För mig ska svaret på båda dom frågorna vara, ”För att vi älskar varandra” – så enkelt. Om man slutar älska varandra, när man kommit till den punkt där det inte finns några känslor kvar så avslutar man. Är man på samma nivå, kommer på det tillsammans är det enkelt, det blir ofta så av sig själv, man är överens, man vill gå vidare bli kär igen…. O man önskar samma sak för sin partner. Det finns inga hårda känslor eller ord, det är bra separationer.

Men så är det inte så ofta, oftare är det att den ena har utvecklats iväg åt ett håll o då känner att det här stämmer inte, jag har inga känslor längre… Medan den andra är kvar i sina känslor o tro att allt är bra. Det kan blir en chock att få veta att den andra slutat älska, att den vill gå vidare. Det går ofta med automatik att man försöker hålla kvar vid förhållandet. Men det är ganska döfött, för har känslorna försvunnit är dom borta…  bra är om man kan förstå det o istället gå isär utan hårda ord o bli osams, kunna fortsätta vara vänner. Ja man behöver inte hänga på varandra men man är inte elaka mot varandra.

Jag har tänkt mycket på det här, jag har varit i situationen. Ja båda – ingen är rolig. Det ÄR svårt att avsluta något med någon som så klart visar att dom har starka känslor o blir ledsna – men i längden är man snällast då. För hur ska annars den personen kunna gå vidare i livet o hitta någon ny att bygga upp något med? Att stanna kvar för att vara snäll??? Näää o är man snäll? Ofta är det så att man stannar för det är bekvämt, men sen så kommer någon ny in ens liv kommer man gå vidare. Så då kommer den andra bli ledsen ialla fall…. Så varför dra ut på tiden?

Eller att vara just den som inte alls slutat älska – än, den som försöker hålla kvar, försöker att man ska prova lite till. Här sker det ofta så att den som vill gå känner skuld o stannar kvar – ett tag, för man kommer komma fram till den oundvikliga punkten till slut ändå – har man slutat älska någon så är det svårt att få igång dom där passionerade känslorna igen – det är mera att man är vänner. Och vem vill vara bara vän med den person man har ett förhållande med??? Ja inte jag, vänner har jag ändå…

Jag är glad idag att den andra verkligen stod på sig, sa att han inte såg att det skulle fungera, det var bara att ge konstgjord andning. Och det var så rätt, för när det väl var slut så försvann känslorna hos mig också o saker blev mer klara…

Och jag vill då inte vara tillsammans med någon bara för att han är rädd att göra mig ledsen eller för att han har det bekvämt, blir bekräftad av mig. Nej tack, då är jag hellre ensam o har chansen att träffa någon som passar mig, som älskar mig.

Jag har under mina år som singel, sen jag skilde mig pratat med åtskilliga personer, ja det blir män då jag ju är kvinna o dejtar män, vet dock att det inte är någon större skillnad åt andra hållet – så haka inte upp er nu på att jag kommer skriva han – det kan vara en hon, Jag skriver bara utifrån mig, mina tankar, mina erfarenheter.
Jag har alltså kommit i kontakt med män som stannar kvar hos sin fru, men älskar henne inte, letar lite spänning o sex på annat håll. Det är inte bra det här med otrohet – men för mig när jag tänkte på det här under många år så har jag kommit på att det är inte bara sex som är otrohet.

Otrohet för mig är att svika den andra personen, att förstöra tillit man har – o det kan man göra på så många flera sätt än att ha sex med någon annan. Det finns ju även par där det är okey att ha sex utanför förhållandet, dom har öppna förhållanden – men likväl kan det vara svek, saker som gör en ledsna – otrohet.

