...föddes min son, Micke. (och här tog orden slut en stund)

Micke – ja han döptes till Micke inte Mikael eller Mike, vi tänkte att han kommer ändå alltid kallas Micke så varför inte o det är ju inte något som alla ”heter”. Han föddes med något som gjorde att han aldrig blev som andra barn, han hade om man förenklar det o säger – ett fel i hjärnan, något hade gått fel vid cellbildning, så det var ingen skada o alltså inget ärr som gick att upptäcka. Han hade kramper från han var ca 1 mån gammal – första året tillbringade vi mest på sjukhuset.

Men vilken helt underbar son han var, vilken lite tapper person. Han var nästan alltid glad, klagade bara när det verkligen var illa…  men med kramper från 1 månads ålder,  kramper som kom av en orsak dom först hittade efter hans död (obduktion). Han var verkligen en härlig unge som jag är lika stolt över som mina tjejer, hans stora o lilla syster.

Varje år så tror jag att jag ska ta mig igenom dom här dagarna lättare än åren innan – varje år blir jag lika förvånad över hur mycket det fortfarande känns. Både hans födelsedag, datumet då han dog samt begravnings datumet. Eller kanske inte förvånad – det är inte rätt ord, jag kanske bara tror att det inte ska göra lika ont, att inte minnen ska bubbla upp så som dom gör. Utan jag tror varje år att det gått så lång tid att jag ska kunna ta mig igenom bara med minnet – o att det inte ska göra så förbaskat ont. Och jag vet att nu kommer det ca 6 veckor med mycket sorg, många minnen.... som jag försöker ta till mig med en glädje istället, även känslan som kommer fram dom här dagarna - det visar att han inte är glömd utan att han finns här lika starkt som när han levde

I år går jag upp till Minneslunden själv. Tjejerna brukar vara med…. men i år blir det inte så. Den ena är på en välbehövlig semester med in pojkvän o den andra jobbar för att kunna åka iväg på en semester med sin pojkvän. Men det är okey  - jag vet att dom är med mig i tanken oavsett var dom är just dessa dagar.