Chokladen som just till jul säkert är en av den mest bortgivna gåvan. Det är ialla fall  min egna slutsats. Den ges bort som julklapp men också som gåva om man blivit bjuden någonstans, ta-med-gåva. Aladdin asken är väl den mest populära även om jag själv om jag måste välja nog hellre tar en Paradis ask.

För 2 år sedan tog dom bort två väldigt populära smaker – trillingnöten, ja det var rena rama ramaskriet att den skulle bort, vet flera som nobbar Aladdin asken just för att den är borta. Men dom tog också bort körsbärslikören, nu var väl inte den direkt allas favorit, det var den man ofta ialla fall i reklam lät ligga kvar där ensam i asken. Själv så tyckte jag att det var en av mina favoriter. Om jag ser bakåt i tiden så finns det faktiskt inte alls så många av mina favoriter kvar i asken.

Tillkom i asken istället för dessa två var fläder o en lakrits/hallon – sägs det, för vet ni, jag tror inte jag stött på den där lakrits/hallon en enda gång, för mig var det något nytt. I o för sig kanske det säger hur ofta jag ätit av askarna sista åren. Jag har däremot provat fläderpralinen o den var inte så god som körsbärslikören – men den var bättre än många andra praliner i asken. Erkänner igen att det är inte många som slinker ner för mig längre o då är jag en som älskar choklad, men nääää det är för mycket ”äckligt” i askarna att jag inte längre bryr mig om att köpa hem en att ha just till julen.

Så kommer vi då till det nya som ska ske nu inför julen – jo det ska tas bort o läggas till igen – i år för fläderpralinen ge sig av – ja den var ju god!!! Och istället ge plats för en limepralin. Nu kan jag tycka att det låter riktigt gott det med. Men hade hellre sett att dom tagit bort lakrits/hallon… då fanns det två jag gillar, fläder o lime.

En sak jag tänker på – det är, är det verkligen en Aladdin ask om det hela tiden byts ut smaker i asken? Jag menar det är ju nästan som om man skulle ta en Helnöt o byta ut hasselnötterna mot ska vi säga kokosflingor men fortfarande kalla den Helnöt. Ja ja den liknelsen var kanske lite långsökt – men ändå – förändringar görs så är det inte samma produkt längre – eller hur??? Så är verkligen Aladdin asken en Aladdin med alla byten som gjorts?? Om man ska vara petig är det inte bara originalasken som ska få kallas Aladdin??? Jo om jag ska vara petig o vara ”ObstiNettan” så tycker jag så…

Historiskt då – vad har egentligen hänt gällande olika praliners försvinnande, kommande, återkommande under alla dessa år som Aladdin funnits – för det är ju några år, den lanserades redan 1939 .

Här kommer lite fakta om hur asken ändrat sitt innehåll under åren som gått…

1939 

Körsbär i likör, krokanbågar, jordgubbskräm, nougattryffel. 18 utvalda sorter av Marabous populäraste praliner. Det är Marabous nyhet för dagen". Så lanserades Aladdinasken 1939. Då innehöll asken följande choklasorter: pepparminttryffel, krusbärskräm, apelsinkräm, marsipantryffel, nougatmarsipan, Fransk nougat, frukttryffel, orange, körsbär i likör, jordgubbskräm, Marsipankrokant, Mockatryffel, Kolanougat, Valnötsmarsipan, Nougat med mandel, fruktmarsipan, pepparmintkräm och krokanbåge.

Den  minsta förpackningen, som i reklamfilmen från 1939 bara kallades för "minsta förpackningen", kostade 1 krona. 250 gram kostade 1 krona och 50 öre och ett halvt kilo kostade 3 kronor.

1950-TAL 

1950-talets Aladdinaskar skilde sig något från 1939 års ask. Pralinerna som fanns med var som följande: ,andelkrokant, cremetryffel, mandelmocka, diplomnougat, frukttryffel, marsipannougat, mandelnougat, trillingnöt. valnötsmarsipanen är ersatt med marsipan med mandel och körsbär i likör har bytt namn till "Lucullus". De flesta fruktbaserade pralinerna fick säga adjö. Under 1950-talets gång skedde ett antal mindre förändringar.

