Lite tidsfördrivsbloggande innan jag ska börja mitt pass, väntar snällt på att min favvo ska komma tillbaka så att vi kan tillbringa kvällen/natten/morgonen tillsammans - han är nr 1 :)

Sitter o läser mail jag fått på fb - kan bara småle o undra - hur dum tror dom att man är, tror dom verkligen att det går att få kontakt, svar på det där sättet *ler*.... nej inte reagerar jag med annat än ett leende ialla fall.

Lite tidsbrist nu - min favvo är på ingående - men återkommer imorgon med mer o delar av mailen. Kanske fler vill få sig ett skratt.

…. det är mycket som bubblar i mig, många tankar o känslor o ett bra sätt är att skriva av sig. Det kändes också så osmart att lägga ihop allt till en – delvis skulle den bli på tok för lång, delvis är ämnena så olika på många sätt – både som ämne o känslomässigt, att jag väljer att dela upp i flera inlägg….

Nu är det dags för bara glädje, inget negativt alls :) därför får det bli det sista inlägget, för det är ju just den sista känslan man har som man sen tar med sig – för mig först då in i sömnen o sen resten av dagen lite senare.

Och det som får mig nu att sitta o småle är natten, ja kvällen o natten. Det var full rulle, våra svarta bilar for fram o tillbaka som små flitiga bin *ler*. Det var muckdags för många som tillbringar sista månaderna på S1, det var flera plutoner – man märker på pratet hur det är lite rivalitet mellan dom  hur sammanhållningen är stor i just sin egna grupp. Men det var många som först skulle till centrum för att samlas o äta. Så fina dom var, kostym, kavaj, slips, fluga…. Ja dom var så uppklädda o fina hela högen.

När det sen var hemresedags var väl alla i lite olika skick ;) men så ska det ju vara …  men dom är så otroligt härliga dessa unga personer. Dom är otroligt artiga o positiva. Dom var så positiva över våra bilar, för att nämna några saker som sas om bilarna o oss förare ; fräscha bilar, rena o luktar inte rök, för flera jämförde med taxi i deras hemstäder där bilarna var allt annat är fräscha invändigt o förarna till o med sitter i bilen o röker så att det är som att hoppa in i en ”röklåda”. Det var bara positiva ord om oss förare, vi var ju så serviceminded o inte alls ovilliga eller otrevliga – det här kom fram flera gånger när färden hem ville gås via McDonalds…. För inte skulle förarna i deras hemstäder ens komma på tanken att åka genom Drive-Thrue… men det är ju kunden som betalar så … *ler* - det roligaste var nog en kommentar när en skulle betala…. ”Ja man säger alltid att man blivit ”robbad”  när man åkt taxi, men nu så känner jag det som om det är tvärt om, fy fan vad billigt det var att åka taxi här”.

Jag blir riktigt glad när man kör dessa yngre personer – även om en del kanske är lite överförfriskade, men det är få, dom flesta är faktiskt väldigt städade, glada o trevliga. Få få är otrevliga…. O stöter man på någon som är åt det hållet så inte är det av den yngre skaran….

Lite blommor speciellt till som får mig att må så innerligt bra, le o känna lycka

Men det som verkligen fick mig glad, som fick mig att känna en varm lycklig känsla hela natten. Det var telsamtalet jag hade kort vid 23-tiden. Älsklingen o jag hade pratats vid kort lite tidigare, när jag körde till Arlanda för att hämta en kund (en jäkligt trevlig kvinna som var så lätt att prata med, hon pratade på hela resan så det gick så fort att köra hem – vi båda blev snopna när vi väl var framme – hoppsan redan *ler* ), men det är på mitten av sträckan otroligt dålig mottagning, så vi bestämde att jag skulle ringa när jag lämnar av kunden. Att få höra att han hållit sig vaken just för att jag skulle hinna ringa, han ville höra att jag kommit ”hem” oskadd, då kunde han krypa ner o sova…. Små ord, små saker som gör en så glad…. Orden, rösten – tonläge gör så mycket. Den korta lilla stunden samtalet varade innan jag var framme vid nästa kund – det gjorde mig varm glad o längtandes, räknar ner dagarna….

