... för alla saker faller en efter en på plats. Livet blir bara bättre o bättre, jag mår bättre o bättre. Ja bättre än jag gjort på länge, på många många år.

Att känna hur det vänder är otrolig känsla. Jag har otroliga barn, jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna dessa två tjejer - jag är så stolt över dom båda, vad det blivit av dom, speciellt hur dom är som personer. Hjälpsamma, medkännande, starka unga kvinnor. Jag säger att jag haft tur, andra säger att det är min förtjänst, det är ju jag som fostrat dom. Ja det vet jag ju, mer eller mindre själv... men ändå - jag tror på turen *ler*. Men helt underbara är dom ialla fall, mina tjejer. 

Ibland undrar jag lite vad det hade blivit av min son, om han hade blivit som tjejerna. Antagligen så... men nu fick jag inte den chansen att se vad han skulle ha blivit för ung man. Men han finns alltid alltid med mig i min tanke, liksom han finns i hans systrars tankar.

Jag har jobbet jag trivs med så otroligt bra, alla härliga människor jag stöter på. Jag har arbetskamrater som är mer än speciella, helt suveräna människor - alla på olika sätt. Det finns så otroligt mycket humor o medkänslighet hos dessa personer för att inte tala om vilken otrolig kunskap som döljs lite här.... 

Tyvärr finns det lite smolk i bägaren, oärligheter som kommer få efterdyngar länge på mer än ett sätt.... 

Men nepp inte ens det kan ta ifrån mig den otroliga lyckokänslan jag känner just nu. Jag vågade efter mycket om o men, till slut (trägen vinner sägs det ju) släppa in kärleken i livet igen. Och det ångrar jag inte en enda sekund. Det, han är bland det bästa som hänt mig på många sätt... Han har fått mig att lära mig mer om mig själv, mycket mycket mer o det forsätter....*ler*

Att trivas, njuta av sällskapet, koppla av, hämta energi, skratta, prata - om allt o inget, spela, läsa, musik.... närhet, närhet, närhet... ja det är massor av den varan *ler* 

"Kärlek är en resa utan kompass i ett väglöst land  - Ett äventyr"

"Den sanna kärleken liknar cirkeln och cirkeln har inget slut."

Kärleken skapar ett "vi" 
utan att förstöra ett "jag".

Läser, det går visserligen långsamt men framåt, boken ”Lyckofällan”.  Ibland hamnar man på avsnitt som handlar om något man faktiskt känner igen, det blir en aha-upplevelse, ibland är det avsnitt som man känner igen känslan o får tanken att ja just ja så kan man ta o deala med den, det kanske jag ska prova – om jag kommer ihåg det nästa gång. Visst finns det även avsnitt jag ställer mig lite mer frågande till, men så är det, man ska läsa kritiskt o inte bli frälst på allt man läser även om det låter jätte bra. Ord i böcker eller föredrag är just för att den känslan ska uppkomma, smart formulerade. Sen ska man heller inte förkasta allt även om man inte håller med, för det kan finnas små guldkorn här o där att ta åt sig.

När jag satt på tåget häromdagen så läste jag avsnitt om ”kampvrede”. Kampvrede är när en känsla slår på som gör att man kämpar vidare, men slåss mot känslan ”no matter what”. Hur negativ känslan än är, hur jobbigt det än är behåller vi känslan kvar för att kunna slåss mot den, få bort den helt.

Men ju mer man tänker på den o slåss mot den ju mer dåligt mår man, ju mer framträdande blir känslan. Det är som dom ger exempel i boken som att hamna i kvicksand – ju mer man rör på sig, kämpar för att komma ur, ju snabbare sjunker man, kan man mot sin egen automatiska reaktion, vara still, vara lugn, så kan man flyta kvar på ytan längre…

I boken pratas det om kampvreden som att man har en på/av-knapp inom sig. När kampvreden är PÅ så kan vi inte acceptera en negativ känsla, vi lider av känslan o vi börjar slåss mot den, vi vill få bort den så till den milda grad att man kanske till o med tar till ett sätt att fly ifrån det – man gör allt för att slippa… det kan vara att man dricker alkohol för att slippa känna, man kan börja med andra typer av droger, kanske börja spela, eller använda maten som en flykt. Eller så kan man försvinna in i en form av fantasivärld ett tag som tv, böcker, datorspel, ja det finns oändligt många sätt att fly från den här negativa känslan.

Vilken metod man ska använda sig av för att kunna knäppa kamvredsknappen till av-läge – ja så långt kom jag inte i boken, det kommer nog i nästa kapitel :) Däremot så tyckte jag det var en bra tanke boken gav mig när författaren ställde frågan om olika känslor var negativa eller positiva. Man fick en lista av känslor att ”pricka av” – negativ eller positiv känsla.

Det var lätt:

• Rädsla – neg
• Ilska – neg
• Chock – neg
• Avsky – neg
• Sorg – neg
• Skuld – neg
• Kärlek – pos
• Glädje – pos
• Nyfikenhet – pos

Så som jag betygsatte listen är nog det sätt dom flesta människor betygsätter dessa känslor. Man strävar efter att få mer av känslor som är positiva o försöker få bort, undvika alla känslor som är negativa. Men boken säger att man istället för att kämpa emot känslor oavsett vilken känsla man får, man ska istället acceptera känslan o hitta ett sätt att låta den komma o sen gå lika snabbt. Inte kämpa emot utan bara ta känslan känna den o sen låta den vandra vidare.

