte heller lyssna. Får man svar så är man så upprörd känslomässigt att det inte ens är säkert att man klara av att lyssna på svaret på det sätt svaret sägs. Man hör det man tror sägs, det man är rädd för att höra eller det man vill höra.

Det gäller att man har lugnat ner sig, så att man kan samtala, lyssna på den andra på rätt sätt. Ta till sig det som sägs inte det man tycker eller tror sägs. Oj aj, detta är något som kan vara jätte svårt, något man får öva på. Och jag personligen tror att det är något viktigt i olika relationer – en partner eller nära vänner – att man kan göra detta. Lyssna på varandra på rätt sätt. Reda ut saker direkt, inte låta det ligga o gro.

Så detta med att analysera, tänka kan både vara till något gott, som till något mindre bra. Men uppstår frågor så är det nog det bästa att man får ställa dom. Sen är vi ju alla olika – en del behöver prata, diskutera, dela, bolla, få tips, råd, stöttning. Andra behöver det inte alls utan är mer inbundna. Jag tror att man dras till samma typ av människor – både som nära vänner o partners. För det är då man trivs som mest. Även om olikheter kan vara trevligt, men inte för stora… Kanske är det just därför som jag o mina väninnor har samma sätt, vi analyserar o funderar – bollar, petar på varandra, ger nya vinklar, när det behövs… för att vi är lika, vi trivs tillsammans, vi förstår varandra utan en massa förklaringar.

Vi vet att man ena dagen kan vara upprörd, gråta o kräkas ur sig massor, men att det är just bara det där att man behöver få ur sig något som pyr o osar inombords. Man väljer att bolla med någon man litar på som man också vet kan ge den där andra vinklingen, inte bra hålla med, fråga o få en att tänka till.
Men när det sen väl är ur systemet så är det just borta, det ligger inte kvar o pyr under den där mattan som man sopade allt in under.

Analysera är att:

Beskriva orsaker och konsekvenser 
föreslå lösningar, förklara samband,
jämföra för- och nackdelar.

Så nej, analysera är inget dåligt, om det inte är så att man fastnar i någon dålig känsla utan kan leda en fram till att förstå, att verkligen lägga saker bakom sig.

My face above the water

My feet can't touch the ground,

Touch the ground,

and it feels like I´m drowning

Everytime you are not around

I wish I could make it easy

Easy to love me.

I'm looking for the right words to say

It feels like I'm drowning

Nej jätte låg är mer rätt. Solen lyser idag – jaha, är lite min reaktion. Det kommer snart bli mulet o grått, som alltid. Så ingen mening med att glädjas…. Eller… ska man ta vara på varje litet tillfälle som ger glädje? Som att solen lyser några timmar nu på morgonen. Idag har jag nog mest lust att känslomässigt säga – nääää ingen mening med. Men jag vet ju att det ska man visst. Man ska ta varje litet tillfälle att njuta av det som ger glädje, det som får en att må bra.

Låg… ja för det känns som hur jag än gör, vad jag än gör… så blir det fel. Och det är lätt jag som tar på mig skulden oavsett o jag som försöker att fixa till… reda ut, krusa, ta kontakt… eller vad som nu är i den situation som det gäller. Jag vet att ju längre tid det går innan man reder ut det, ju svårare blir det o är man avståndstagande o tyst så tar jag det som en form av bestraffning (en jag inte gillar) eller att man helt enkelt vänder mig ryggen helt, bryter med mig – kort sagt, det är saker jag har med mig, som jag är medveten om, att jag jobbar på – men inte det lättaste NÄR saker sker. Då tänker man inte logiskt – då bara med automatik slår gamla saker till, med en sådan styrka att man tappar andan, det är som att få ett slag rakt i magen.
Försöker att inte ramla tillbaka till gamla beteenden o tankar… men känslor är svåra att styra… blir man ledsen o känner att man blivit missförstådd så… då drar jag mig tillbaka o gömmer mig.
Och tankarna kommer… vissa saker kanske inte är för mig…

Och en av dessa saker måsta vara att träna, röra på sig… herre jisses, det gör ju ont ju *ler*. Ja o då menar jag inte träningsvärk, den kan jag gnälla över men ta… men när man ramlar av träningsredskapet o gör sig illa – DÅ gör det ont… säger bara – tur att jag är ensam, att det inte finns någon som ser eller ännu värre har kamera o förevigar…
Visst jag tycker om att göra människor glada, få andra att skratta – men gränsen går att dom ska skratta åt mig i en sån situation där jag uppenbarligen är knasig som ens försöker *ler*

Jo, jag har provat en sån här Ab Circle – kommer ni ihåg när det gjordes reklam för den på tv-shop? Jag gör det, o tänkte redan då att det där ser lätt o skoj ut. Så när en vän hade en som skulle iväg för att ge lite mer plats så tänkte jag – va sjutton, jag provar.