Tänk så lite, ger så mycket.

dagen gryr, en härlig morgon, vardagslyx att få uppleva naturens alla skiftningar 

"Sub luna amo...bibo...canto ...vivo...morior"

- Under månen älskar...dricker...sjunger ...lever...dör jag.

Ja nu är det vår, nu är det valborgsmässoafton. Vi välkomnar våren, vi bränner det gamla för att ge plats o möjlighet för det nya att gro. Nu är vintern slut för många.
Enligt bonde almanackan är det nu dags att släppa ut djuren som fått stå inne hela vintern.
En annan tro är att natten mellan den sista april o första maj är magisk, det är en natt för häxor o andra övernaturliga väsen. En natt dom var ute o flög (attans vad jobbigt häxor har här på våren… ska flyga till Blåkulla på kvast med katt, sen nu är det dags igen men nu är det getabockar man ska flyga ;) ).
I Uppsala o även andra universitetsstäder är valborg en stor högtid, eller tillfälle att festa, det tas tillfället i akt o man har firande innan som är skvalborg o kvalbord, sen då valborg o dagen efter finalborg… undrar hur studenterna mår sen när det är dags att börja plugga igen ;)

Jag gillar mest elden, det ska vara en stor varm eld, att gå o titta på, så vacker i sina färger – få se om jag kanske få tillfälle i kväll att ialla fall en stund gå ur bilen o kika på en valborgseld känna lukten o värmen av eld.

Sen så är det då min mammas födelsedag, så klart att den ska firas.

GRATTIS mamma!

Min mamma är väldigt kär i sina barnbarn, nu är dom flesta vuxna men några är fortfarande ”barn”. Olika saker har gjort att det inte är så mycket kontakt, vilket är synd o jag vet att mamma är ledsen över det. Att hon gärna vill träffa sina barnbarn – ja barn också.

Så jag tänkte att i år skulle jag ordna något lite extra, inget som kostar mycket, men som är mycket värdefullt. Jag kom på att samla ihop min syster o sen alla barnbarnen, åka iväg o bjuda mamma på middag en kväll. Umgås på lite neutral mark, men ta några timmar tillsammans. DET var den absolut bästa födelsedagspresenten jag kunde komma på – den ville jag ge min mamma.

Så jag började prata med min lilla syster, mina barn…. Började planera, se till att det här skulle gå i lås. Och jag lyckades – jag fick ett positivt bemötande för mitt förslag – så glad jag var, nu skulle mamma få något jag trodde hon skulle uppskatta o förstå att det är av kärlek jag ordnar det. Av olika anledningar har det varit lite kaos o turbulens här o där mellan oss (ingen nämnd ingen utpekad) –det här såg jag som ett steg framåt, ett steg till att kunna lägga saker bakom oss o kunna umgås lite ialla fall då o då, högtider, få något att starta upp ifrån igen. Det behövs….

Jag hade verkligen en otrolig glädje känsla inom mig – jag lyckades, jag hade samlat alla – ja nästan alla…. Tyvärr skulle det inte gå att ha med en del av skaran…. Men det är ju det stora som räknas, det viktiga. Så glad jag var när jag fått det första steget taget o positivt bemötande…. Det var bara någon till som skulle ”övertalas” att följa med….  O sen planera plats o hur jag skulle få dit mamma utan att hon visste – utan få komma in o överraskas att vi alla fanns där (ja nästan alla då…. Men alla som jag räknar in i skaran). Jag såg framför mig hur hon skulle reagera, hur glad hon skulle bli. Hur det här skulle ha kunnat bli hennes absolut bästa födelsedag i hela livet.

Men nu blev det inte så…..
”något” skedde…. Så allt kom av sig…  det var bara att sluta planera…. Konstatera att det inte skulle gå att ge den här speciella presenten…. Ett konstaterande som ger mig stor sorg i hjärtat.

"Det är inte åren i ditt liv som räknas, utan livet i dina år. "

                                                                                                  - Abraham Lincoln

Solen lyser ialla fall idag, jag hoppas vi slipper regn, att det blir en bra dag, att det blir firande – men utan det där lite för mycket fylla….. 

