Det här med att två personer på något sätt blir oeniga, osams – hur intressant det är att se hur dom två parterna ser på situationen. Ja jag vet att det alltid finns tre sanningar – den enas, den andras o den mitt emellan som ofta är den som är närmast sanningen. För alla ser det från sitt eget håll det är ju inte så konstigt.

Sen finns det dom som försöker se vad som skett från båda hållen – att man kanske inte förstår den andra partens sätt, men man kan förstå, se varför det ageras på ett visst sätt. Men att förstå är inte samma som att tycka att det är rätt….

Sen har vi dom som aldrig någonsin kan se sin egen inblandning… det är alltid synd som dom, dom är förlåtande, dom försöker… ja allt går ut på att det är alla andras fel oavsett – aldrig deras. Får man dom någon gång att ta på sig något eller se att egna beteendet är allt annat än bra så bäddas det alltid in med flera fel som den andra ändå gjort…

Det här är ett fenomen jag alltid varit intresserad av – det här att en person blundar för sina egna brister men väldigt snabbt ser alla andras, försöker vara en ”bra” människa genom att komma med saker som – jag vill vara din vän, jag förlåter dig… Men tänk om det är så att saker den personen gjort gör att man inte vill vara vän eller förlåta så det spelar absolut ingen roll. Man känner att det är skönt att vara av med den personen i sitt liv. Man går hellre framåt utan o därför så har man inget som helst intresse av att reda ut saker för att återta kontakten.

Sen så ska man ha klart för sig att det här med att förlåta inte alls är samma sak som att man blir sams, att man fortsätter där man en gång var… Förlåta är mera att man accepterar att något som skett har skett, att det blev som det blev. Man förlåter, för att man på så sätt släpper det som skett, låter inte det uppta ens tankar o mående – MEN man kommer aldrig vara intresserad av att uppta någon kontakt…. eller ha samma typ av kontakt. Ibland så har man fortsatt kontakt av olika anledningar, som är mer av det artiga slaget att man säger hej, man kan vistas i samma rum… men att bli nära, förtrogna igen – never ever….

När man får höra att den andra vill ha tillbaka vänskapen, eller behålla den, o det är värt att kämpa för den, att man ska lösa det som uppstått – dom vill absolut inte bli av med en i sitt liv. Man betyder så mycket – men när det sen kommer till kritan så är det inte dom som behöver göra något, inte kämpa eller försöka visa att dom menar dom ord dom säger – nej det är fortfarande man själv som ska göra allt det där också.

Jag har kommit så långt i mitt liv, men mig själv o min utveckling som en stark kvinna som klarar mig själv. Jag behöver inte krypa för någon… jag tar inte skit… o jag tar absolut inte att någon försöker tala om för mig hur jag mår, tänker, känner osv… jag VET så väl själv.
Jag har inga som helst problem med att erkänna mina egna fel o brister – en del jobbar jag på andra har jag accepterat som en del av mig, min personlighet. Jag förstår också att jag inte passar alla människor som en del i deras liv – för alla passar inte in för mig – så varför skulle jag pass alla andra??? Men det innebär inte att man för den skull tycker illa om personerna – man bara inte klickar…

Jag förlåter saker som sker, som gör mig illa – det kan ta sin lilla tid ibland, ibland behöver jag få analysera, bolla, få svar… landa i det som skett. Men jag förlåter – inte för den andra personens skull, att den ska må bra – helt ärligt det skiter jag fullständigt i. Det är för min egen skull – det här med att förlåta är för mig att jag lägger det i den hög som är dåtid, det som varit o som jag inte vill ha med mig i nutid eller framtid. Så att förlåta är för mig något som jag gör för min egen skull.

Om jag sen säger att det som skett, att jag förlåter, vi lägger det till handlingarna som en erfarenhet o går vidare… ja då vill jag ha kvar personen i mitt liv. Jag vill låta det som varit just vara en kunskap jag fått för att inte göra om samma sak igen – om det är mitt eget agerande eller tillåta någon att agera på ett sätt mot mig, det kvittar…

Men om jag förlåter, men väljer att ha det som en erfarenhet för framtiden, en kunskap om den personen – men jag vill inte glömma, jag vill inte försöka reda ut saken för att på något sätt fortsätta en kontakt… ja då har jag valt bort den personen – inte alltid på grund av vad som skett – utan mer för att den personens personlighet o sätt att vara, agera, tänka, värderingar osv helt enkelt inte passar mig. Det är sånt som inte får mig att må bra…

Jag har valt att bara omge mig med personer, släppa både nära men även ha som vänner på ett inte lika nära sätt, personer som jag verkligen tycker om, dom jag känner jag kan lita på, som har en personlighet som jag tycker om, som har värderingar som stämmer överens med mina, som tänker på ungefär samma sätt… nej vi behöver inte alls ha samma åsikter om allt – o ser jag till mina närmaste vänner så finns det många saker där vi tänker helt olika – men värderingen i grunden är väldigt lika.

Men att någon säger till mig – jag förlåter dig, jag vill vara din vän… (det låter kanske fint i deras egna öron - men det är så envägs, o egoistiskt - jag vet ett du gjort fel men jag förlåter dig ändå?? Egna inbladningen då???)

Jaha säger jag, och??? Om jag inte har samma vilja då? Varför inte kontrollera det först, kanske också säga…. Jag hoppas att du kan förlåta mig, jag hoppas att du vill vara min vän, jag hoppas att vi ska kunna försöka reda ut det som skett så att vi kan försöka hitta tillbaka till en vänskap, en bra kontakt igen…
Det är inte så vanligt att det sker, inte med ärlighet o en seriöst mening bakom orden. Att man ser även sin egna inblandning, att man ser att den andra måste också vilja för att det ska kunna ske.