Jag har sett så många gånger när män pratat om att dom stannar kvar för barnens skull – dom älskar inte alls längre, men står ut för barnens skull. Ja jag har till o med hört varianten att han inte alls älskade mamman till sina barn, valde henne för att hon var en bra mamma??? Ja det är då inte det sätt jag skulle uppskatta att bli vald för.
Sen har jag pratat med en man där dom aldrig knappt var hemma samtidigt – men bodde tillsammans, låtsades vara en familj för barnens skull… dom reagerar inte ens när barnen kommer hem en efter en runt 12 års ålder o undrar varför aldrig mamma o pappa gör saker tillsammans, varför dom inte kramas eller har samma sovrum – för allt det där gör ALLA kompisars föräldrar. Sen att se att dom barnen hade jätte svårt att få förhållanden, dom visste inte hur man gör kan man kort säga.

Att visa kärlek, kramas, osv är inte bara att ge sina barn det – även om det är super viktigt – så är det minst lika viktigt att barnen få se hur man ger varandra det som vuxna – likväl som dom ska lära sig att det går att bli osams men lösa konflikter – att allt ingår i ett förhållande.

Sen tänker jag vidare – vill jag vara med någon som inte vågar välja bort mig eller vill av lathet, egoism – för att det är bekvämare, med orden för barnens skull, för att man har firma tillsammans, för ekonomin, för boendet, för att det är jobbigt att göra förändringar…. Nej fy fan (ursäkta svordomen men så starkt känner jag) Jag skulle känna mig så otroligt dum, sviken, utnyttjad. Jag har faktiskt svårt att sätta ord på vad jag känner vid tanken på att något sånt här skulle komma fram till mig.
Nu menar jag inte att man fortfarande har någon form av känslor kvar, att man har det jobbigt men BÅDA vill försöka – nej jag menar när den ena har tappat alla känslor helt, det finns mer irritation, mer gräl mer negativa stunder – det finns inget att bygga på. Man lever mer parallellt än tillsammans.

Jag skulle bli så ledsen att någon utnyttjat mig på det sättet inte gett mig chansen att komma över det som varit o börjat leva igen, hitta någon ny. Att någon är tillsammans med mig för t ex barnens skull, men inte älskar mig…. Barn ska ha lyckliga föräldrar som mår bra, även om det är på varsitt håll, barn mår inte bra om det är massa negativa vibbar hemma hela tiden.

En annan sak som jag tänkt på – det är att jag vill kunna lita på min partner – att lita på ens partner är inte bara att han inte ska vara otrogen genom att ha sex – jag vill veta att han älskar mig, inte är tillsammans med mig för någon annan anledning o sen pratar av sig om hur jobbig jag är med någon annan. Jag vill inte gå omkring o undra om han har en dålig dag om det beror på att han egentligen inte älskar mig utan är irriterad på mig o vill iväg från mig – men kan inte av någon anledning.
NEJ tack, då är jag utan, det är rent ut sagt förnedrande att vara i ett sådan förhållande anser jag….

Jag vill veta att saker jag berättar för honom stannar kvar hos honom, jag vill känna att vi är ett par o vissa saker stannar kvar hos oss. Det är inget han ska ha som samtalsämne med sina vänner liksom jag inte ska ha det med mina. Tillit, ligger åt båda hållen o att kunna lita på någon är inte enbart att den inte ska iväg o ha sex med någon – det är så många andra saker som kanske till o med är viktigare för att man ska ha ett bra förhållande.

Så jag har idag – svårt att se att man håller sig kvar i förhållande av helt fel orsaker – man bara dödar sig själv, man mår dåligt, alla runtomkring mår dåligt….

Nä, jag vill må bra, jag vill älska, älskas, jag vill ha tillit, jag vill njuta av allt man gör tillsammans o veta att det är vi. Vi har något som är speciellt o där släpps inte andra in – det är det där som är närmast innerst inne. Tillsammans o enskilt har man självklart vänner – men det där intimaste, det kanske lite hemliga det har man tillsammans det sprider man inte omkring sig till andra. Det kallas att man ska ha tillit o lojalitet..

Vet inte min partner vad det är – nej tack, då får det vara över, jag måste kunna lita på till 100%