Kan en förälskelse ge personliguteckling?

Intressant fråga som jag fick efter att jag läst ett mail som låg i min inbox.

Svaret då, ja för mig blir det ett starkt ja, klart att en förälskelse kan ge en personligutveckling, liksom en relation byggd på kärlek, men även en separation. Allt som gör att något förändras för oss kan om man använder det rätt, ge en personligutveckling. Man får bara inte stanna till o låsa sig i ett läge.

Personlig utveckling startar när man ser förändringar o tar till sig dom på ett bra sätt, gör något bra av det som sker. Och det kan man göra - något bra av det som sker - både av positiva saker men även det som kan verka negativt.

Förälskelse är att släppa in en annan person i ens liv o sakta anpassa sig till varandra, se fel som finns o på ett bra sätt kommunicera för att hitta bra förhållningssätt, göra ändringar, kompromissa. Låta känslorna övergå till kärlek, en kärlek som sen måste vårdas, vattnas, ansas, gödas... kärlek finns inte bara där av sig själv, den måste underhållas för att finnas kvar stark o härlig.

Såg en filmsnutt på youtube där en relationscoach pratade om att vara kär, att älska. Man kan älska på många sätt, men här pratar man om den kärlek, att älska en partner, det där man har gemensamt, det man bygger upp tillsammans. 

Han sa något som när jag tänker efter stämmer väldigt bra - det är att om man börjar älska en person, men inte får respons, då dör den här passionerade kärleken som ska finnas mellan ett par. Om någon fortsätter att påstå att den älskar på det sättet så har den personen inte riktigt förstått vad äkta kärlek är - utan då är det andra saker som man känner - men det är inte den kärleken. För den måste vara besvarad för att blomstra. 

Då är det mer en rädsla att ingen ha, att vara ensam, känna sig ratad.

När jag tänker tillbaka på mina förhållanden, på samtal med vänner så stämmer det här ruggigt bra - men det är svårt att se just då - lättare att se i backspegen när man slutat vara bitter.

Förälskad då hur är det hur känns det? Nääää det tänker jag inte gå in på här, alla vet nog hur det känns *ler*

Jag själv har sagt dom senaste 13 åren att jag blir inte förälskad, jag håller avstånd, sen så om det känns bra om jag tycker om personen o märker att man har samma värderingar, tycker om samma saker, trivs tillsammans så utvecklas det här "tycker om" till kärlek, att älska. 

Idag när jag ser tillbaka så har jag funderingar på om det då verkligen blir "rätt" sorts kärlek, den där passionerade härliga, som ger ett djup till hela ens liv. Utan att det istället blev en annan sorts kärlek, att jag älskar mer som kompis, utan djup, utan passion, utan det där.... "jag gör vad som helst för dig" - utan istället en kompiskärlek som var lite trygg, att ha någon där.

Tror jag tagit upp det här tidigare - såg programmet The Milliondollar Matchmaker. Ett par sitter o pratar o båda sa att dom först haft förhållande med massor av bara galen attraktion, där det var sex som var i centrum - förhållanden av den typen där ut ganska så snabbt, dom tål inte vardagen. 

Så efter det hade dom sökt tryggheten o letat förhållande o provat där det var mera vänskap, en trygghet - men inte så jätte mycket av den här galna passionen. Dom trodde att det var det lugna trygga säkra som skulle vara resten av livet. 

Visst det var relationer som höll längre, det stämde - MEN det blev för tråkigt till slut. Attraktionen tappas fort, sexet försvinner.... den är en vardaglig lunk som infinner sig snabbt men efter ett tag blir för tråkigt. Istället börjar man leta fel på varandra....

Så dom personerna sa att nu letade dom lite av båda sakerna i en bra balans - en partner där det var stark attraktion o samtidigt fanns en skön lugn trygghet. 

Jag förstår vad dom menade o säger att ja det söker jag med - har haft det så jag vet att det finns, hur det känns o att det fungerar.

Idag *ler* vet jag att jag faktiskt kan bli förälskad - fast jag inte trodde det... 

Och det är inte helt fel att känna att jag inte har blivit helt död... helt känslokall....