Igår fick jag kontakt med en vän där vi inte haft kontakt på ett litet tag. Det har varit tyst både från honom o mig. Sen är det alltid lika roligt när man hör av varandra igen. Att det är tyst beror oftast på att livet tar lite kringelikrokvägar som gör att man inte har orken eller tiden, lusten har man på ett sätt, men när orken inte finns så kan lusten på sätt o vis tryta när det gäller det här att hålla kontakten.

Jag själv erkänner först att ett tag bakåt har jag varit väldigt dålig på det där själv. Hade ett uppsving där jag kände ett nu, nu har jag tid o ork igen – men det varade bara en kort stund, sen dalade jag ner igen till att inte orka så mycket mer än att vara – läs – jobba o sova. Har inte helt kommit ur den fasen än, tänker massor, vänder vrider o försöker hitta lösningar på vissa saker eller kanske mer förstå – andra till viss del men framför allt mig själv. Eller nu blev det kanske lite fel – förstå mig själv är fel uttryck, hmmm hur ska jag säga för att det inte ska bli fel igen. Mera att kanske utvärdera mina egna mål o värderingar – en del av mina hårt inrutade värderingar har fått sig törnar o då måste jag se om jag ska behålla dom ändå, eller ändra på dom o om, isåfall hur? För visst är det så att när livet travar på, när man lär sig mer så kommer vissa värderingar att putsas till eller ändras en del. Jag tror inte att man direkt kommer göra total helomvändning – men vem vet, kanske det kan bli så någon gång. Man ska ju aldrig säga aldrig säger dom *ler*…

Vänner var det nu jag tänkte skriva om – det här med att hålla kontakten – att livet tar vägar som gör att man för ett tag inte har kontakt alls eller i mindre skala.

Visst nära vänner har ganska så tät kontakt, man tänker knappt på det, man bara har det o hör av sig på olika sätt till varandra. Men som sagt ibland blir det tyst – om man verkligen är nära vänner, verkliga vänner så spelar dessa små pauser ingen roll. Man finns där för varandra ändå.

Igår fick jag då ett litet meddelande där det stod bland annat ” Ville bara höra av mig och säga hej och att du inte är bortglömd”.
Mitt direkta o spontana svar på just dom orden var att det spelar ingen roll att vi inte haft kontakt på ett tag, för jag vet att jag inte är bortglömd.

Och det stämmer, just gällande honom o vissa andra vänner som är mig lika kära o nära, så vet jag att oavsett så är jag inte bortglömd, precis som jag hoppas att dom vet att det är samma sak tillbaka. Dom är inte bortglömda, dom finns alltid där i tanken om så bara en kort stund nästan varje dag. Det är vänner som kommer vara ens vänner oavsett vad som sker o hela livet.

Visst sen finns det även vänner som kommer in i ens liv, kan vara en ganska så intensiv tid, man är väldigt nära o man tror att man kommer vara just vänner för livet, aldrig vara bortglömda. Men så visar det sig att den här personen är bara i ens liv för en fas, olika lång tid, dom är viktiga när dom är där, dom har säkert kommit in i ens liv när man av någon anledning behövde dom eller skulle ”lära sig” något. Men sen när ”dom gjort sitt” så försvinner dom. Och man faktiskt säga att dom är just bortglömda – dom finns bara kvar som ett minne av något som var. Minnen som bleknar o som tittar fram då o då, men inte så ofta.

Den typen av personer/vänner är ofta flera i ens liv än dom man har som nära, o som aldrig blir bortglömda eller som aldrig glömmer bort en själv. Och jag har förmånen att ha när jag tänker till en hel massa vänner av den där sorten där man aldrig glömmer *ler*
Ni ska veta, ni är älskade o aldrig bortglömda även när jag har en ”tyst” period.