En av dom absolut vackraste känslorna som finns är att älska – o att älskas.

Att ha hittat någon som får mig att känna på det sättet är en otrolig gåva som jag fått – eller vad jag ska kalla det. Efter så många långa år, efter att ha varit ensam, hållit män ifrån mig – helt enkelt inte träffat på någon som fått mig på fall. För jag har inte haft brist på dom som försökt *ler*, men nej det har inte varit rätt.

Så då helt plötsligt finns det framför mig en man som visar sig klara av att krypa in under min rustning -  som får mina som jag trodde kalla känslor att bli varma igen.

Och jag kan bara säga han är speciell, han är min, han är underbar….
Visst ingen är felfri, det skulle nästan vara skrämmande – o alla har vi i vår ålder gammalt bagage som kan göra sig påmint då o då…

Men om jag skulle göra två listor – en med positiva saker o en med negativa saker – om min älskling så skulle jag behöva flera sidor för den positiva o det behövs inte många rader för den andra listan... o när jag tänker efter så är inte ens dom punkterna så negativa heller, även om jag gärna varit utan dom så stör dom mig inte heller… som t ex att han snusar *ler*… men något måste ju läggas på den listan också eller hur annars kan han ju verka perfekt.

Vilket han ju faktiskt är när jag tänker efter, för mig ialla fall – är han perfekt… så som han får mig att känna. Både när vi är tillsammans eller isär, när jag hör hans röst, när jag känner han nära mig, hans doft, hans värme, hur han skrattar, hans humor…  o sen finns det saker som jag inte ska ta upp här, det är censurerat *ler*

Jag är så lycklig att han kunde ta sig igenom hindren jag så omsorgsfullt vårdat o byggt upp under åren – tagit sig över vallgraven, igenom den höga, tjocka häcken av långtaggade grenar, över muren som var både bred i lager o hög – sen till sist rutningen som var närmast mig.
Men ibland tror jag inte han förstår hur otroligt speciell han är som lyckades… *ler*