Ibland sker saker i livet som gör att oavsett så är det just någon som är en närma som man vill vända sig till. Är man tjej/kvinna o det är något som händer som har med det som bara vi tjejer förstår oss på, kan känna igen oss i o stötta så är det så länge vi har vår mamma kvar i livet, till henne vi helst vill vända oss. Hur vuxna vi än är, hur mycket mamma man själv än är – så ibland behöver man själv ”mammning” – att veta att man bara kan få prata av sig, bli stöttad, förstådd i sin oro. Man behöver sin mamma oavsett hur gammal man blir.

Jag själv märker det här hos mina döttrar o jag är så stolt o glad över att dom faktiskt kommer till mig, anförtror sig till mig eller bara tar kontakt för lite ”mammning” när dom känner sig lite nere. Min stora brukar krama om mig o säga att det är så skönt att när det känns lite jobbigt bara ringa o prata med mig, eller gå ut o luncha – livet känns helt plötsligt lättare. Min lilla säger att vad skulle hon göra utan mig, utan att kunna krypa nära o jag kliar lite på ryggen eller håller om henne när hon är ledsen, det är helande att bara vara nära mig just då. Det är ”mammning” det att man bara mår bra av att veta att mamma finns där, att mamma kramar om, att mamma lyssnar o stöttar.

Oftast kanske det inte är några stora saker – tack o lov så har det inte varit något sådant med mina tjejer, det har mest varit att tillvaron har varit lite jobbig o lite oro för framtiden (något som löst sig ganska snabbt, men oron finns ju där när det sker ändå).

Jag känner verkligen med alla som behöver sin mamma oavsett ålder som inte kan få den här ”mammningen” av någon anledning. Det värsta måste vara att mamma finns i livet, inte sjuk – men ändå inte finns där som mamma för en. Är det småsaker så finns nog inte heller behovet. Men då o då kan det som sagt ske saker som gör att oavsett så behöver man det där stödet. Och som sagt, mamma är alltid mamma.

Något sådant skedde min lilla syster här för någon vecka sedan – något kvinnligt, något som har ett ord som vi alla bävar för att få höra. ”Vi ser en förändring/knöl som vi tror är cancer, du får en tid för att det ska kontrolleras ordentligt”. Visst man har väninnor, dom är guld värda, visst man har sin partner, men han är man, o kommer att bli nästan mer orolig, samma med ens pappa. Det är då man verkligen behöver sin mamma att få stöd av. Att inte ha det, att precis innan fått höra att man är ett barn som ”ångras”, det måste vara hemskt.

Men just det hände just min lilla syster, vi har precis fått lite mer kontakt, fikat någon gång när jag varit på samma ort som hon bor. Att hon i det här sökte min kontakt, mitt stöd, som nära, som släkting, som en ersättare för mamma, någon att anförtro sig till, få prata av sin oro med. Det känns väldigt bra. Och jag är otroligt glad att jag kunnat stötta henne i hennes oro fram tills hon precis fått veta att det inte spridit sig, att det var den knölen, att den kan tas bort. För att ha den oron, det är inte skoj, då behöver man den där personen som är nära en av andra anledningar än bara vän.

"Att helt enkelt få barn, skapar inte mödrar."
                                                                      - John A. Shedd

Jag är idag glad att vi nyligen fick kontakt, så att hon kände att hon kunde vända sig till mig i detta o ta det stöd hon behövde.
Och jag hoppas att allt som sker nu framåt är bara rutiner o inte kommer innebära mer oro för henne.

Kram till dig min lilla syster Jenny i det du går igenom just nu.

Att vara mamma är inte lätt många gånger, alla åldrar ett barn går igenom har sin charm o oro. Men att vara mamma är också det absolut bästa jag varit med om att få förmånen att vara. Mina härliga underbara döttrar - jag säger att jag har haft tur med dom - andra runt mig säger att dom har haft tur som fått mig som mamma, som uppfostrat dom till dom fina unga kvinnor dom är idag. 

Spelar egentligen ingen roll - det viktiga är att jag är så ofantligt stolt över dom båda, att jag svämmar över av kärlek till dom oavsett. Inte alltid jag gillar det dom gör, eller håller med om val dom väljer - men det spelar ingen roll dom ska göra sina egna val o erfarenheter o jag kommer alltid alltid älska dom.

Älskar er mina älsklingar :)