För några dagar sedan så kom jag att prata om feminism med en arbetskollega – kommer faktiskt inte ihåg exakt varför eller vad vi sa… mer än att jag sa att jag inte var feminist, jag tror på att vi är olika, män o kvinnor o det är bra. Däremot tror jag på humanism, jag vill ha jämlikhet, lika för alla oavsett nationalitet, kön, läggning osv. (Feminism har fått en så negativ klang o säger man feminist så går en del igång o vill dela sina värderingar o varför man ska vara feminist – men dom flesta slår istället bakåt, stänger öronen o slutar lyssna – för mycket extrema åsikter har förstört. Och då jag tycker att alla människor har samma värde o vill se jämlikhet o friheten att själva välja vad man vill vara eller göra, så har jag den åsikten att det är dags att byta ord, använda något annat än feminism för den kampen. Vad är det för mening med att hålla hårt hårt i ett ord som får så många att se svart, sluta lyssna o därmed förstör det man kämpar för??? Bättre låta det ordet gå i graven tillsammans med alla dåliga värderingar ordet står för… o istället bygga upp ett annat ord som gör att man lyssnar o följer med i kampen. – nog om det nu för det var inte det jag tänkte skriva om)

Min arbetskollega säger då att han förstod att jag inte var feminist för jag var inte kvinnlig????

Det där har sen följt mig o jag har diskuterat det här med vad kvinnligt är med vänner. Ja inte om jag nu är kvinnlig eller inte, det kvittar o får stå för varje enskild persons egna tycke o smak – mera vad ordet i sig står för, hur man tolkar det o hur man ser på vad som är kvinnligt o inte.

En väninna sa skrattade att jag borde direkt ha slängt tillbaka en följdfråga till honom för att se reaktionen – ”Tycker du att jag är okvinnlig?” (Vem vet kanske jag tar o frågar honom en dag bara för att retas *ler*)

Diskussionerna med vänner har då gått lite olika – en del har fastnat helt i utseendet, att det är där det kvinnliga ligger.
Att man ska ha långt hår (check det har jag),
att man ska vara kurvig med större byst (check stämmer också)
att man ska ha långa naglar (check den bockar jag också av – naglar är en liten hobby för mig),
att man nästan alltid klär sig i kjol (där blev det bara en liten liten bock, det sker bara då o då)
att man ”vinglar fram” på högklackat (nja… blir väl något som kan ske vid festliga tillfällen, men väljer hellre bekväma skor efter att mina knän ibland blir lite ”gnälliga”),
att man nästan alltid är välsminkad (icke heller här blir det väl en bock, för jag sminkar mig nästan aldrig, har aldrig gjort, mascara o lite ögonskugga då o då, idag är jag lat o förlänger ögonfransarna så att dom ”syns” slipper måla mig, slipper tänka på att fylla på när man jobbat över 8 h, det rinner inte o blir smetigt om jag kliar mig i ögat – jag ser lite piggare ut men mina förlängda fransar men räknar det mest till att se piggare ut – inte att jag sminkar mig)

Någon annan kommenterade med att man är kvinnlig om man är huslig, att man tar hand om hemmet och städar, diskar, tvättar, tar hand om barnen osv. Man vårdar sin familj o tar hand om den genom att vara hemma – för mig är det mer en hemmafru, en kvinna som valt att ta hand om familjen o som trivs med att jobba på hemmaplan. För det är ett jobb även om det inte ger någon lön.

Men en väninna – faktiskt hon som sa att jag skulle ställa frågan om han såg mig som okvinnlig – hon sa att om man ser till vad vi diskuterade, feminism o det här med att ha åsikter, starka värderingar om något – vilket jag har. Man klarar sig själv. Då är det många män som ser det som att man inte är kvinnlig. För en kvinna ska vara en ömtålig varelse som han kan få ta hand om, en kvinna ska vara lite sådär som man skämtsamt kan visa henne i filmer, som ett dumt blont våp. Hon ska fnissa barnsligt, kläna lite, vara lite lagom utmanande klädd, inte vara självgående, inte tänka själv, inte ha egna åsikter, absolut inte klara sig själv, gärna lite dålig självkänsla o även självförtroende – det är att vara kvinnlig.

Om jag tänker lite o fortsatt diskutera med vänner om detta så kom vi fram till att det där kan nog stämma en hel del. Att om man är en självgående, tänkande individ med egna åsikter – man klarar sig själv – då är man inte kvinnlig. En man vill få ta hand om, vill inte känna sig hotad på något sätt, han vill känna sig behövd. Och det gör han inte om kvinnan är för självgående.

