Det här är något som vissa kan göra hur lätt som helst, dom kan fråga vem som helst, när som helst om vilken sorts hjälp som helst. Det spelar inte så stor roll om det är något stort eller litet – dom frågar, ser till att dom får hjälp, från vem spelar heller inte så stor roll, bara någon finns där att hjälpa.
Ofta hänger det här med att ha lätt att fråga om hjälp om vad som helst från vem som helst också ihop med att dom inte själva direkt spontant o frivilligt hjälper någon annan. Nej hjälper dom är det för att dom ser att det kan ge en fördel senare eller att dom hamnar i ”jag måste”. andra har jätte svårt.  

Sen har vi då den andra sidan, dom som har svårt att be om hjälp. Och ber dom om hjälp så är det bara om vissa saker o få speciella personer dom frågar. Det är mer mentaliteten att inte störa, inte be om någon som gör att det tar massor av tid från den man frågar, eller att det blir mentalt jobbigt för en själv, att öppna sig… man vill inte lasta över sånt på någon annan.
Men dessa personer har då istället väldigt lätt att ge hjälp, både om någon frågar men ännu oftare spontant erbjuda sin hjälp.

Men man klarar sig inte helt själv, man behöver då o då lite hjälp från andra av olika slag. Man kan inte allt, och ibland behöver man inte bara praktisk hjälp/stöttning utan mer mental… få prata av sig, ibland få råd men oftast just bara få ösa ur sig o någon lyssnar, verkligen lyssnar o bryr sig.

Jag själv har svårt att be om hjälp, all sorts hjälp. Jag har lärt mig att ibland så måste jag, det underlättar att få hjälp. Jag kan inte allt själv, o många kan även det jag kan mycket bättre. Lättast har jag nog att be om hjälp som är av det mer praktiska slaget, som låna bil, bli skjutsad, hjälp med datorn om den gått sönder…. Men det är så många jag ber om den hjälpen heller, jag kan inte fråga vem som helst eller ens tacka ja om någon jag inte känner väl o är trygg med erbjuder sin hjälp.
Öppna upp mig, prata om jobbiga saker – är bra mycket svårare. Oj ja så mycket svårare – här är det få som jag gör det med, det här lite djupare, jobbiga….

Något hände för mig härom natten, o jag tror självklart som vanligt att det där är bra, det där klarar jag själv. Jag har så otroliga arbetskamrater o finns där, o att dom frågar gör att jag får prata av mig. Det ÄR jätte bra, men märker också – inget negativt alls nu utan bara hur jag nu fungerar o hur jag märker att min egna process fungerar – det är att när det kommer saker som ”vilken tur… det kunde ha skett ditt eller datt…. ”
Ja jag hade tur, jag har varit i den tanken på det som skedde o tänkt att det var ganska så ”litet” ändå mot vad andra gått igenom – så inget att älta om… Men så börjar då hjärnan jobba, dom spå hjärnspökena – ni vet Casper o Laban…  snurra runt o då kommer tanker på hur situationen hade kunnat bli… alla dom här värre sakerna som jag fått höra ”vilken tur att det inte….”
Vilket har gjort att nu så tänker jag lite väl mycket på det istället…

Inte alls bra tankar… för det gör att nu kommer rädslan på ett helt annat o större sätt. Men tar det som en process, kanske det är så att jag själv inte riktigt än landat i den situation jag var i, o vad som faktiskt kunnat hända.

Tankarna far också runt lite o jag har kikat på nätet på en sak…. O så kommer tanken… är det en av dom? Stämmer utseendet, händerna, andra saker…. Hmmmm ja nej ja nej nej ja… eller… kanske….

Det var inga som helst problem alltså inte en tanke, inte en känsla som startade natten efter när jag jobbade – tills det hoppar in en killa i samma ålder o ungefär samma – hur ska jag säga utan att det blir fel – ”typ” av person… o utan att jag ens tänkte på det så kommer tankarna på ”vad som kunnat hända”. Märker själv att jag nog blev lite stel…

På sånt här märker man att man reagerar bra mycket mer än man själv tror, o behöver få prata av sig o få lite stöd, mer än man själv tror. Vissa saker går att prata allmänt om, andra saker går att prata med nära vänner med… men sen andra saker är det bara få få som man känner att man vill/kan prata med. Den man behöver få ha o prata med, om det som hänt eller annat…  bara just få prata…  Men det lustiga är att det då helt plötsligt blir svårt att be om den hjälpen. Det känns så konstigt o fånigt. Hur förklarar man att man behöver, när man inte kan trycka på en precis punkt som – kan du hjälpa mig byta däck, eller sätta upp en hylla, flytta något tungt. Man har svårt att precisera men ändå behöver? Hur ber man om den hjälpen? Utan att låta flummig, fånig???

Det är väl där saken ligger, att man inte vill störa, inte verka fånig….
Det är just här det där lilla man behöver är det man får från sin partner – o det är nu jag verkligen förstår vänner som säger att dom söker, inte vill vara ensamma….  Att ha någon att få det här av, utan att egentligen ens behöva be om den hjälpen.
Som nu, jag skulle vilja bara krypa nära, sitta i soffan luta mig mot, känna armar runt mig eller lägga mig på armen i sängen… småprata, titta på en film, vad som helst bara vara… Men jag kan ju inte direkt be en vän om det… ”Hej, du kan du kom hem till mig o bara hålla om mig en kväll??”
Det skulle vara något det *Ler*…. Så nu kom jag på en sak till som jag saknar från förhållande – det sista är väl det jag har i tanken – delvis att jag verkligen hade ledigt för jag kom hemifrån, men också det här, men tyst närhet, bara vara…. Krypa upp i soffan nära – titta på tv, små slumra eller spela något spel – bara vara nära. Så jag saknar…