1960-TAL 

Följande praliner var nya under 1960-talet: trofénougat, tryffelmarsipan, krokanttryffel, arraksyryffel, wafers-nougat, valnöt-marsipan, valnöt, nougat-snitt och frukt. Frukt kom dock snart att ersättas av ananas.

1970-TAL 

Nya praliner är mockatryffel, nöttryffel och fruktfrappé. Mandelnougat byter namn till noisette, orange ersätts av romrussin och krokanttryffel ersätts med gräddnougat.

1980-TAL

Fruktfrappé ersätts med rommarsipan, tofféenöt ersätts med tosca. Nya sorter är bland annat rochénougat och likörtryffel.

1997

Under 1997 tillkommer ägglikör, accentnougat, paschanougat, rochétryffel och dukatcrisp. Tosca, nougat med marsipan, rochénougat, mockatryffel och rommarsipan ersätts. Tosca kommer dock snart tillbaka.

2002 

Nu tillkommer pärlnougat, höstnougat och kokoskola och ersätter samtidigt tosca, nougat med mandel, accentnougat och paschanougat.

2004

Här ersätts rochétryffel med apelsintryffel.

2006

Noisette och fransk nougat ersätts med mjuk toffee.

2010 

Ägglikör ersätts med med jordgubbskräm.

2014

Trillingnöten och körsbärslikören tas bort och ersätts med hallonlakrits och fläderblom.

2016

Fläderblom ersätts med lime.

-------------------------------------------------

Mina personliga favoritsmaker genom åren - ja, det är allt med nougat i, eller likörer.. nötter är också gott. Gillar inte fransk nougat, gillar inte sånt här "som apelsin o jordgubbskräm, kan jag vara utan. Noisette var jag barnsligt förtjust i. Och vad hette den här med mandel i småkrossade bitar i chokladen... mums. Men alla nya smaker som kommit sista åren har inte direkt fallit mig i smaken.
Men även asken har ju fått sig förändringar i utseendet - vilken är det utseende som är Aladdin asken för dig? Själv måste jag nog säga att det är 70-talets ask. Det är nog den jag ser framför mig när jag tänker på Aladdin. Men om saken i år kommer se ut som den på bilden för byte till limepralin så tycker jag att den är ganska så ren, snygg o åt det klassiska hållet för en Aladdin ask.

jag o min väninna var ut o jagade pokémons, när vi gjorde mer miner o pantomim än ord - men vi förstod varandra perfekt o så skoj vi hade så vi skrattade - tårarna rann... Dags att skärpa till oss o ta våra promenader igen tror jag :) När vi blivit friska o alla måsten är över... för den här gången.

 

När jag var liten hade jag en vän som konstant knäckte sina fingrar. Jag avskydde det där ljudet, det gjorde ont i hela mig. Och hennes mamma tjatade hela tiden om att hon måste sluta, det var farligt att knäcka sådär (tänk vad mycket som var farligt då... ). Men inte slutade hon, hon gjorde det ändå, det var som om hon måste. Jag visste hade ett tag en idé om att hon gillade ljudet, ljudet som jag avskydde, och att hon gjorde det lite för att retas, för att jag inte gillade det.

Idag vet jag att det inte är direkt för ljudets skull, det är mera att det känns som om "man måste" för annars känns det obehagligt. Eller hur man ska säga, det var ialla fall så en annan vän beskrev känslan när han knäckte sina fingrar. 

Själv har jag sluppit knäcka mina fingrar titt som tätt, det är väl bara någon enstacka gång det har behövts. Utom nu sista veckorna, då har jag faktiskt kommit på mig själv att jag haft just den där obehags känslan o att den släpper när man "bänder" fingarna åt fel håll så det knakar. 
Gillar fortfarande inte ljudet, men förstår att man gör det om man har den känslan - obehagskänslan.