För om man tänker på kärlek, ett positivt ord för de flesta, men om man växt upp i en kärlekslös familj, där man inte fått visa känslor, inte fått visa ömhet o tillgivenhet. Då kan kärlek bli en obehaglig känsla för den personen – alltså en negativ känsla, men inte är kärlek en dålig känsla att känna som man ska ta bort?
Rädsla är en känsla ingen vill ha eller hur???? Eller??? För det finns ju många som till o med betalar för att få känna den här känslan som heter rädsla – genom att gå på bio o se en skräckfilm, åka någon häftig åkattraktion på tivoli….

Så varför betygsätta känslorna man får, varför inte bara känna o sen släppa. Inte slåss mot känslan utan acceptera den låta den härja runt lite ett tag för att sen släppa den. Låter ju bra – hur man gör får jag vänta lite med att avslöja – ja alltså metoden som boken förespråkar. Om det känns som en bra metod som jag förstår så återkommer jag med den.

Funderar lite hur jag gör själv när något sker som känns negativt, som ger dåliga känslor. För när jag läser är jag så låst på vad orden jag läser betyder för mig att jag kan tänka – nej så gör inte jag, nej det går väl inte. Men så nu när orden jag läst fått mogna på sig lite så kommer jag på att det är ju precis så jag gör. Jag använder bara andra ord  o ett annat tankesätt. Jag låter känslan komma, jag låter den vara där ett tag – ett tag kan vara allt från 5 min till någon timme eller kanske en dag – jag säger själv att jag sätter på mig den stora fluffiga varma offerkoftan ett tag – kryper upp i ett soffhörn o låter mig själv tycka jäkligt synd om mig själv. Jag kan faktiskt mata på o göda känslan så att jag tycker riktigt synd om mig själv o jag hittar på hämnd av värsta sorten. Men så efter en stund så blir det inte skoj längre, offerkoftan blir varm, för varm o den börjar klia – det är inget kul längre att tycka synd om mig själv. Då släpper jag det hela, tankar på situationen, känslan som gör mig ledsen eller orolig. Jag lite det där man säger ”sover på saken” o tar upp tanken igen efter ett tag – lite senare eller nästa dag. Men då tycker jag inte synd om mig själv, eller hittar på hämnd eller svar – nej jag koncentrerar mig på mig själv, vad jag ska göra o hur. Då kommer mera en kämparglöd in som får ta över, att hitta ett bra sätt att ta itu med situationen. Och det sättet kan vara allt från att nonchalera, svara upp, kontakta någon för att inhämta fakta… ja vad just den situationen behöver för att jag ska gå vidare utan att må dåligt.

Måste säga nu när jag tänker på det – att sen jag gjort såhär så mår jag så mycket bättre, jag fastnar sällan i dåliga känslor. Och jag förstår mer det här om att man faktiskt själv bestämmer hur man ska må. Att visst någon annan kan vara en trigger, den som utlöser en känsla eller är med om att starta en situation – men det är faktiskt INGEN annan än jag själv som bestämmer hur jag sen ska må eller hur länge jag ska må dåligt. Jag bestämmer om jag tänker låta känslan vara kvar o äta upp mig inifrån, om det ska få mig att älta eller ge igen, fortsätta traggla något – eller om jag accepterar känslan låter den vara ett tag o sen bestämmer mig för att släppa o gå vidare på ett helt annat sätt.

Jag har märkt att jag mår bättre av att jag själv bestämmer mig för att nääää känslan får vara ett tag sen går jag vidare, ingen annan ska få makten över mig på ett sätt som gör att jag fastnar i en negativ känsla.
Och ser nu mera hur andra inte bara fastnar utan faktiskt gör allt för att söka upp hålla sig kvar i situationer som göder den negativa känslan. Dom vill inte släppa, antar att det ger dom en form av bekräftelse, dom kan använda sig av den för att låta andra veta hur synd det är om dom, o andra nickar o hmmmar som oftast medgivande – många vill inte eller orkar inte säga något annat så dom kör den enkla vägen…. Håller lite med, även om tankarna är helt andra…. Inte många säger till en att man är ute o cyklar, att man har fel, att man ska släppa. Gör dom det så blir det stället ”oj en till är dum, en som inte förstå mig, det är ingen vän den gör jag till min ovän” dom här personerna som håller sig fast med näbbar o klor, dom som så gärna sprider det negativa vidare för medhåll, dom vill bara ha medberoende människor runt sig.

Dom har lätt att säga allt negativt som sätter dom själva i ett bättre ljus, glömmer alltid att berätta den delen av berättelsen som kan sätta dom själva i ett sämre ljus eller där den man berättar för kommer tänka o kanske till o med säga – vad gnäller du för, du agerar ju inte bättre du….

Så det här med att ha kamvredes-knappen på AV, jag tror att jag faktiskt redan har det, fast att jag inte tänker i samma banor som bokens författare, jag använder egna ord o ett lite annat sätt att tänka. Men det är ju samma effekt som sker. Man slipper må dåligt, man slipper fly eller fäkta – man kan på ett lugnare sätt hitta hur man ska för sin egen skull ta sig vidare.