Ibland så bara måste jag ha nedräkning, notera i almanackan hur många dagar det är kvar. Det kan vara tills jag ska göra något speciellt, eller ska träffa någon, det kan vara något jag gör där jag längtar efter sista dagen för att det då är över eller för att se resultat. Ja det kan vara lite olika saker som gör att jag för att se hur lång tid det är kvar – att pinas eller att väntan är slut.

Just nu har jag tre nedräkningar som faktiskt startade samma datum – den 1 juni. Det är 2 på 14 dagar och en på 30 dagar… det är två som ska ge resultat som jag kommer ta o prata om när jag se resultaten… sen är den en som är nedräkning till semestern *ler*. Så jag ser fram emot att få ledigt flera dagar i sträck o få komma hemifrån o bara vara… DET är verkligen något jag behöver.

Nu här i starten är det lite frustrerande att se den höga siffran, längtar till att se att det bara är någon dag kvar på mina nedräkningar – vet att nu är jag där (semestern, träffa någon, åka någonstans, göra något speciellt…) eller nu kan jag se eventuella resultat (har fröet grott, har knoppen slagit ut, har det varit värt mödan, har det blivit det resultat jag hoppades på…)

Sen finns det en sorts nedräkning till, när den startade är lite oklart men här senaste veckorna, när den får sin ”nolldag” är också osäkert, det finns ingen. Kanske det inte ens blir en utan jag själv har bearbetat det i mitt huvud o kommit fram till att det är inte värt att försöka få klarhet, så slutdagen blir inte att ta o prata med en person o få lite klarhet utan jag själv hamnar där jag inser att jag skiter i det, det är inte värt mödan o känslor som dras upp med att prata – ställa frågor o förhoppningsvis få svar. För jag vet att jag kommer ändå inte få något bra svar…. Sånna här situationer har mer en egen mental inre nedräkning, kanske det inte är en nedräkning till en handling, att något sker. Det är mer en inre känsla när man väl helt o hållet kommit förbi o jag behöver inga svar… Svar som skulle ges, kvittar, dom gör varken från eller till… En skön känsla att komma dit – den inre nedräkningen är klar.

Kom också på att nedräkningen till semestern innehåller att hinna med en massa saker *ler* - saker som ska vara klara, ordnade innan – o vet ju hur man tycker man har jätte mycket tid kvar tills man är där precis innan o ser att attans hur ska jag hinna…  Framför allt när man som jag jobbar nätter o sover bort dagarna då vissa saker måste ske/göras… tja det blir säkert bra i slutändan *ler*

Det är ett behov vi alla har – det finns där även om vi inte ens tänker på det. Visst alla är vi olika, alla behöver vi olika mycket, vid olika tillfällen. En del behöver få bekräftelse från många, ofta o ”stort” – det räcker inte med en kram, något ord… det krävs ”mer” för att personen ska känna att det får bekräftelse o det behövs om o om igen.  Andra behöver bara märka att dom syns, just då i den situationen. Eller att man betyder något för någon… att dom tänker på en o vill kunna visa mer än kanske ett ord på telefon eller ett sms.

Som oftast så finns det någon speciell som kan ge den där lilla extra känslan, den där man vänder sig till för att känna att man duger eller gjort något bra eller att det finns någon där när det är tungt. Jag pratar alltså nu inte om den där formen av bekräftelse som man kan få från vänner, från arbetet osv utan det där lite extra lite på djupet, det där som finns inom en på ett helt annat plan. Det där som ger mest – ialla fall för mig. När jag väljer att vända mig till någon om något…

Många tänker ofta på att det är i sorg vi behöver det där, när vi är ledsna, när vi har det jobbigt. Håller med, då behöver man någon som finns där – stöttar genom att bara finnas där o ge kramar o vara bollplank eller någon som mer aktivt kan ge hjälp.
Men det är lika viktigt o ialla fall jag kan känna ett större behov av att dela med mig av glädje, när något gått bra. Kommer ihåg när jag fått högt betyg på ett matteprov, alla rätt, högsta betyget – jag går hem o känner att all glädje försvinner – jag hade ingen att dela det med. Jo visst vänner, massor av vänner o det är härligt dom ger en del – men inte den där speciella…

Vad sker om man inte får respons när man blottar sig o visar att just nu, just i denna situation så behöver jag …
Ja även det är nog olika – man kanske kastar sig iväg o söker det på annat håll… det blir lite desperat sökande efter mer o mer, ytligt men istället mängd. Eller så kanske man ”dör” lite i taget o låser allt inom sig istället… man vågar till slut inte öppna sig, men tror inte man duger för att få den där bekräftelsen man behöver - alla är vi ju som sagt olika.

Och som med det mesta – det här med att få bekräftelse ger så olika resultat. Får man det växer man, får man det inte dör man långsamt…