Men hur farligt är det nu då, för det var ju det som sas - knäck inte, det är farligt...

OM det nu vore jätte farligt o skadligt så borde ju alla (för det är en hel del) som knäcker ha visat symtom, dom skulle ha känt av att det var farligt, att man får men av det som man inte vill ha.

Så är det farligt eller ofarligt?

När man knäcker sina fingrar så sträcks lederna ut och nervändarna stimuleras. Det är alltså skälet till att många inte kan sluta. Det är väl där den här obehagskänslan försvinner när man sträcker ut leden.

Sen har det funnits flera olika teorier om vad som ligger bakom det ljud som uppstår, det är inget roligt ljud direkt. Man har trott att det varit bubblor i lederna som spräckts, vilket sen gick ut i ledvätskan. Men tittar man på hur kroppens leder fungerar så stämmer inte det riktigt överens.

En nyare teori är att det skapas gasfyllda hålrum mellan lederna o ljudet uppstår när man sträcker ut lederna. Och det här är något som flera forskare hävdar bakom en ny studie. 

Det finns heller inga som helst bevis på att det skulle vara skadligt för vare sig ledvätska, lederna eller risk för artros när man knäcker på fingrarna. Men man har heller inte kommit fram till att det skulle ha någon positiv effekt med vanan heller - mer än att då personen som gör det känner en lättnad. Eller så är det bara en grej som görs av ohejdad vana.

Men som med allt, om man gör något o det gör ont så är något fel o man ska låta en läkare titta på det. Då är något fel, för ont ska man aldrig få/ha.

… eller rättare sagt mitt stora feta grekiska bröllop. En film jag såg för många många år sedan. En lagom rolig o underhållande film att lite slötitta på… romantik o humor är perfekt för det. Är nog dn sortens filmer jag oftast väljer att titta på, att slötitta på när jag är ensam.

Så för någon dag sedan hittade jag en film på Netflix jag inte sett – Min stora feta grekiska semester – med samma skådespelerska, Nia Vardalos.
Kikade på den o det jag trodde först var att det var en fortsättning på Mitt stora feta grekiska bröllop, och jag pratade med det med en väninna o vi sa samma sak – att det var synd att man inte fick veta lite mer, som varför dom skilt sig, lite vad som skett sen förra filmen. Utan det bara var där helt plötsligt – hon hade skilt sig, ”flytt” till Grekland o jobbade inom turismen….

Men så av en slump härom kvällen hittade jag Mitt stora feta grekiska bröllop 2, självklart måste jag titta – o då kom jag på att nääää semesterfilmen var inte alls en fortsättning, det var en fristående film…  o det borde jag ha tänkt på om jag tänkte på vad hon heter i filmerna – helt olika – för sånt ska man ju helt klart komma ihåg *ler*… eller ….

Måste säga att det är skickligt att kunna göra en uppföljare av film 1, 14 år senare o få till den riktigt bra *ler* - samma anda – massor av skratt o massor av kärlek… och för att inte tala om John Corbett, som är ännu snyggare nu än han var då *ler* och det gör ju absolut inget, att ha lite ögongodis i filmerna…

Jag var också tvungen att titta igen på första filmen – det var ju som sagt några år mellan. Och jag småler o tänker… att bli så kär att man anpassar sig till en familj som den hon kommer ifrån. Ja vem vill inte hitta en man som älskar en så mycket på det sättet …

Egentligen fattar jag inte varför jag tittar på romantiska komedier – visst dom får mig att småskratta, dom är lättsamma o enkla att slötitta på – men samtidigt får dom mig alltid att gråta … fånigt eller hur *ler*, men så är det. Kanske ska börja titta på skräckfilmer istället ???

