Idag har jag inte mått bra, ännu mer ont i halsen, hostar, ont i kroppen o feber. Stoppat i mig panodil o tagit mig igenom dagen. Tur dom finns...

Och mina underbara vänner som snällt erbjudit sig att handla om jag behövde något. Sånt blir man glad över. Har bestämt mig att jag ska vara bra imorgon :) (det finns ju som sagt panodil, hostmedicin, halstabletter o vatten)

Hade ju planerat lite mys o närhet, men det gick inte som planerat. Får hoppas på en stund imorgon. Jag planerar så ialla fall *ler*, för jag har ju bestämt mig för att då är jag frisk o pigg igen.

Tur att det finns telefon att ha kontakten via - det ger mig alltid samma glädje när jag har litet samtal med Han med stort H, jag mår verkligen bra o blir glad. Tänk att jag haft turen att få in honom i mitt liv *ler varmt*. 

Och det gör att måendet går upp.

Ja hur ser man det, hur ser man att någon misshandlas psykiskt? Det går knappt, det går absolut inte för någon utomstående att se att det sker, kanske någon nära kan ana att det sker, men kan aldrig vara säker heller. Ofta är det också så att man som psykiskt misshandlad inte ens vet om det själv, för många ser just misshandel som något fysiskt – att vara fysiskt misshandlad är något helt annat, lättare att både förstå för offret själv att den utsätts för men även för omgivningen att se.
Att bli slagen, nertryckt med fysiskt våld, vara rädd, få märken som ska döljas. Men andra kan se märkena om man inte döljer ordentligt eller att dom sitter så att man inte kan dölja dom o då vet andra runt omkring en, man kan inte förneka. Visst man kan köra varianter med att man är klumpig, ramlar osv men det brukar inte vara något som omgivningen går på så värst länge. Omgivningen förstår o ser.

Men det psykiska, det syns inte utåt, få märker av det. Det kan märkas om man är uppmärksam på små tecken. Som att personen aldrig har tid för att träffa sina vänner om partnern inte jobbar eller är borta, det är alltid partnern som bestämmer vem o när man ska umgås med vänner, partnern tas alltid i försvar på ett nästan aggressivt sätt, om någon säger något negativt, för den gör aldrig fel. Har man varit där själv så känner man igen dom här små sakerna – för man har själv försvarat, inte haft något att säga till om….

Det finns samma saker där, i ett förhållande med psykisk misshandel som fysisk. Den här rädslan att göra fel, starta en konflikt – det ger lika smärtsamma märken o men dom är bara inte synliga för andra. Men dom finns där o kan vara svåra att övervinna, våga lita på någon igen. Det är ingen större skillnad på hur det känns eller hur svårt det är att börja lita på någon igen efter att man blivit misshandlad, oavsett hur – fysiskt eller psykiskt.

Jag hade själv jätte svårt att ta till mig, inse o acceptera att jag blivit psykiskt misshandlad. Gick i terapi när jag fastnade i sorg efter att min son dog o precis dagarna innan sa min dåvarande man att han ville skiljas (Eller rättare sagt han ville inte men det var mitt fel han tvingades att säga det – det var han som då träffat en annan han åkte till istället för att vara hemma) allt skedde inom 10 dagar.
Det blev lite för mycket att handskas med själv o jag är tacksam över att jag träffade på en så otroligt bra terapeut.
Det var hon som fick mig efter mycket om o men att se att jag faktiskt blivit psykiskt misshandlad.  Hon tog mig igenom steg för steg att se det, acceptera det som skett, förlåta mig själv, honom o gå vidare.

När jag väl insåg att hon hade rätt, och kan säga att det tog månader för henne att få mig att se vad hon såg, jag blundade hårt även långt efter att det skett. Ville inte se, hade svårt att se – misshandel är slag, blåmärken, det gör ont.
När hon väl fick mig att dra ner mitt försvar, då blev allt helt plötsligt mycket lättare att gå vidare ifrån. Att acceptera, bearbeta o släppa. Det har också gjort att jag idag kan se när det sker den här formen av misshandel.

Man ska aldrig slå någon, inte ens i vredesmod, o den här inställningen har även personer som psykiskt misshandlar. Jag tror att många som utövar psykisk misshandel inte ens själva ser det som misshandel eller ens att dom styr en annan person.
Dom bara går på i sina fotspår, så hårt att partnern till slut hamnar i en fälla, lika jobbig att leva i som att ta sig ur som den fysiska.

Psykisk misshandel gör att man som misshandlat försöker fly undan det onda på olika sätt, man försöker vara till lags, man gör allt för att slippa en konflikt, man tar på sig skulden för saker, man känner sig väldigt liten o osedd, styrd. Man tar till olika saker för att slippa det jobbiga – det kan vara något missbruk, tabletter, alkohol, spel, träning – det kan vara att köpa sig stunder av lugn. Man gör allt för att det ska vara lugnt o som med fysisk misshandel så finns det många stunder som är bra o fina. Det är dom man håller sig fast vid, det är dom man försöker hålla kvar… det är dom som gör att man gömmer undan dom dåliga stunderna.

Läste en blogg - läste flera olika inlägg.

Fastnade till lite på det om misshandel o den vinkling som inlägget hade. 

Jag läste också kommentarerna på fb, för det är där alla lägger sina kommentarer, inte i bloggen - tyvärr. Det jag noterade var att alla direkt tänkte - slå, att någon blir slagen, fysiskt våld. Att ordet misshandel direkt ledde tankarna in på den banan. Otroligt intressant faktiskt, ingen tänkte på det ännu mer dolda, den psykiska misshandeln.

Inlägget i sig tar upp en vinkling som jag kan hålla med om behöver tänkas på, behöver tas upp. Inte sagt att misshandel någonsin är acceptabelt, men får inte misshandla en annan person varken fysiskt eller psykiskt. Men man kommer heller aldrig kunna arbeta på att få bort något dåligt om man inte tittar djupare, tittar på orsakerna, försöker förstå. 

länk till inlägget om någon blev nyfiken att läsa

http://mentalkraft.blogspot.se/2015/08/misshandel.html?m=1