Pratade med en väninna härom dagen o hon sa att hon ville hitta någon att dela sitt liv med, få säga "jag älskar dig" till någon. Det här har jag tänkt på ett par dagar nu... viljan att hitta någon att få säga dom orden till, att få uttrycka känslorna som bubblar inombords. Då när man känner sig varm, glad och... ja det är väldigt svårt att förklara hur man känner eller hur? Man bara vet, när man pratar om det, när man försöker förklar så känner man själv, man vet så exakt vad det är, men att sätta andra ord på en känsla är inte lätt. För hur förklarar man hur en känsla känns inom en??

Visst - jag vill också få säga "jag älskar dig", "älskling" till någon - det är sånt som kommer med automatik när känslan finns inom mig. När det känns rätt, så där naturligt härligt rätt.

Men, jag kom på att jag har nog kommit ett steg längre - jag vill inte bara få säga det, jag vill få höra, jag behöver få höra orden också... spontant, för att han känner så för mig, för att han vill få mig att känna mig speciell, för att vi har just det där bandet som man har när man älskar varandra, när man är varandras älskling. 

Just när kom det jag ville komma fram till - jag vill känna mig speciell, jag vill känna mig som den viktigaste i hans liv... som han är för mig. Jag vill känna bandet...

Men så tänker jag vidare - kan jag känna det där, vågar jag känna??? Jag trodde ett tag att jag aldrig mer skulle göra det. Men så skedde saker som visade mig att jag visst kunde, allt var inte dött inom mig, jag kunde känna. 

Så ja jag kan, det vet jag idag. Då kommer nästa fråga, vågar jag? Eller hindrar rädslan mig? Är rädslan så stark att jag förstör, att jag inte vågar lita på... att jag ... 

Jag vet inte om jag ska vara ärlig, jag trodde inte att rädslan skulle kunna hindra OM jag träffade någon som älskade mig - men idag vet jag att jag har svårt att släppa in någon, svårt att lita på någon på det sättet. 

Jag vet idag att han som älskar mig o vill ha mig, kommer att få jobba för att få mig att verkligen tro på det, att få mig att känna mig trygg i det... våga lita på känslan. Han får använda sig av både ord o handling. 

Ord - när jag sitter här o skriver ordet "ord" så tänker jag på samtal jag haft sista dagarna. Och kommer på att ord, inte enbart betyder att orden "jag älskar dig" sägs, utan även att det ges förtroende, att man öppnar sig för varandra, att man pratar o kan diskutera - ord, sagda, skrivna är viktiga för mig... att kunna ha samtal om allt o inget - viktiga saker, oviktiga saker... 

Handling - direkt är det vidare, det är mycket som hamnar under handling för att visa att man älskar någon... det är att prioritera den andra, lite det här att saker som med andra inte går, saker som hindrar en, dom försvinner, dom finns inte som orsaker att inte kunna, det blir bara ett något som man kreativt hittar ett sätt att komma förbi... o det görs spontant, för att det känns rätt. 

Det är närhet, det är att göra saker tillsammans, planera saker tillsammans men också att göra absolut inget alls tillsammans...  Det är vardagen, det är festen, det är livet som man lever tillsammans, sida vid sida som oftast - men ibland så drar eller puttar den ena fram den andra, för att i ett annat skede av livet vara bytta roller. 
Det är att veta vad den andra gillar, det är att spontant utan anledning vilja ge den andra glädje, att vilja finnas där för den andra, dela allt... längta efter den andra... 

Jag vet idag att det här är så viktiga saker för mig att jag inte ens vet om jag kan ta bort något av dom... så om mannen inte kan ge det där, hela paketet som är viktigt för mig ska han inte ens försöka...