Många tittar nog också på just dom här (Mitt stora feta grekiska bröllop) filmerna o tänker – åhhh jag vill ha en sådan familj, en stor familj där man är nära varandra. Det är fester o glatt hela tiden, man ställer upp för varandra osv… Ja på film ja, jag menar att det är nog massa annat än fest o ställa upp i verkligheten. Och jag personligen skulle aldrig klara av att ha en familj på det sättet. Jag är inte för att umgås så, att ha folk runt mig som lägger sig i hela tiden, som man ska ta hänsyn till osv… Så nej tack, jag kan inte alls förstå tjusningen i det där… jag är nog för mycket ensamvarg o vill ha det mer lugnt o fridfullt runt mig. Gillar för mycket att bara kunna krypa upp i soffan tillsammans med min partner o bara vara…
Men det är tur vi alla är olika *ler*… en del gillar att vara ensamma helt, andra vill bara ha en liten mängd personer runt sig o andra klarar av stora familjer på det där sättet….

Först när jag precis flyttat så saknade jag inte tv´n ett dugg, det var inget som ens märktes av. Nu däremot efter en liten tid börjar jag snegla mer o mer åt hållet där tv´n ska stå o gå… för jag har tv´n på som lite sällskap. Och jag märker nu hur mycket jag faktiskt zappar runt o tittar på olika program – inte så mycket serier o filmer, utan andra program, dokumentärer osv… o visst jag kan kika på datorn, många har play – men det känns inte på samma sätt märker jag. Så tv´n ska snart kopplas in o jag ska kika på vad jag vill ha för programutbud. Nu är det comhem som gäller, inte direkt något jag gillar – att man tvingas ha det som finns, att man inte fritt får välja det man vill ha…  vi som lever i ett samhälle där man är stolt över att man får ha valfrihet… Visst… tror många med mig håller med mig när jag säger att det finns väldigt många tillfällen där det där inte alls stämmer…

Vi säger såhär… det blir! Det räcker… det blir svart som jag tänkt mig, på bokhyllan, men även på mig – överallt… Första har jag svurit många censurerade ord över, första lagret som inte alls blev som jag tänkt mig… men sen började jag skratta o målade vidare. Det kvittar – dom här ska sen stå som hyllor på vinden. Att dom målas om är mest för att färgerna ska harmonisera lite mer – att det inte ska vara alla möjliga färger o material. Och nu när jag tittar på den andra hylla så är det inte alls så farligt som den första… så vem vet båda kanske blir helt okey innan jag har lagt alla lager på så att dom blir helt svarta… jag menar under har ju skett förr – o sker – säger dom *ler*

Det bästa är att jag får öva med att måla tills jag ska ge mig på min byrå – den vill jag ska bli bra – den är lite ”evig” alltså den är tänkt att vara med ett tag o även dekoreras – oj sånna planer jag har för den – har haft längre erkänner jag… Men det värsta är ändå att jag får mer idéer i huvudet när jag nu kommit igång… måste skaffa lite sandpapper – kikar på stolen jag tänkt fixa till länge – den ska jag nog göra… svart, nej vit, nej, rosa… eller nej…. Tja ingen brådska, jag kan bestämma mig senare den kan slipas till o grundas först…

Måste ialla fall komma iväg o köpa en burk svart färg till – en liten. Trodde först att det skulle behövas en stor till, när jag målat första lagret. Men ser nu att när lager 2 kommit på blev det inte så tokigt alls… så en liten burk räcker gott.

Men nej, måla är helt klart inte min grej *ler* 

Det var längesedan jag åt räkgryta eller vad man ska kalla det. Evigheter sedan om jag tänker efter. 

Kommer ihåg första gången jag gjorde just räkgryta - det var nyårsafton då allt skulle ske, då jorden skulle gå under osv... ni vet då när vi böt från 1999 till år 2000... 
Inte för att jag märkt något av något av allt som skulle ske just för att det blev år 2000.... men jag kanske är lite för blind o ouppmärksam *ler*

Hur som helst så skalade jag räkor i massor, o lagade till en gryta efter receptets alla små "regler". Den blev bra, riktigt bra - serverades i mitten på en ring av ris, som jag blev tvungen att leta upp en gammal sockerkaksform för att få till... för inte hade jag någon rund varianat med hål i mitten hemma. Men det blev fint o det blev gott, riktigt gott.