Det finns nu tack o lov mängder av män som inte hotas av en stark självgående kvinna, utan har ser det som en tillgång, en styrka som par. Han vet också att oavsett hur stark hon är så behöver även hon få stöd, bli uppmuntrad, få vara ”liten” o krypa in i en varm trygg famn då o då. Men hon den starka kvinnan visar inte den här sårbara sidan för vem som helst, låter inte vem som helst komma henne så nära o ge det här stödet, eller visar att hon är ”liten” o kryper in i den trygga famnen o låter honom vara den som ger henne ny energi att ta sig an vad det än må vara. Nej hon är kräsen, o släpper bara in väl utvalda så nära, blottar sig bara för få. Och det är något väldigt väldigt stort o fint när hon väl gör det o det uppskattar dom här männen.

Men det här har inte egentligen heller så mycket med vad som är att kvinnlig eller? Antar att det är väldigt olika från person till person vad som ses som kvinnligt. Likväl till vad som är manligt. Man har helt enkelt lite olika tolkningar på vad dom orden står för.

Hur tolkar jag då själv ordet, hur ser jag på vad som är kvinnligt o inte… hmmm jag tror att mest är det utstrålningen hos kvinnan jag möter om jag ser henne som kvinnlig eller inte – fortfarande är alla kvinnor.
Och det går väl inte att komma ifrån att den utstrålningen som gör att jag ser kvinnlighet sitter hur man rör sig, trygghet i att man är vacker, trygg i sin sexualitet – det behöver inte betyda högklackat, kort kjol, smycken, långa röda naglar, långt hår, urringat. Nej, det är helt klart mer utstrålning än utseendet, det är auran runt kvinnan, att hon själv känner sig kvinnlig utan att överdriva, det bara är där naturligt.
Om jag ska säga något om själva utseendet – kläder, hår osv – så är det viktiga att hitta sin egen stil o känna sig vacker, o utstråla den känslan.

Så till mig själv då, kanske ni som läser undrar om jag känner mig kvinnlig eller inte. Jo det gör jag  – jag känner mig mycket kvinnlig. För med rätt man, min älskling så känner jag mig trygg, vacker o sexig o då förstärks min känsla av att jag är kvinnlig.
Inte sagt nu då att man måste känna sig kvinnlig – det där är som sagt från person till person – men jag gillar det, jag gillar vara kvinna o kvinnlig.

var ju också tvungen att se lite på nätet, hur man tänkte när det pratades om att vara kvinnlig, det roligaste jag hittade då var några tester - att testa hur kvinnlig man var. Självklar bara måste jag göra dom - delvis för att jag älskar att fördriva tid med fåniga tester, men också för att se hur frågor o svar var utformade för att ta reda på hur kvinnlig man var.

Kan väl säga att jag inte direkt blev snopen över hur det var vinklat - det var just det här med om man använde kjol/klänning, högklackat, smink, vilken färg man gillade osv.... 

Vill du också testa *ler* här är en länk

http://environstudios.com/quiz/kvinnlighet.php

Vad är att vara kvinnlig för dig?

sängen, hostandes o snörvlandes sista veckan, Lite svettas, lite frysa om vart annat...
Då började jag slötitta på datorn, först matades några filmer av - erkänner att jag inte sett hela filmerna, somnat ifrån dom korta stunder - vet inte om jag ska skylla på feber eller tråkiga filmer? Kanske en blandning.

Däremot det jag sett klart är säsong 1 av "Grace and Frankie" - trodde först att det skulle bli en tråkig serie att somna till. Men icke, till min stora förvåning o glädje var den riktigt riktigt bra o jag ser redan fram emot att säsong 2 ska komma. Den var rolig, helt klar roade den med mycket humor. Men samtidigt var det djup i delarna som ialla fall fastnade hos mig o fick mig att börja tänka på många av sakerna som togs upp.

Det handlar om två par som varit gifta i 40 år, männen är arbetskollegor. Båda paren hamnar i skilsmässa samtidigt - för männen bestämmer sig för att inte leva i hemlighet resten av livet, dom vill visa utåt sin kärlek till varandra o gifta sig. Dom hittade varandra o levt med sitt förhållande hemligt under 20 år.

Dom har verkligen fått in många olika personligheter, lite bohemiskt, lite överklass stuk, lite droger, homosexualitet, förhållanden på olika sätt, sexualitet - även när man blivit 70+, öppenhet om sex, omtänksamhet, kärlek, olikheter, dejting, olika sätt att hantera situation som ger sorg m.m

Sen att det är många bra välkända äldre skådespelare med gör det absolut inte sämre, som; Jane Fonda, Lily Tomlin, Sam Waterston, Martin Sheen, Craig T. Nelson och Ernie Hudson, för att nämna några.

Det en serie jag helt klart rekommenderar. Vem vet kanske även du får lite tankar o kommer fram till något nytt, lär sig något om dig själv - så som jag gjort.... eller så är det bara feberhallucinationer ;) - något du inte kan veta om du inte tittar själv ...