Och man tappar förmågan att sätta ord på känslor man har – jag som skriver av mig normalt, när det inte går, när orden försvinner… nej nej nej, dit vill jag INTE igen.
När trygghetskänslan man sökt så länge o trodde man började få - känns ännu längre bort än den någonsin gjort.
När tilliten som finns där försvinner – o byts ut mot osäkerhet…
Viljan att kämpa är noll, glädjen rinner bort…

VAD gör man då???
Rycker på axlarna – lämnar denna fas av livet o går vidare?
Kämpar vidare på den väg man tror är rätt?
Ger upp, för sista gången…. Bara ger upp???

Det enda jag vill är att få sluta kämpa, sluta oroa mig, sluta känna att inte duga, alltid göra fel. Ha någon som bryr sig om mig, som kommer o kramar om mig när jag är ledsen… känna mig älskad, känna att jag är värd att älska – att någon känner viljan att torka mina tårar, ge mig tillbaka glädjen, få mig att känna tillit, ta mig i famnen o få mig att känna det värt att leva att kämpa…. Äsch…. Varför ens…