Kanske jag ska lyxa lite i veckan - belöna mig lite när jag packar upp låda efter låda, försöker ta ner antalet lådor o märker över natten att det skett celldelning på dom små liven... för det står nästan lika många kvar som när jag startade...

Göra god mat o frossa i - ja varför inte - passa på när jag är ledig o har lite mer tid att lägga på matlagning o mig själv.

Hittade ett annat räkgryterecept, ett jag inte provat förrut med det såg ut att kunna bli riktigt mumsigt när jag ser på vad ingredienserna är, då den ska jag prova "slänga ihop"

God gryta med lite sting.

Nyss läste jag en bild med texten:

"De döda får fler

blommor än de

levande  eftersom

ånger är starkare

än tacksamhet"

Min första tanke var "vem f*n har kommit på det där??? Hur kan man ens komma på o sen skriva ner o publicera dom orden. För mig säger det enbart att den som gjort det måsta ha en massa ånger inom sig mot någon som dött i deras närhet.

Ja jag o många andra sätter blommor på graven eller i minneslunden, många kommer med blommor vid begravningen... det är mycket blommor det håller jag med om - men å andra sidan är det minst lika mycket ljus - så tänds ljus på begravningar o på gravar o i minneslundar också av ånger. Betyder dessa två saker ånger???

För mig är ljus o blommor positiva symboler - ånger är inte direkt en positiv sak i detta fallet. Visst kan ånger vara positivt, men ser vad som gått fel, man kan därför rätta till, ändra, gör om... 

Men i fallet när man sörjer någon som gått bort kan man inte ställa till rätta något man ångrar, något man inte han med...  Så ånger som sammanfaller i samband med att någon dött kan jag inte se som en direkt positiv känsla

Och tror inte heller att orden som jag reagerat på heller handlar om den här positiva ångern utan mer den neddragande, ledsna ångern....

Nu har jag mycket ljus hemma, även blommor - samt att jag gärna ger bort både ljus o blommor - både när det är någon som jag vill fira eller muntra upp eller bara säga "tack för att du finns". Blommor är glädje - blommor är för mig tacksamhet, tacksamhet o förmånen att ha just den här personen i mitt liv som jag ger blommor.

När jag går till kyrkogården o sätter dit en bukett blommor o tänder ett ljus - för min son, för min mormor o farmor, för "Gnidde" - så inte är det av ånger - det är inte för att jag ångrar något.

Det är av glädje att jag haft er i mitt liv olika länge - men ni har funnist där o betytt något... 

Jag är glad över att fått lära känna er, fått ha varit en del av era liv.

Visst det finns alltid en viss ledsamhet, sorg när man går till en grav eller minneslund. Det gör att man lite mer påtagligt blir medveten om att personen är borta...  Men samtidigt så finns dom här personerna ofta i ens tankar, men kommer ihåg, man ler åt minnen, man berättar... o det är var man än befinner sig. 

Men ånger - för vad??? Varför fastna i det negativa?? Varför inte istället komma ihåg det ljusa, varma, positiva o vara just tacksam. Jag gör det, jag är det... 

Så jag tar inte med mig blommor till en begravning, grav eller minneslund för att jag känner ånger - nej jag tar med mig blommor o ljus för att jag är tacksam för att ha fått ha dessa personer i mitt liv någon gång, olika länge o olika perioder av mitt liv....

Så för mig skulle texten istället vara

"Ge mera blommor till alla runt er, till levande o de ni minns - just för att visa hur mycket dom betyder/betydde o hur tacksam, glad du är att har/fått ha dom i ditt liv oavsett tiden..."

Hur tänker du? Ger du mer när du känner ånger än tacksamhet? Känner du ånger när du tänker på någon som gått bort?