Så jag hämtade hem den, kånkade pustande upp redskapet. Det ser ganska litet o nätt ut på bilder men nja… inte alls att den är jätte stor, men den var inte direkt liten nätt o lätt heller… men upp kom den ialla fall.
Stod länge o tittade på den innan jag tänkte – va sjutton det är väl bara att köra igång. Ner på knä o så börjar vi….

*skrattar* nja så lätt var det inte alls. För det första gjorde det ont i knäna, det är hårda ”skålar” för knäna – vilket jag löste med att klippa till en fleecefilt och vika ihop för att göra det lite mjukare. Det var ju den lätta biten. Att få det hela att röra på sig, sådär lätt o svängande…näää inte då. Till datorn o leta upp filmer på youtube för att se hur man skulle göra… Jo det såg fortfarande lika jäkla lätt ut…. Tillbaka ner på knä o med ren envishet så… jag kan säga såhär – det är mycket att hitta rätt teknik för att få det att ens röra på sig o hålla igång… o det är inte alls att bara hålla händerna på handtaget för det blir för svårt  - för mig ialla fall som är så otränad.

Åhhh se jag fick den att röra på sig, glad svingar jag mig fram o tillbaka – poff, aj, fan… vad sker jo jag glider av med knäna rakt ner i golvet – kan säga att det gör fan så ont…. Jag borde ha fått ett stort fint blåmärke på hela knät som visar HUR ont jag har… men icke då, inte jag…

Men samtidigt lite tur att jag hade denna hemma att ge mig på att få ut det ton av frustration, känslor o innehållen gråt som kom… Så japp jag gav mig på att klara av att svinga mig sådär enkelt som det ser ut. Det blev inte bara en gång jag gav mig på den igår, kan jag nu då? Nja – det är fortfarande svårt, det ser nog allt annat än elegant, enkelt o rolig ut (att utföra alltså – roligt att titta på, antagligen *ler*).

Jag har tittat på flera youtube klipp – nu med vanliga människor som använder, provar att använda o då kände jag mig inte så värst ensam om att vara klumpig, inte klara av det, ramla *ler*. Det var liksom lite så vi vanliga dödliga ser ut när vi står där på knä o försöker få sig själv att svänga sida från sida.
Jag har skrattat o svurit så det osar i omgångar här… ska se till att få något i skålarna för knäna som gör att fleecen inte halkar – någon liten rems av halkskyddtejp för trappor borde fungera bra. Sen så kan man lite tryggare stå där, utan att spänna sig o vara på vakt att INTE halka av igen – för nej det var inte en upplevelse jag vill prova igen.

Fungerar redskapet då??? Ja det gör det faktiskt – det tar på flera delar av kroppen, dock mer på armarna än på mage. Men det känns inte bara i armarna, det känns i magen, sidorna, o rumpan, samt låren. Så det är helt klart värt att ta mig några minuter om dagen på den nu när jag har den hemma. Visst för eller senare så ledsnar jag säkert på den – men se då ska den få göra ett gästbesök i Sandviken för att syrran ska få prova den… fast hon vill tydligen först prova den här innan den får komma med som gäst.
Om man kommer på hur man ska göra, vilken teknik man ska använda o sen hitta just läge för att det ska vara lite jobbigt – inte bara flyta på – så klar att det tar. Och det är ju så enkelt att det spelar inte så stor roll vad man gör – bara man röra på sig, o att man börjar någonstans, sen hittar man nya sätt, när man får mer ork… o man märker att man orkar mer o kanske till o med går ner lite i vikt.

Den ska bytas ut mot en roddmaskin – eller kompletteras med – det vet jag ju redan. Men sålänge så är det skoj att svinga mig – nej rättar mig själv direkt – försöka svinga mig, fram o tillbaka. Använda min lilla rosa kettlebell, mina trappor, ut o promenera (läs jaga pokemons – undrar om det är något event nu i påsk, som gör att det känns lite roligare ) och dansa *asg* ja det är ju det man gör när man rör på sig till musik. Skrutt samma egentligen, jag rör på mig o jag har skoj – musik är aldrig fel oavsett vilket humör man är på…

Det har varit fullmåne några nätter nu – visst är det vackert? Så jag vill ha en kamera som jag verkligen kan ta fina bilder – bilder som visar vad jag ser… jag älskar fullmåne. Jag vet att många berörs på olika sätt, lite som pms faktiskt när jag tänker efter. För man hör aldrig någon som säger att dom blir uppåt, mer glada o positiva av fullmåne, nej det är oftare att man blir mer orolig, ledsen, låg i ork.
Men jag gillar den – tycker mest att den är så otroligt vacker när den lyser rund o vit mot en mörk himmel – gärna lite moln som gör den lite mer ”mystisk”

Nej – ska göra lite nytta – känner att det inte är samma flyt o sving i mitt skrivande idag… det vill sig inte – vet ju varför – så jag tar ut min frustration på annat istället…